Pekböcker för högerextrema

2018-11-29

Jag befann mig mitt i den digitala toalettstädningen, det vill säga läsandet av arga läsarmejl, när det slog mig att samhällsdebatten har hamnat fel eftersom vi har begått pedagogikens allvarligaste misstag. Vi har överskattat våra medmänniskors förståelse och kunskapsnivå.

   Hursomhelst berättade en läsare för mig i ett mejl att jag i min senaste text om Public Service hade fått en massa saker om bakfoten. Ingående förklarade hon sedan att det istället var så att SVT var ”propaganda för statstelevisionen”, att den var ”extremt vänstervriden”, styrdes av ”Wallenbergarna” och ”förespråkade globalisterna, kör deras agenda och manipulerar folket att gå i samma riktning”.

   När jag får den här sortens mejl brukar jag ofta skriva något käckt tillbaka. I det här fallet kunde jag till exempel ha frågat om receptet på riktigt bra Wallenbergare eftersom det faktiskt är något jag är på jakt efter.

   Men det gick liksom inte den här gången. Jag har i mitt liv skrattat bort för många galna människor istället för att ta dem på allvar.

   Drev läsaren med mig? Det var förstås en möjlighet, men i så fall var humorn lite platt och det hade väl varit roligare att skoja med mig på något offentligt forum istället.

   Nej, hon ville nog verkligen undervisa mig om hur det egentligen låg till och hon menade på riktigt att familjen Wallenberg äger rikstelevisionen och att de har en bakomliggande ambition att manipulera folket till att bli globalister – det vill säga motsatsen till Sverigedemokrater.

   Hur blir en människa så här förvirrad? Det är svårt att säga. Har jag sett sådan förvirring tidigare? Ja, i min yrkesroll ser jag den emellanåt.

   Som lärare är jag ofta med om att elever har råkat blanda ihop saker och ting. En gång fick jag frågan om jag levde på 1700-talet. När jag väl förstod att eleven hade blandat ihop 1700-talet med 1970-talet blev frågan faktiskt begriplig och inte så dum som den framstod.

   En bra lärare försöker möta eleverna där de står för att leda dem till mer kunskap. En dålig lärare överskattar sina elever och pratar över huvudet på dem.

   Dåliga lärare säger saker som ”ja, men det där borde de faktiskt ha lärt sig redan på högstadiet”. En bra lärare inser att de borde ha gjort det, men ser till att täppa igen kunskapsluckan istället för att gnälla om hur okunnig eleven är. Bättre sent än aldrig liksom.

   Det är här vi har gått vilse i samhällsdebatten. Politiska företrädare och vi samhällsdebattörer har kanske överskattat våra lyssnare och läsare.

   Nej, inte alla. En del har mött dem precis där de står. Jimmie Åkesson, Joakim Lamotte, Hanif Bali och några till har varit väldigt pedagogiska.

   De har fångat upp var väljarna och swisharna befinner sig och så har de tagit diskussionen därifrån.

   Vi andra har nog börjat på för svår nivå. Vi har talat över huvudet på människor som har en så enkel världsbild att hörntänderna dyker fram så fort de hör ett invandrarnamn, som ryggar tillbaks av äckel varje gång de ser en kvinna i sjal, som hamnar i självsvängning när de hör talas om moskéer, halalslakt och separata badtider.

   Så hur ska vi göra då? Ska vi ge ut lättlästa texter för vuxna där enkla samhällsfenomen förklaras från grunden – till exempel vad ett samhälle är (det är alla vi tillsammans), varför det finns flyktingar (de måste lämna sitt land och behöver komma till ett annat land) , hur demokratin fungerar (vi röstar på politiker som sedan fattar beslut åt oss), hur matematiken fungerar (17,53% innebär inte majoritet)?

   Ja. Vi ska nog det. Det kan även behövas pekböcker för vuxna. Men vi kan ju inte skriva sådana texter hela tiden.

   Det är klart att vi måste använda statistik för att visa att en majoritet av brottslingarna i Sverige inte är invandrare (för de är inte det). Det är klart att vi måste berätta att våldtäktsfallen inte nödvändigtvis är fler i ett land med många anmälda våldtäkter (annars begås det till exempel inga våldtäkter alls i Saudiarabien).

   Vi måste fortsätta att undervisa våra medmänniskor och ge dem verktyg för att klara att göra åtminstone enkla samhällsanalyser som vilar på vetenskaplig grund istället för fördomar. Det krävs ett oändligt pedagogiskt tålamod. Vi kan behöva säga samma sak om och om igen.

   Visst – invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken med ungefär två gånger. Om invandrare och svenskar hade varit lika många i landet så hade brottslingen dubbelt så ofta varit en invandrare, men nu är de inte det.

   86% av alla brott förra året begicks av män. 93% av alla sexualbrott. Det innebär tveklöst att det i första hand är män vi alla ska akta oss för – oavsett etnicitet. Män begår jättemycket fler brott än kvinnor och vi tycks alla komma från en kultur med taskig kvinnosyn – Manskulturen.

   Sådant måste vi säkert säga tusentals gånger eftersom okunniga rasister tyvärr ofta har ett teflonminne. Men, vi måste för guds skull också kunna föra samtalet vidare.

   Åkesson, Lamotte och Bali utnyttjar ilskan. Lamotte gör det till och med så kraftfullt att han har förkroppsligar den. När han inlevelsefullt far ut om ett våldtäktsfall med en förövare av icke-svenskt ursprung så vet han att den där ilskan han ger utlopp för delas av tittarna och läsarna. Och sen blir de allihop ännu argare.

   Och när de har blivit jättearga så swishar de pengar och röstar på Sverigedemokraterna. Lamotte får sina pengar och Sverigedemokraterna får sina väljare.

   Så där kan ju inte vi göra om vi istället vill ha ett samhälle där människor är snälla och gör bra saker mot varandra. Då måste vi göra tvärt om. Vi måste vädja till deras inneboende godhet.

   För det finns faktiskt en massa godhet hos de allra flesta. När en nära anhörig eller vän drabbas av ekonomiska problem så kan samma personer som spottar på tiggare tänka sig att dela med sig.

   När mannen som tycker att Sverige borde stänga gränserna och slänga ut alla invandrare blir arbetskamrat med någon som flytt hit från krig och förföljelse, så tycker han ändå att den där kollegan trots allt är rätt okej och att just han ändå borde få stanna.

   Kanske är det i första hand sådana frön av godhet som måste vattnas och gödas.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.