Vi växer men samhället krymper oss

2018-12-03

Kanske är det en slump, men flygbolagens försök att krympa människan mer och mer för varje år sammanfaller ganska exakt med den tidpunkt då de ekonomiska klyftorna i samhället började växa.

   I Kina är jag en jätte. Ja, på riktigt alltså. På en plats där genomsnittsmannen är 1,66 höjer sig en man på 1,84 över mängden. Bokstavligt talat.

   I vissa delar av världen är människor längre än i andra delar av världen. I Sverige är vi långa, men medellängden är ungefär densamma i hela västvärlden. Medelmannen är runt 1,80 och medelkvinnan är i runda slängar 1,65.

   Ser man på saken i ett historiskt perspektiv så blir vi bara längre och längre. I mitten av 1800-talet var den svenske medelmannen ungefär 1,67 enligt mönstringsstatistiken. Kvinnolängden är det tyvärr svårare att uttala sig om eftersom det mest verkar ha varit försvarsmakten som intresserade sig för människors utsträckning i rummet.

   I mitten av 1900-talet hade medelmannen vuxit en decimeter och sedan dess har han vuxit fem centimeter till. Vi blir alltså längre och längre och det gäller både kvinnor och män. Dessutom blir vi tyngre och tyngre.

   1981 påbörjades en utveckling åt precis motsatt håll. Då började flygbolagen för första gången minska ner på benutrymmet vid flygningar.

   The Telegraph gjorde nyligen en genomgång över benutrymmet på flygplan hos olika flygbolag. De granskade även hur det är med sätesbredden.

   På 30 år har benutrymmet minskat med tjugo centimeter och sätesbredden med ungefär tio centimeter. Vissa flygbolag är värre än andra, men inget flygbolag ger idag sina passagerare lika mycket utrymme som man gjorde förr.

   Vi som pendlar med tåg, buss, tunnelbana eller spårvagn har noterat samma sak. Det blir allt trängre på moderna kommunikationsmedel och det är inte lätt för en normalstor människa att få plats. Hur måste det då inte vara för de som väger lite mer eller är lite längre?

   Det är egentligen konstigt att benutrymme och sätesbredd inte regleras genom lag eller ISO-standard. Det finns idag över 14 000 olika fastställda standarder när det gäller alltifrån diskbänkshöjd till arbetsklädsel.

   Om jag söker lite snabbt så hittar jag till exempel SS-ISO 6696 från 1992 som gäller hur gängor för vevlager på cyklar ska vara. Eller SS-12000:2018 som beskriver gränssnitt för informationsutbyte mellan verksamhetsprocesser i skolan. Nästan allt tycks reglerat i detalj.

   Skulle det verkligen vara så svårt att genom lagstiftning eller standardisering bestämma att en sittplats inte kan vara mindre än att en stor människa får plats?

   Miljövänner skulle kunna påpeka att ju trängre vi sitter desto mindre klimatavtryck gör vi. Vänner av den fria marknaden skulle kunna påpeka att den ekonomiska tillväxten ökar när till exempel ett flygbolag förnekar den fysiska tillväxten.

   Men vad händer med oss människor när vi packas ihop? Mår vi bra av det?

   Man brukar hävda att det idealiska sociala avståndet vid kommunikation mellan vänner och familjemedlemmar är mellan 46-76 centimeter. Det här kallas för personligt avstånd.

   Det idealiska avståndet mellan till exempel kollegor vid kommunikation sägs vara 1,2-2,1 meter. Det här kallas för socialt avstånd.

   Med intimavstånd menar man den närhet som är lämplig vid kramar, sex eller fribrottning. Intimavståndet är 0-15 centimeter.

   Om man inte försöker bli medlem i 10 000 metersklubben så lämpar sig flygresor sällsynt dåligt för sex. Samma sak kan sägas om fribrottning.

   Ändå sitter vi så nära varandra i kollektivtrafiken att vi ofta kan känna okända kroppar som pressar sig mot våra egna. För de allra flesta känns det på tok för intimt.

   I början av 1900-talet ansåg många att det var helt uteslutet att åka spårvagn eftersom vi kom för nära andra människor, tvingades på deras dofter och utsattes för ofrivillig beröring. Idag är vi så vana vid detta att vi accepterar det även om det inte känns bra.

   För varje år som går sedan 80-talets början blir de rika allt rikare och de fattiga allt fattigare. Och för varje år som går blir fattig som rik allt längre samtidigt som sittplatserna i kollektivtrafiken blir allt mindre.

   Ja, det är kanske ett sådant där lustigt statistiskt samband bara. Som att glassförsäljningen korrelerar med mordstatistiken eller att andelen utexaminerade matematikdoktorer i USA korrelerar exakt med antal självmord genom hängning, strypning och kvävning. Eller så pågår det ett allvarligt försök att förminska oss…

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.