Två pappkassar och tusen kronor

2019-03-06

Många fångar som jag har suttit med genom åren har frigivits utan någon som helst utslussning. Det är som om de ena dagen anses för farliga för att ens kunna ringa frigivningsförberedande samtal, än mindre få permissioner – och nästa dag inte vara farliga alls.

   För några år sedan satt jag tillsammans med en intagen som skulle friges. Han var dömd till knappt 3,5 års fängelse och satt nu sista delen av sin verkställighet på den slutna anstalten Kumla.

   Tidigare satt han på en avdelning som blivit sönderslagen och som alltid anklagades samtliga fångar som var placerade där, oavsett om de var delaktiga eller inte. Efter incidenten hamnade alltså internen på Kumla, varifrån han skulle friges.

   Cirka ett halvår innan frigivningsdagen skulle infalla frågade han vakterna efter möjligheten att börja kontakta socialtjänst, bostadsföretag och dylikt. Det första svar som han fick var att frågan var för tidigt väckt och att någon ur personalen skulle kontakta honom när det blev aktuellt. Med andra ord tvingades han vänta ytterligare.

   Ungefär fyra månader innan frigivningsdagen så hade ingen från Kriminalvården kommit till honom och då beslöt han sig för att ta tag i saker och ting själv. En dag gick han ut till personal och bad att få ringa socialtjänsten.

   Då sa vakten att han måste skriva en anhållan för att få ett beslut, vilket skulle ta ungefär en vecka. Det klargjordes även att denna process skulle göras inför varje samtal som skulle ringas. Istället för att använda sitt sunda förnuft och vara behjälplig med frigivningsförberedelserna så la personal alltså hinder i vägen.

   Efter att ha suttit inlåst i många år som även inneburit en viktuppgång på ett antal kilo, fanns ett behov av nya kläder. Det var dessutom vinter och han hade gripits under sommaren, så att få varmare kläder var ett måste.

   Han la då in en anhållan om att få gå till förrådet och gå igenom sina tillhörigheter för att därefter se vad som behövde köpas och då även göra en beställning från anstaltens så kallade civilförråd (som han naturligtvis skulle vara tvungen att betala själv).

   En lista sammanställdes med hjälp av förrådspersonal, behovet av en uppsättning vinterkläder fastställdes. Det enda som den intagne behövde göra var att gå tillbaka till avdelningen och skriva en anhållan om vart ifrån pengar skulle dras. Detta gjordes och all dokumentering häftades ihop med beställningslistan som förrådspersonalen sammanställt.

   Efter några veckor ringde fången till förrådet för att han ville gå ner och prova kläderna, men får då information om att anhållan aldrig kommit fram till dem. Hemställan hade alltså slarvats bort av anstaltspersonal, men ingen har meddelat den intagne att inga kläder köpts in. Så nu måste han göra om hela proceduren och göra en ny beställning.

   Men denna gång kom anhållan tillbaka från en handläggare som sa att hon aldrig hade hört talas om att dessa köp skulle godkännas. Så nu blev han tvungen att en tredje gång göra om beställning och få den godkänd innan kläderna kan inhandlas.

   Efter många turer så hamnade alla papper rätt och kläderna köptes in. Men om inte den intagne hade bett att få prova sina kläder så hade han stått där på frigivningsdagen utan några användbara kläder.

   När mindre än en vecka återstod till frigivningen kom internens kontaktman och ville prata med honom. Vad kan personal nu tänkas vilja, tänkte han?

   Jo, från anstaltens sida ville man kontrollera om fången lyckats ordna allt som behövdes och om de kunde göra något. Men nu var det för sent. Det fanns inget mer att göra. Han sa att han behövde en bostad innan första mötet med socialen, men det kunde Kriminalvården inte hjälpa till med.

   Så kom äntligen dagen att gå ut i det fria. Någon bostad hade Kriminalvården som sagt inte kunnat hjälpa till med att ordna trots att det i många kommuner står tomma lägenheter, och fången saknade vänner eller familj som kunde ställa upp.

   På fickan hade han drygt tusen kronor och i händerna två papperskassar med tillhörigheter. Det var allt. Mötet med socialen låg två veckor fram i tiden. Ingen bostad, ut i vinterkylan. Är det konstigt om en person i denna situation återfaller?

   Ovanstående har alltså hänt i verkligheten. Det finns en riktig person bakom texten som drabbades. Alla människor gör sina val och måste leva med konsekvenserna. Alla människor har ett eget ansvar och får ta konsekvenser för sina brott.

   Men om staten verkligen vill minska återfallen och därmed även samhällskostnaderna, så krävs att de som friges från fängelse också ges en rimlig chans att kravla sig upp från botten. Vad är det annars för mening?

   Och den intagne, vad tror ni hände med honom? Han sitter inne igen. Jag fick ett brev för någon månad sedan. Detta är hans tredje fängelsestraff efter att vi satt tillsammans. Brottet han begick strax efter frigivning från Kumla den där gången, blev ett inbrott i en sommarstuga – eftersom han behövde komma in i värmen för att inte frysa ihjäl.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Ricard A R Nilsson dömdes till livstids fängelse för mord, men fick under 2017 sitt straff tidsbestämt till 30 år och avtjänar nu sista året på ett halvvägshus. Under åren i olika fängelser har han betat av nio universitetsexamina och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

   Ricard har släppt flera böcker, bland annat ”En livstidsdömds dagbok”. Följ honom i sociala medier:

nilsson-larancuent.com/ricards-blogg  
instagram.com/nilsson_ricard
twitter.com/ricardnilsson

   Ricard har medarbetat på Para§raf sedan vi startade magasinet. Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard har rapporterat inifrån fängelsevärlden. Nu fortsätter han att skriva utifrån sina insikter om fängelser och den undre världen.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.