Joakim Lamotte

Lamottes förvandling

Av Andreas Magnusson 2019-04-05

Under mars månad gjorde Joakim Lamotte arton inlägg på sin Facebooksida. Samtliga pryddes med en uppmaning om att swisha för att stödja ”oberoende journalistik”. Elva av inläggen handlar på olika sätt i första hand om honom själv och att andra är elaka mot honom. Resterande inlägg handlar om invandrare som begår brott.

   Jag har skrivit ganska många krönikor på Paragraf om olika politiker och opinionsbildare som på kort tid har radikaliserats från att vara kloka normala samhällsdebattörer till att bli personer vars gärning huvudsakligen uppskattas av personer med högerextrema åsikter.

   De här texterna har retat upp personerna jag har skrivit om och det är inte särskilt svårt att förstå varför. De flesta människor som har förändrats åt ett negativt håll brukar inte vilja erkänna sin förvandling.

   En av dem är samhällsdebattören Joakim Lamotte som med sina nästan 200 000 följare på Facebook har ett stort medialt genomslag.

   Som enskilda inlägg är Lamottes inlägg uppseendeväckande men inte nödvändigtvis rasistiska. Lamotte skriver inte rasistiskt men genom att han genomgående fokuserar på just invandrares brottslighet och hur illa andra människor behandlar honom för att han berättar ”sanningen” om invandrares brottslighet, så agerar han nyttig idiot åt den rasistiska rörelsen i Sverige.

   Lamotte skrev alltså arton inlägg på Facebook under mars månad. Åtta av dem berör på olika sätt temat kriminella invandrare (bland annat invandare som kastar bajs på häktet och vägrar äta griskött, invandrare som skapar otrygghet i Uppsala, invandare som friats för våldtäkt på en 11-åring).

   Elva av arton inlägg handlar i huvudsak om att Lamotte kritiserar eller hänger ut personer med namn och bild som har kritiserat eller agerat hotfullt mot honom. I ett fall handlar det om att uppmana läsarna att bedriva spaningsarbete genom att hjälpa honom att identifiera en person.

   Jag menar att det fanns en tid för inte särskilt länge sedan när Joakim Lamotte aldrig hade sagt det han säger idag. Om han hade varit huvudperson i en novell av Kafka så hade den inletts så här:

”När Joakim Lamotte vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik högerpopulist”.

   För att illustrera skillnaden kan vi gå till ett blogginlägg på den numer nedlagda bloggen Hotlamotte. Den 24 april 2014 skrev han följande:

”Personligen rör det mig inte i ryggen när jag får anonyma mail där folk kallar mig namn. Jag ser mig själv som priviligierad, med en slags plattform för att höras. När jag sticker ut hakan måste jag räkna med att få skit. Det är faktiskt folks medborgerliga rättighet att få tycka att journalister ska dra åt helvete. Däremot blir jag givetvis upprörd när anonyma människor berättar vad de ska göra med mig eller min familj. Men jag skulle aldrig drömma om att gråta ut i ett trolljägarprogram, eftersom jag vet hur många andra som skulle behöva den programtiden bättre.”

   I samma inlägg skriver han därefter så här:

”Vi är alla olika men grundhållningen som journalist är att lyfta fram andra människors historier istället för våra egna.”

   Joakim Lamottes åsiktsmässiga förändring är intressant att analysera eftersom den visar hur lätt och snabbt en människa kan förändras när han eller hon tappar sin moraliska kompass. Det är till exempel uppenbart att Lamotte helt har släppt principen om att journalistik ska handla om något annat än journalisten.

   Låt mig ge några exempel på saker som Joakim Lamotte skrev runt 2013-2014 när bloggen var som mest livskraftig.

   22 februari 2014 klockan 10:45 skrev Lamotte en enda mening på sin blogg:

”Krossa patriarkatet!”

   I flera inlägg hyllade Joakim Lamotte SVT-journalisten Belinda Olsson. I slutet av 2013 skrev han bland annat att ”Fantastiska Belinda Olsson rockade loss framför kameran.” I ett annat inlägg hyllade han den feministiska antologin ”Fittstim” från 1999.

   I ett inlägg från 26/6 2014 uppmanade Joakim Lamotte sina läsare att hjälpa tiggare och att också stå för det. Inlägget heter ”Börja berätta att du hjälper tiggare!”

”Varför kan vi inte börja prata om det då? Om att det faktiskt inte är något konstigt att lägga några kronor i en utsträckt hand, som tillhör en människa som med största sannolikhet skulle göra vad som helst för att slippa sitta där utanför ICA Maxi större delen av dygnets alla vakna timmar, och med bedjande och fattig blick störa buttra och stressade främlingar på väg till tacomyset i villaförorten. Om fler går ut med att de då och då ger pengar eller mat till en medmänniska kanske vi till slut inser att det inte är konstigare att hjälpa en hemlös än att hälla vatten på sin grannes hus om det plötsligt började brinna.”

   I ett viktigt inlägg från 8 mars 2013 lyfte Joakim Lamotte problemet med homosexuella som inte vågar gå i Prideparaden av rädsla för chefer och kollegor som inte skulle acceptera homosexualiteten. Han berättar här om sin vän Anders som är gay men inte vågar gå ut med det på sin arbetsplats:

”På grund av rädsla för att bli utstött eller särbehandlad av cheferna, så väljer Anders att låta folk tro att han har en flickvän istället för pojkvän.”

   Och så avslutar Lamotte sitt inlägg med att han nog själv tänker gå Pride-paraden nästa år även om kompisen Anders inte vågar:

”Nästa år överväger jag att gå i Prideparaden, trots att det verkar stressigt, svettigt och bökigt.”

   Ett av de lite mer udda inläggen på Lamottes blogg är från 8 juli 2013 och handlar om de positiva hälsoeffekterna av att som vuxen dricka bröstmjölk:

”Därefter har jag provat att shota i mig bröstmjölk ett par gånger för att hålla immunförsvaret på topp.”

   I ett inlägg från 28 juni 2014 med rubriken ”Min dotter drabbades av sexismen i Alfons Åberg” berättade Joakim Lamotte om ett biobesök tillsammans med sin dotter:

”I alla framtida sammanhang kommer hon nu att veta att hon måste förhålla sig till den manliga blicken, och jag säger det igen: hon är tre år och åtta månader och det är för tidigt att få käftsmällar av det som hon senare i livet kommer att känna som patriarkatet och könsdiskriminerande strukturer.”

   Inför valet 2014 skrev Lamotte ett inlägg med rubriken ”På söndag bestämmer vi Sverigedemokraternas framtid”. I detta inlägg skrev han bland annat så här:

”Det är till er jag skriver. Ni som vill sätta ner foten och rösta ”sverigevänligt”. Jag förstår frustrationen och tror inte att alla ni är rasister, men hade ni sett det jag sett, mött människorna jag mött och hört historierna jag hört, så skulle ni inte rösta på ett parti som har rötterna i nazistiska organisationer. Jag vill inte ljuga. Självklart kostar det pengar att hjälpa flyktingar och lika självklart ställer det till med problem om man misslyckas med integrationen. Men det måste få kosta att vara medmänsklig, och ett utanförskap i Rosengård kommer alltid att vara bättre än en massgrav i Syrien. Visst finns det motsättningar, men större inflytande för Sverigedemokraterna gör bara att polemiken ökar och att landet drar isär än mer.”

   Skillnaden mellan Joakim Lamottes journalistiska gärning nu och för fem år sedan var att han då lyfte vitt skilda perspektiv och skrev om olika saker. Han kunde kritisera problemen i förorten och tala om gängkriminalitet, men han gjorde det utan att förenkla diskussionen till att handla om invandrare och svenskar.

   På den tiden kunde han också bemöta kritik utan att starta drev eller syssla med rena uthängningar.

   Han skrev om vikten av att män är pappalediga, om att barnfilmer kan påverka unga flickor till dålig självkänsla och han kritiserade patriarkatet, Sverigedemokraterna och människor som inte står upp för de utsatta tiggarna.

   Tyvärr är det nog så enkelt som att Joakim Lamotte numer har målat in sig i ett hörn där han gjort sig beroende av ett jämnt swishflöde för att klara brödfödan. Och de enda som fortfarande kan tänka sig att swisha för den ”journalistik” han bedriver är människor som skulle fnysa åt det mesta han skrev för fem år sedan.

 

   Den som vill ta del av Lamottes blogginlägg under perioden 28 mars 2013- 6 november 2015 kan fortfarande hitta dem här: http://joakim34.rssing.com

För övrigt anser jag att…

   det är hög tid att införa betyg i ordning och uppförande för politiker. Anledningen till detta är att försöka hjälpa alla de politiker som har svårt att hålla en vettig ton i sociala medier och i politiska debatter.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.