Nu ringer vi ut det tondöva året!

Av Andreas Magnusson 2018-12-26

2018 var året då vi ringde ut det nya och ringde in det gamla. Nyssnazisterna fick över en miljon röster, flygskatten slopades, jämställdhetsmyndigheten lades ned. Metoo glömdes bort och polismän hyllade på Facebook kollegor som skjutit ihjäl en pojke med Downs syndrom.

   1997 fick dirigenten Eric Ericson den icke-populärmusikaliska delen av Polarpriset. I ett nyhetsinslag filmades han under en repetition. Han viftade på sådär som dirigenter gör och plötsligt slog han av: ”Sluta! Det låter falskt och jävligt!”

   2018 var året då vi mer än någonsin hade behövt Eric Ericsons förmåga att stenhårt konfrontera den samhälleliga bristen på musikalitet.

   2018 var nämligen ett år fullt av tondöva uttalanden och ageranden. Låt mig ge några exempel.

   Vellingemoderaterna lyckades i fjärde juridiska instans stoppa kommunens enda tiggare (hon heter förresten Alina). ”Det är glädjande” sa en skrattande kommunstyrelseordförande på nyhetssändningar och samma budskap lades upp på partiets Facebooksida. Nu med en bild på samma skrattande politiker och den lokala partisloganen ”vi bryr oss” undertill i bild.

   Hur kommer det sig att ingen av dem tänkte: Men vänta lite nu – är inte det här vi håller på med lite fånigt? Framstår vi inte som ganska löjliga och väldigt elaka?

   Hur kommer det sig att ingen av dem tänkte: Är det bra att Vellinge nu för all framtid kommer att förknippas med tiggeri? Är ”tiggerikommunen” verkligen bra reklam för oss? Kommer det att gagna turismen?

   Hur kommer det sig att ingen av dem tänkte: Är det verkligen passande med en ordförande som skrattar åt att en ensam tiggare tvingas bort samtidigt som hon påstår att hon bryr sig?

   Hur kommer det sig att ingen av dem tänkte: Är det verkligen passande av oss att fortfarande ha kvar den där knappen längst upp på vår hemsida där vi själva tigger om pengar?

   Hur kommer det sig att ingen av dem tänkte: Kan vi verkligen använda argumentet om tiggeriligor när det bara finns en tiggare? Kommer inte folk att fatta att vi ljuger eller att den där ligan måste ha världens sämsta affärsidé?

   Nej, så tänkte ingen av Vellingemoderaterna. 2018 var ju det tondöva året. Det finns fler exempel.

   Att bevittna processen att bilda regering har varit ungefär lika givande som att lyssna på omusikaliska fotbollsspelare som sjunger nationalsången innan avspark. Var och en får givetvis sjunga på sin nivå men fotbollsspelare gör sig i allmänhet bättre som just fotbollsspelare och politiker gör sig i allmänhet bättre när de bedriver politik än när de mimar till sina partiprogram.

   Redan på valnatten höll alla partiledare segertal. Moderaterna hade vunnit eftersom Socialdemokraterna gick tillbaka och Socialdemokraterna hade vunnit eftersom Moderaterna gick tillbaka.

   Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet hade vunnit eftersom de hade klarat sig kvar i Riksdagen.

   Centern hade vunnit eftersom de fick 8% av rösterna och Vänstern hade vunnit eftersom de fick 8% av rösterna.

   Sverigedemokraterna hade vunnit eftersom de blev Riksdagens tredje största parti.

   Faktum är att de ju lika gärna kunde ses som förlorare allihop. Åtta förlorarpartier som vägrade se det som alla andra såg. Om ingen sviker sina vallöften kommer landet aldrig att få någon regering.

   Och så fortsatte spektaklet. Kristersson körde huvudet i kaklet och Annie Lööf skickade kravlista till Stefan Löfven som innebar att han skulle acceptera en politik kraftigt till höger om den tidigare Alliansregeringens för att det ens skulle kunna bli frågan om att fundera över ett samarbete. Därefter hyllade hon sig själv för sitt konstruktiva arbetssätt.

   Lööfs agerande tyder på bristande musikalitet. Men hon är inte ensam. De agerar i princip allihop som sjuåringar på kommunala musikskolans blockflöjtskurs som slarvat med köp varm korv-läxan.

   2018 var året då inbillat liberala Göteborgs-Postens ledarredaktion omyndigförklarade förintelsens överlevare genom att på allvar mena att alla som lyfter fram deras kritik mot Sverigedemokraterna i själva verket utnyttjar dem.

   2018 var året då de polismän som sköt ihjäl Erik som hade Downs syndrom hyllades i en sluten Facebookgrupp av fler än 500 kollegor.

   2018 var året då Jimmie Åkesson mitt under pågående regeringskris åkte till militärdiktaturens Thailand för att vila upp sig med argumentet att han lovat sin femårige son det.

   2018 var året då Horace Engdahl stannade kvar i Svenska Akademien.

   2018 var året då vuxna människor upprördes jättemycket över att en femtonårig tjej tack vare sitt miljöengagemang hade bjudits in för att få träffa FN:s generalsekreterare på skoltid. ”Elever ska ju vara i skolan!”

   2018 var året då lynchmobbsjournalisten Joakim Lamotte upprördes över att en skola i Mellerud hade luciafirande utan att bjuda in föräldrarna.

   2018 var året då Ann Heberlein i direktsänd TV ondgjorde sig över att människor gör politiska poänger av mordet på en tiggare och en minut senare själv menade att mordet var ett gott argument för att förbjuda tiggeri.

   2018 var året då Ulf Kristersson önskade sig ett vuxnare samtalsklimat och partikamraten Hanif Bali kallade politiska motståndare för ”jävla apa”, ”Pucko” och ”svagbegåvad” utan så mycket som ett höjt ögonbryn från partiledaren.

   2018 var året då Dan Eliasson på grund av sin inkompetens fick avgå som rikspolischef men omgående utsågs till chef för Myndigheten för beredskap och samhällsskydd.

   2018 var året då människor i Sverige på allvar menade att det var invandringens fel att vi hade skogsbränder och då USA:s president på allvar menade att skogsbränderna i Kalifornien berodde på att de krattat för dåligt i skogarna.

   2018 var året då Sverigedemokraternas förtroendevalda gav tips på hur man drogar ner kvinnor innan våldtäkt, mordhotade varandra och kom med rasistiska uttalanden. Ett helt vanligt år på det sättet.

   Det räcker nu.

   Låt oss hoppas att 2019 blir ett år där politisk verksamhet utgår från vetenskap och beprövad erfarenhet istället för att vara en tävling i att mata den fågelunge först som twittrar högst.

   Låt oss hoppas att rättspolitiken och invandringspolitiken under 2019 präglas av musikalisk lyhördhet, trygg långsiktighet och en tro på människan. Det får vara nog med tondöv plakatpolitik.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.