Ulf Kristersson

Ännu fler lik i lasten för Ulf Kristersson

2018-11-13

I morgon tar riksdagens ledamöter ställning till om Ulf Kristersson ska bli Sveriges statsminister. Låt oss för en stund lämna det partipolitiska spelet som är milt uttryckt tröttande – och istället fråga oss om Ulf Kristersson kan vara den statsman som representerar Sverige oavsett vilka partier han kan tänkas få med sig?

   Jag har aldrig röstat på Moderaterna men kan ändå tillstå att Fredrik Reinfeldt var en sådan statsman. Men Ulf Kristersson är inte det. Hans vuxna liv kantas av mygel och misslyckanden.

   Det har påståtts att Ulf Kristersson aldrig haft ett ”riktigt jobb”, utan hela sitt liv varit något av en politisk broiler. Det är inte sant. Han har haft andra jobb. Låt oss titta närmare på hur det gick:

   I februari 2000, lämnade Ulf Kristersson politiken för att börja arbeta i näringslivet och blev anställd som kommunikationsdirektör och vice vd på koncernivå i it-företaget Adcore. Vid tillträdet sa han:

– Min roll blir att se in i framtiden. Hur kommer den nya ekonomin att påverka förutsättningarna i näringslivet? Det är företagen som påverkar framtiden mer än politikerna. Därför känns det spännande och naturligt att byta från politiken till näringslivet.

   Adcore var vid den här tiden något av en börsraket och flera stora banker höjde bolaget till skyarna. Småsparare rusade till och det blev snabbt 30 000 småsparare som placerade en del eller alla sina pengar i aktier i Adcore.

   Kristersson marknadsförde i sin roll som kommunikationsdirektör bolaget som en ”safe ride to the new economy”.

   Ett år efter att Kristersson börjat arbeta för Adcore, i februari 2001, utlovar ledningen för Adcore fortsatt stark tillväxt – men redan dagarna efter det sålde de stora ägarna sina aktier i bolaget. Därmed cashade de hem drygt 800 miljoner kronor. Och därmed inleddes också det stora raset.

   Månaden därpå, i mars samma år, lämnade Kristersson bolaget och i april var kraschen ett faktum. Förlusten för andra kvartalet 2001 blev 1,9 miljarder!

   Ledningen för Adcore hade mörkat hur det egentligen stod till med företaget. Därmed förlorade de flesta av de 30 000 småspararna i princip allt de hade investerat i bolaget.

– Det var när jag var borta som alla problem blev uppenbara, hävdade Kristersson i efterhand.

   Efter att ha bevakat rättegångar av olika slag i mer än 30 år, kan jag med säkerhet påstå att ett sånt yttrande aldrig hade hållit i en rättegång. På juristsvenska hade det bemötts med att ”det bär inte sannolikhetens prägel”.

   Är man kommunikationsdirektör och vice vd på koncernnivå så vet man definitivt hur läget är för det företaget. Och därför lämnade Ulf Kristersson snabbt Adcore efter att man hade ”kommunicerat” till alla små aktieägare att allt var lugnt och det var fortsatt stark tillväxt.

   Handelsbanken hade varit med och höjt bolaget Adcore till skyarna. Bankens strategichef, Lars Söderfjell, blir hösten 2001 tillfrågad om ledningen på banken blev lurade av Adcore? Han svarade:

– Bajsar björnen i skogen?

   Men, kanske någon tänker, Ulf Kristersson var ju inte van vid näringslivet. Det var väl inte bara hans fel att Ardcore blev börsens i särklass sämsta bolag 2001? Och inom politiken har han ju i varje fall gjort en framgångsrik karriär. Nja – det kan nog diskuteras.

   Svenska Dagbladet beslöt sig nu under hösten för att titta närmare på den period då Kristersson efter Adcorehärvan, blev finanskommunalråd i Strängnäs 2003-2006. Av den utförliga artikeln, se länk nedan, framgår att man än idag har ekonomiska problem i Strängnäs som ett resultat av Kristerssons framfart.

   De som då styrde Strängnäs politiskt var en lokal allians mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern. Det här var innan Alliansen hade bildats på riksplanet.

   Omdömena om Kristersson från de som var med i den här alliansen, varierar men en sak återkommer – allting skulle gå väldigt fort för Kristersson. Han drevs av sin ideologi och var hetlevrad. Hade kort stubin.

   En moderat lokalpolitiker som hoppade av sina uppdrag under Kristerssons tid skrev på sin blogg hur moderatledaren ”klivit in likt en elefant i ett glashus och förväntat sig att röda mattan skulle kablas ut och att vi alla skulle dansa efter hans pipa.”

   I Svenska Dagbladets artikel klargörs att:

”När Ulf Kristersson tillträdde som finanskommunalråd i Strängnäs efter valet 2002 hade han ett stort mål: att strama upp kommunens ekonomi. Ett år senare hade kommunens överskott vänts till skenande underskott.

Kristersson bemötte minussiffrorna med att införa anställningsstopp, investeringsstopp och inköpsstopp i kommunen. I praktiken innebar det stora nedskärningar inom skolan och den sociala verksamheten. Tillsammans med indragna bidrag till pensionärsorganisationer och höjda avgifter till färdtjänst.

Det året fick personalen stå över både julbord och julklappar. Till och med skorporna till kaffet skulle ses över.”

   I det åtgärdspaket som Ulf Kristersson lanserade ingick utförsäljning av kommunens fastigheter – bland dem skolor, förskolor och ålderdomshem – till det kommunala bostadsbolaget Strängnäs Bostads AB, som i sin tur skulle hyra tillbaka lokalerna i en koncernintern affär. Tanken var att minska kostnaderna. Av Svenska Dagbladets artikel framgår det att kommunen tvärtom drog på sig ökade skulder:

– Vi hade en gemensam uppfattning om en stram finanspolitik, men han gick lite bakom ryggen på en. Allt skulle säljas ut och privatiseras. Han körde sitt race och vi ställdes ofta inför fullbordat faktum, säger liberalen Anders Svensson, som styrde tillsammans med Kristersson.

   Till sist tvingade samarbetspartierna Kristersson göra det han hade lovat att inte göra, att höja kommunalskatten med 50 öre. Men det skulle inte räcka med det.

   När Thomasgymnasiets lokaler skulle renoveras beslutade man istället att flytta verksamheten till det gamla regementet P10, där kommunen fick hyra in sig:

– Ett historiskt beslut, konstaterade en mycket nöjd Kristersson.

   Det var bland det sista han låg bakom i Strängnäs innan han försvann iväg till Stockholmspolitiken.

   Den höga hyran av lokalerna kom sedan att drabba Strängnäsborna hårt de närmaste åren. I dag betalar kommunen runt 64 000 kronor i hyra per elev och år, tre gånger så mycket som snittet i landet, enligt Eskilstuna-Kuriren. Och man har tvingats höja kommunalskatten mer än andra motsvarande kommuner.

   De övriga partierna inom den här alliansen i Strängnäs tycks idag vara överens om att allting gick för fort. De skulle aldrig ha sålt sitt gymnasium, som Kristersson drev igenom.

   Liberalen Anders Svensson uttrycker det så här i Svenska Dagbladet:

– Det var ju en katastrof, snacka om att det gick för fort. Det var jätteförluster och ideologiskt drivet, säger han.

   Därmed sprack hela det lokala allianssamarbetet i Strängnäs. Ulf Kristersson fortsatte dock sin framfart som socialborgarråd i Stockholms kommun med samma inriktning, att sälja ut mycket av kommunens verksamhet till privata aktörer.

   Det behöver naturligtvis inte alltid vara fel att sälja ut en del sådan verksamhet – men i Stockholm blev det återigen väldigt fel när Kristersson gick igång.

   Oberoende experter har räknat fram att det man då sålde av för sammanlagt 3,4 miljoner hade ett värde på 81 miljoner. Och de nya privata ägarna gjorde vinster på 65 miljoner de närmaste åren.

   Ett av alltför många exempel är Kulturkrabatens förskolor i Årsta som såldes för 635 000 kronor. 2013 hade förskolechefen tagit ut 9 miljoner kronor i vinst.

   När moderaten Beatrice Ask var justitieminister 2013 fick hon en fråga i riksdagen om det inte egentligen var olagligt att agera som Kristersson och hans kollegor hade gjort med den där så kallade avknoppningen.

   Justitieministern svarade:

– Det är inte olagligt att vara korkad eller att göra dåliga affärer eller att ha dåligt omdöme.

   Det har naturligtvis Beatrice Ask helt rätt i. Men frågan är hur lämpligt det kan vara att ha en sådan person som Ulf Kristersson som statsminister? Som därmed skulle leda en regering som ska hålla ordning och reda på de hundratals miljoner kronor som vi medborgare betalar in i skatt.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

   Artikeln i Svenska Dagbladet finns att ta del av här:
Kristerssons arv: ”Ideologiskt drivet – jätteförluster”

 

  En tidigare krönika på Para§raf om Ulf Kristerssons framfart och alla hans lik i lasten och skelett i garderoben finns att ta del av här:

Hur många lik i lasten och skelett i garderoben kan en statsminister ha?


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.