Emilie Hillert

Barn som har rätt till uppehållstillstånd försätts i omänsklig limbo

2019-04-03

För att kunna utvisa ett ensamkommande flyktingbarn krävs att det finns ett så kallat ordnat mottagande i hemlandet. Det åligger Migrationsverket att utreda och lokalisera det ordnade mottagandet. Detta ska göras dels inom ramen för grundärendet och dels på verkställighetsstadiet. Finns det inget ordnat mottagande i hemlandet ska barnet beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Så enkelt är det.

   Trots detta utvisas barn på löpande band, utan att det finns något ordnat mottagande i hemlandet. Varför? Jo, för att Migrationsverket istället för att uppfylla sitt utredningsansvar och följa lagen, i praktiken lägger hela utredningsansvaret och bevisbördan på barnet. Det är barnet som tvingas utreda, eftersöka och därefter bevisa att det exempelvis inte finns någon manlig släkting i hemlandet.

   Lyckas barnet inte uppfylla det extremt höga beviskravet försätts barnet i en omänsklig limbo utan rättigheter, medan Migrationsverket helt sonika väntar in barnets 18-årsdag, oaktat om den ligger veckor, månader eller år bort.

   Så här får det inte gå till. Det är hög tid för Migrationsverket att ta sitt ansvar och slutar behandla barn som nummer på papper i avvaktan på deras 18-års dag.

   Bakgrunden är följande. För att kunna utvisa ett ensamkommande flyktingbarn krävs ett ordnat mottagande i hemlandet. Det ska bestå av antingen en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en mottagningsenhet väl lämpad för att ta hand om barn. En mottagningsenhet kan vara en social myndighet, ett barnhem eller annan institution.

   Det varierar från land till land vilket slags mottagande som kan godtas. Exempelvis krävs det i skrivandes stund i Afghanistan ett manligt nätverk av något slag – i vart fall är det ett krav på pappret.

   Migrationsverket ska göra en bedömning av om det finns ett ordnat mottagande i barnets hemland i två skeden av ett ärende. Den första gången är inom ramen för grundprövningen av asylärendet, inför att det fattas ett beslut om utvisning. Det framgår av förarbetena att det inte ska fattas ett beslut om utvisning i det fall det redan inför ett beslut står klart att beslutet inte kan verkställas. I så fall ska barnet beviljas uppehållstillstånd.

   Detta är alltså första gången en bedömning ska göras. Migrationsverket har bevisbördan för att ärendet blir tillräckligt utrett, och att inte meddela ett beslut om utvisning som man bedömer inte går att verkställa.

   Om Migrationsverket beslutar om utvisning, och beslutet vinner laga kraft, så träder det praktiska arbetet med verkställigheten in. Migrationsverket ska då återigen utreda det ordnade mottagandet i hemlandet. Det är ju först nu frågan ställs på sin spets. Detta är alltså andra gången som Migrationsverket ska göra en bedömning av ordnat mottagande.

   Skillnaden mellan utredningen i grundärendet och i verkställighetsstadiet kan exemplifieras genom att Migrationsverket i grundärendet kan nöja sig med att konstatera att det enligt landinformationen finns barnhem i hemlandet, men att Migrationsverket på verkställighetsstadiet måste fastställa att det faktiskt i praktiken finns ett specifikt barnhem som har en plats för barnet vid återvändandet.

   Om det i det andra skedet framkommer att det inte finns något ordnat mottagande i hemlandet, så ska barnet beviljas uppehållstillstånd inom ramen för verkställighetshinder.

   Allt detta låter ju väldigt bra. Det är klart och tydligt och rättssäkert. I teorin. Problemet är att det de senaste åren har skett en förskjutning i Migrationsverkets praktiska handläggning av dessa ärenden.

   I praktiken lägger Migrationsverket i grundärendet hela bevisbördan på barnet. De vidtar i princip inga egna utredningsåtgärder, gör inga efterforskningar och i den mån barnet inte själv kan styrka att det inte finns något ordnat mottagande i hemlandet beslutas det om utvisning.

   Än värre blir det av att Migrationsverket i sin andra bedömning, på verkställighetsstadiet, återigen underlåter att vidtaga utredningsåtgärder, och återigen lägger hela utredningsarbetet och bevisbördan på barnet. Inte heller nu vidtar Migrationsverket själva några konkreta utredningsåtgärder.

   Men det stannar inte ens vid detta. Enligt lag så ska Migrationsverket ex officio, dvs på eget initiativ, göra en ny bedömning av möjligheten till uppehållstillstånd på grund av avsaknad av ordnat mottagande i hemlandet, om det på verkställighetsstadiet kommer fram sådana uppgifter.

   Detta görs i princip aldrig. I bästa fall upplyser Migrationsverket barnet om att det finns utrymme att lämna in en ansökan om verkställighetshinder, men den passus som säger att Migrationsverket själva har en skyldighet att initiera ett sådant ärende tycks helt ha fallit i glömska.

   Och det blir än värre. För inte ens i de ärenden som barnet självt, med hjälp av gode män eller andra anhöriga, under flera års tid har vänt ut och in på sig själva i syfte ordna ett ordnat mottagande, anses barnen har gjort tillräckligt för att styrka att det saknas ett sådant. Trots barnets upprepade misslyckade försök att styra upp ett ordnat mottagande i hemlandet, vägrar Migrationsverket vidgå att det saknas.

   Detta resulterar i att de barn som redan tillhör de mest utsatta i samhället hamnar i en omänsklig limbo. De har inte uppehållstillstånd och inga av de rättigheter som följer med ett sådant, men deras beslut om utvisning kan samtidigt inte verkställas.

   De är barn som tvingas leva utan rättigheter i Sverige. Det krävs ingen raketforskare för att förstå det oerhörda lidande det åsamkar barnen, och de allvarliga konsekvenser det riskerar att få.

   Denna undermåliga och extremt farliga situation kvarstår fram tills barnet fyller 18 år. När barnet fyller 18 år krävs nämligen inte längre något ordnat mottagande, varför barnet kan utvisas ändå. Migrationsverket sitter därför lugnt i båten och väntar in barnets 18-årsdag, oaktat om den är veckor, månader eller år bort. Samtidigt som barnets tillvaro liknar den på ett stormande hav.

   Vi har alltså en lagstiftning som får anses ha tillkommit i syfte att skydda barnen, på så sätt att barnet ska beviljas uppehållstillstånd om det inte finns något ordnat mottagande i hemlandet. Migrationsverket ska i varje ärende utreda och bedöma det ordnade mottagandet inte bara en gång, utan vid två olika tillfällen.

   Men Migrationsverkets praktiska tillämpning av lagstiftningen ger vid handen att lagen tvärtom kommit att användas för att legitimera att barn sätts i limbo och tvingas leva under omänskliga förhållanden under flera års tid. Det var inte lagstiftarens avsikt. Det är inte så här det ska gå till.

   Av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande framgår, bland mycket annat, att ”Vi ska redan i grundprövningen inleda efterforskningsarbete efter barnets föräldrar och andra anhöriga. Det arbetet ska inledas så snart som möjligt efter att barnet har ansökt om uppehållstillstånd.”

   Detta görs i princip aldrig av Migrationsverket. Däremot uppmanar man barnet att göra det. Hela bördan för att lokalisera familjemedlemmar och etablera kontakt med dem läggs på barnet. Migrationsverket gör inget eget efterforskningsarbete efter anhöriga inom ramen för grundärendet.

   Det framgår vidare att ”Alla överväganden vi gör i återvändandeprocessen bör ha målsättningen att verkställighetsarbetet ska genomförs så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att barnets rättigheter eller Migrationsverkets skyldigheter sätts åt sidan. Det får anses vara i linje med ett humant och värdigt återvändandearbete att varje barns väntetid blir så kort som möjligt.”

   Detta går stick i stäv med Migrationsverkets egen handläggning i praktiken. I praktiken görs absolut ingenting av Migrationsverket, i vart fall ingenting annat än att vänta på att barnet fyller 18 år.

   Migrationsverket är på pappret medvetna om att det åligger dem att vidtaga åtgärder. Det framgår exempelvis att ”När det gäller barn ligger huvudansvaret för återvändandet på den verkställande myndigheten[—]”. Men i praktiken duckar de allt ansvar och gör ingenting.

   Detta är uppenbart för alla som någonsin närvarat vid Migrationsverkets så kallade återvändandesamtal eller på annat sätt kommit i kontakt med de barn som om och om igen tvingas gå på dessa möten.

   Det är tydligt att mötena inte tjänar något annat syfte än att Migrationsverket på pappret kan låtsas att de bedriver något slags återvändandearbete. De flesta handläggarna är till och mycket öppna med att det inte vidtas några andra åtgärder än de som barnet gör självt.

   Av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande framgår som sagt att ”Alla överväganden vi gör i återvändandeprocessen bör ha målsättningen att verkställighetsarbetet ska genomförs så enkelt, snabbt och billigt som möjligt [—].”

   Man får ändå säga att Migrationsverket uppfyller två av de tre krav som de själva ställt upp. Återvändandearbetet är både ”enkelt” och ”billigt”. För staten. Migrationsverket gör absolut ingenting. Det kostar således inte en krona. Om vi däremot talar om mänskligt lidande så får barnen betala dyrt. Men det räknas väl inte i verkets kalkyler.

   Vad gäller kravet på ”snabbt” däremot så är det uppenbart att Migrationsverket får underkänt. Dagar blir till veckor som blir till månader som blir till år. Innan barnet fyller 18 år och kan utvisas. Som verket själva är inne på; detta går stick i stäv med ett humant och värdigt återvändandearbete.

   Sammanfattningsvis kan vi konstatera att om lagen följdes så skulle barnen beviljas uppehållstillstånd. Men istället använder Migrationsverket lagen för att legitimera försättandet av barnen i en omänsklig limbo utan rättigheter under flera års tid.

   Domstolarna står handfallna eftersom beslutet på verkställighetsstadiet inte kan överklagas. Och politikerna tycks inte vara intresserade av att styra upp bristerna i den lagstiftning de själva skapat. Och som så många gånger förr så är det barnen som får betala priset i form av mänskligt lidande när det svenska systemet havererar.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.

   Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.

   Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.