Rebecca Weidmo Uvell

Rebecca Weidmo Uvell – med lögnen som vapen

2019-02-01

I början av min lärarkarriär – det här var för mer än femton år sedan – inträffade en händelse som gör mig glad än idag när jag tänker på den. Jag arbetade på en skola som delvis hade ett ganska tufft klientel och en av de tuffaste killarna blev vid ett tillfälle förbannad på mig och ville slåss.

   Jag frågade om han utmanade mig på duell och han svarade ja. Det kanske ska tilläggas att den här händelsen utspelade sig vid en tid då unga människor visste vad en duell var. Jag svarade att det gick bra men eftersom han utmanade mig så var det jag som fick välja vapen. Han tvekade lite men accepterade förslaget.

   Som den sluga lärare jag ibland är valde jag pennan som vapen. Hans förvåning visste inga gränser. Och inte nog med det. Jag förtydligade: Det blir en diktduell. Vi har fem minuter på oss. Den som skriver bästa dikten vinner.

   Det hela blev lite filmiskt. Som om jag var Michelle Pfeiffer på gangsterskola. Vi satte oss vid varsin bänk i ett klassrum och andra elever strömmade till som publik.

   Efter ett par minuter skrynklade han ihop lappen, skakade på axlarna, utstötte ett ”fan” och erkände: ”Okej – du vinner.”

   Som lärare var jag väldigt nöjd över att ha illustrerat principen om att pennan är mäktigare än svärdet och att den som bemästrar språket ibland kan betvinga verklighetens ondska.

   Jag kommer att tänka på det här när jag nås av nyheten att ytterkantshögerns yvigaste debattör Rebecca Weidmo Uvell åter igen har skrivit en hattext om mig. Jag inser nästan generat att jag än en gång utmanats på duell av någon som försöker skriva dikter inför en nyfiken publik.

   Låt mig ge en bakgrund. Rebecca Weidmo Uvell medverkade i Sveriges Radio. I samband med detta valde hon att berätta om en bok som hon och Ann Heberlein ska skriva efter att de lyckats tigga ihop pengar till utgivningen.

   På sin Facebooksida skrev hon så här:

”Igår var jag med i Studio Ett och pratade yttrandefrihet och sociala medier. Ett utmärkt avstamp för att berätta om mitt nya projekt – jag och Ann Heberlein kommer att skriva en bok om hotet mot yttrandefriheten.”

   Jag uppmärksammade saken i en krönika på Para§raf eftersom jag tycker att det är lite lustigt att två av Sveriges flitigast publicerade och oftast inbjudna opinionsbildare upplever sin yttrandefrihet begränsad.

   Det var då Uvell utmanade mig på diktduell.

   Jag är inte sämre än att jag direkt kan erkänna att min krönika innehöll två faktafel. Jag skrev att Uvell avlönats av Svenskt Näringsliv och Timbro. Det stämmer inte. Hon har bara avlönats av Svenskt Näringsliv. Timbro har avlönat hennes man, men inte henne.

   Mitt andra fel var att jag skrev att Uvell postat en bild från The Muppet Show i tron att den var en autentisk bild från Gulag. Det stämmer inte. Hennes bild där Kermit syntes i nederkant var från en film med mupparna och inte själva showen.

   Så – även jag missar ibland fakta där jag borde kollat upp saker lite bättre. Det är viktigt att vara noga med sådant, men ibland går det helt enkelt lite för fort.

   Och det är nu jag ärligt erkänner mig besegrad på förhand. Jag har utmanats på diktduell och jag kommer att göra som min elev gjorde för femton år sedan. Jag kommer att knyckla ihop pappret och erkänna mig besegrad. För de här dikterna kan ingen toppa. Låt mig gå igenom hennes text steg för steg för att visa vilken skicklig poet hon är.

   I inledningen av sin bloggtext skriver Uvell följande:

”Kvaliteten på så väl språk som stilistik är pinsamt låg. Men så har inte Andreas Magnusson en godkänd lärarexamen i svenska heller.”

   Jag tog min gymnasielärarexamen för 18 år sedan och är legitimerad lärare i Svenska och Religionskunskap. Det där är ganska enkelt att kolla upp. För den som är intresserad av fakta alltså.

   Lite senare skriver hon:

”Han klagar också ofta i sina krönikor på att ingen vill publicera honom i andra kanaler samtidigt som jag och Ann Heberlein blir publicerade hela tiden.”

   Faktum är att jag faktiskt aldrig fått en debattartikel refuserad och därför aldrig har klagat. Den enda som emellanåt refuserar mig är Dick Sundevall på Para§raf, men så är det här en publikation som ställer väldigt höga krav också. Som det ska vara.

   Och så skriver hon:

Han kanske kan skriva för kommunistiska Proletären igen, som han gjort tidigare?”

    Ja, hon väljer att skriva det där i fetstil. Men något blir inte mer sant för att det står i fetstil. Jag har publicerats på DN Kultur, på Para§raf, på Dagens juridik, i SVD, Expressen, Aftonbladet och GP, men jag har aldrig skrivit för eller i Proletären.

   Men dikten slutar inte där. Det är en lång dikt. Så här fortsätter hon och bestämmer sig för att beskriva min lärargärning. Hon har aldrig besökt mina lektioner. Hon vet ingenting om hur jag arbetar som lärare, men för en stor diktare är inte sanningen något hinder:

Han lär också ut att det är okej att hata både live och i text så länge du hatar högern. Om jag vore förälder hade jag varit tveksam till att låta Magnusson indoktrinera mina barn.”

   Jag strävar självklart efter att vara neutral och objektiv i min undervisning. Jag har faktiskt aldrig fått någon kritik av vare sig elever eller förälder för osaklighet.

   Dikten fortsätter:

Allra helst vill Magnusson, som sökt flera jobb på SVT, jobba där. Så det kokar ner till avundsjuka helt enkelt.”

   Jag har aldrig sökt något jobb på SVT. Jag är utbildad gymnasielärare och förstår uppriktigt sagt inte vad SVT ska med en lärare till.

   Här någonstans når dikten sin peripeti (eller höjdpunkt för att använda ett lite vardagligare ord):

Han använder den sortens hatretorik man annars bara hittar på sidor som Avpixlat och i internets träskmarker. Språket uppvisar en total brist på medmänsklighet och appellerar till antisemiter online som delar och gillar hans texter, vilket ju säger allt om målgruppen.”

   Och hur bemöter man ens det där? Jag kan givetvis fråga vilka antisemiter det är som har delat mina texter och säga något om ”men du då”, men det känns helt onödigt. När poeten Uvell går i spinn så lägger hon krokben för sig själv (eller ”fälleben” som vi sa när vi var små).

   Och dikten fortsätter:

”Han har inga problem att i debatter i sociala medier klanka ner på folks vikt, utseende, deras förmåga som föräldrar.”

   Jag funderar och funderar men jag kan inte komma på ett enda exempel där jag kommenterat någons vikt, utseende eller förmåga som förälder. Det kan givetvis inte Uvell heller men varför skulle sanningen stå i vägen för dikten?

   Och så är det dags för ålderskommentaren:

”Det är lite tragiskt egentligen. Hur en man i övre medelåldern inte kan acceptera att han helt enkelt är för dålig för att vara opinionsbildare.”

   Jag är född 1974. Rebecca Weidmo Uvell är född 1975. Vi är 44 respektive 43 år gamla. För mig är det lite hårt att kalla det övre medelåldern, men om det känns viktigt för Uvell så är det okej med mig.

   Och så når texten sin grand finale med att hon skriver det där vanliga från högerextrema kritiker om att jag skulle vara medlem i Vänsterpartiet och kommunist. Jag är vare sig det ena eller det andra, men som sagt – för en stor diktare står inte verkligheten i vägen.

   Hon hinner också med att kalla mig ”empatistörd” innan följande lilla rad läggs in:

”Vad som är sant och falskt i artikeln lämnar jag, precis som nämnda träskvänsterman för läsaren att själv bedöma.”

   Aha. Hon skriver en hel text med uppenbara lögner. Väljer att fetstila de mest extrema påhoppen och lägger sedan in en pytteliten rad om att hon kanske bara hittar på lite. Allt för att manipulera sanningen och ändå försöka undvika att dömas i en förtalsrättegång.

   Jaha. Det är nu det framstår med all önskvärd tydlighet att Rebecca Weidmo Uvell inte har några anspråk på att använda sig av fakta. Hon ser sig själv som poet. Hon vill liksom vara ytterkantshögerns egen Elfriede Jelinek.

    Och eftersom målgruppen är människor som läser lite yvigt och tänker lite yvigt spelar det inte så stor roll vad hon egentligen skriver. Så länge dikten stämmer med läsarnas fördomar så duger det gott att hitta på precis vad som helst.

För övrigt anser jag att…

   Det på många sätt är smickrande att ses som en fiende av Rebecca Weidmo Uvell. Hon har skrivit åtskilliga texter där hon angriper 16-åriga Greta Thunbergs engagemang. Jag är alltså i gott sällskap. Uvell är såväl klimatförnekare som faktaförnekare och kanske är det därför våra ord retar henne extra mycket.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.