Sverigedemokraterna motsatte sig halverad TV-avgift för pensionärer

2018-11-20

Riksdagen beslutade nyligen att slopa licensavgiften för radio och TV och istället ersätta den med en skatt. Den nya avgiften införs 1 januari 2019. Vinnare är pensionärer, ensamstående, studerande, arbetslösa och företag. Förlorarna är människor som tidigare fuskat med betalningen. Det gillade inte SD.

   Själva beslutsprocessen var ganska oproblematisk. Samsynen över partigränserna är stor. Det gamla systemet med avgift för TV-apparater har varit högst förlegat i en tid då allt fler streamar radio eller ser på TV via datorer och telefoner. Dessutom har det alltid varit ett problem att fuskare sluppit undan avgift medan hederliga människor fått betala.

   Den nya avgiften kommer att vara 1% av den beskattningsbara inkomsten upp till ett tak på drygt 1300 kronor per person och år.

   Det innebär att arbetslösa och studerande slipper betala TV-avgift. Samma sak gäller för företag, som enligt dagens regler varit tvungna att betala. Den nya avgiften har många tydliga vinnare och två tydliga förlorare.

   Ett hushåll med två förvärvsarbetande personer hamnar på ganska exakt samma TV-avgift som tidigare. Däremot får ensamstående och pensionärer nästan halverad avgift. Studerande och arbetslösa slipper helt undan betalning.

   Så vilka är då förlorarna med den nya TV-avgiften? Förlorarna är de som tidigare har struntat i att betala TV-avgift och vuxna som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar.

   Riksdagsbeslutet fattades efter stor enighet. Endast Sverigedemokraterna var emot. Några av representanterna för de andra partierna var frånvarande – till exempel SD-Moderaten Hanif Bali, men annars var de flesta närvarande vid omröstningen.

   Varför röstade då Sverigedemokraterna emot förslaget? Eftersom de säger sig värna om pensionärerna så verkar det kanske konstigt att de motsatte sig ett förslag som innebär klart minskade kostnader för pensionärer.

   Antagligen är det så enkelt som att deras primära målgrupp i själva verket är fuskare och 25-åriga nätkrigare med eget rum hos föräldrarna.

   Sverigedemokraterna är annars tillsammans med Moderaterna det parti där företrädare oftast kritiserar Public Service.

   En del tycker att man väl måste få välja själv om man vill ha TV1 och TV2 och P1, P2, P3 och P4 – att det vettigaste hade varit att de varit betalkanaler som alla andra. Det är ett lättbegripligt argument och man hör det ofta framföras av människor som skulle tjäna mest på att Public Service försvann.

   I USA har man inte på motsvarande sätt som i Sverige en stor fristående medieinstans vars innehåll varken styrs av staten eller kapitalet. Där kan ägarna till de stora mediehusen kontrollera vilka åsikter och vilken fakta TV-tittarna får ta del av.

   För Donald Trump har detta varit av avgörande betydelse och för Fox News har det så klart varit en enorm framgång att ha sin egen president som man kan kontrollera.

   I Sverige kunde en del av oss ena veckan sitta och vara förbannade på det vinklade program som Uppdrag Granskning gjorde om invandring och våldtäkter för att nästa vecka tycka att reportaget de gjorde om altrightrörelsen var viktig och bra journalistik.

   Och andra människor satt och tyckte precis tvärt om – att det där programmet om invandring och våldtäkter var viktigt och bra men att den där skiten om altrightrörelsen var värsta sortens vänsterpropaganda.

   Det är ett friskhetstecken att det Public Service gör inte faller alla i smaken hela tiden.

   Public Service innebär att man slipper statligt kontrollerad media som vägrar granska makten – så som det ser ut i Ryssland eller Kina. Det innebär också att all medierapportering inte är styrd av rika människor med maktintresse – så som det ser ut i till exempel USA.

   Det finns saker som går att kritisera med Public Service. En sådan sak är att man i sin vilja att balansera för att inte framstå som vinklade åt något håll ofta hamnar i att lyfta fram extremer. Tydligast kanske det märks i debattprogram som Opinion Live där man hellre hittar gäster i åsiktsdikena än de som tar sig fram genom att gå mitt på vägen.

   Men samtidigt har det aldrig varit viktigare med en balanserad och så långt som möjligt neutral medieröst vid en tid då fakta har fallit ur modet på bekostnad av åsikter och tyckande.

   Public Service behövs på samma sätt som det behövs vägar även om man saknar bil eller behövs förskolor även om man själv inte har barn. Ett samhälle där var och en bara betalar för det de själva tycker sig vilja ha för stunden skulle omedelbart haverera.

   Nu finns Public Service och då är det bra att fuskare inte längre kommer undan. Att pensionärer, studenter, företag och arbetslösa får en ekonomisk lättnad är heller inte så dumt – vad än SD har att säga om saken.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.