Jag sköt honom för att han såg arg ut

Av Börje R P Carlsson 2019-06-03

Poliser har laglig rätt att bruka våld och det räcker tydligen ofta med att de tror att de befinner sig i fara för att de ska frias. Att poliser frikänns är inte det stora problemet för då har ärendena i alla fall utretts något och blivit granskade inför domstol även om synen varit enögd. Alla inblandade parter, utom offer och dennes målsägandebiträde, står på polisens sida och försöker hitta skäl till att fria polisen.

   Går det så långt, hemska tanke, som till en fällande dom finns det ofta andra bakomliggande skäl till varför polisen fälls.

   Under min aktiva polistid hade jag inga problem med att poliser utredde poliser men nu blir jag mer och mer övertygad om att poliser ska utredas av en från polisen helt fristående enhet. Det får inte finnas poliser, före detta poliser, brottsmålsjurister eller före detta brottsmålsjurister på denna enhet, för ingen skugga får falla på Ceasars hustru.

   Det stora problemet är att de flesta anmälningar mot polis läggs ner långt tidigare. Ibland utan att alla berörda ens förhörts. Vid grövre brott som dödsskjutningar, och det börjar bli många nu, är det ännu viktigare att fort lägga ner utredningen för det vore förödande om en polis åtalades för mord, dråp eller vållande till annans död.

   Vi får se hur det går i målet där tre poliser dödade Eric Thorell. Här hade nog inte åklagaren stake nog för att lägga ner ärendet och man kan se att han upplevde mycken vånda när beslutet kungjordes.

   Hans beslut att åtala underlättades nog av PANs besked att ingen polis kommer att skiljas från tjänsten ens vid fällande dom. Denna utredning och åtal hade säkerligen varit mer transparant och väl genomförd av en fristående enhet.

   I vissa lägen räcker det med att en polis upplever sig hotad. Inte ens om polisen själv försätter sig i en situation där han inbillar sig vara hotad, upphör tydligen hans rätt till nödvärn med åtföljande övervåld.

   Trots övervåld går poliser fria eftersom domarna anser polismål mer svårbedömda. Men det är väl därför de finns där för att göra dessa bedömningar. Rent krasst borde det inte vara svårare att bedöma dessa mål eftersom lagen ska vara lika för alla.

   Under fem år anmäldes/utreddes över 2 000 ärenden men endast 34 åtalades och 21 friades medan 13 poliser dömdes för våld i tjänsten. Det handlar således om mindre än 6,5 promille av totalen som dömdes.

   Joakim Zetterstedt, hovrättsråd vid Svea hovrätt, har haft ett antal polismål på sitt bord och säger att det kan vara knepigt för åklagaren att bevisa att våld som utövas i tjänsten är oförsvarligt.

   Här för Zetterstedt ett underligt resonemang om att våldet ska vara oförsvarligt. Detta är inte sant för vid laga befogenhet skall våldet vara försvarligt medan det vid nöd eller nödvärn inte får vara uppenbart oförsvarligt. Det är klart att det blir svårt att döma om inte ens grundförutsättningar för våldsanvändningen är kända.

   I ett misshandelsfall konstaterar rätten att polisen varken utsatts för eller hotats av våld, men valde att fria med motivering att polisen missbedömt situationen som hotfull eftersom den var så kaotisk. Om nu situationen var kaotisk, blev den mindre kaotisk när polisen började slå med batongen?

   Vid ett annat misshandelsfall friades polisen på grund av att han känt dig hotad av mannens minspel. Så kära medborgare vad du än gör lipa inte åt polisen.

   Särskilt vid nödvärn kan poliser använda mer våld än vad situationen kräver – och ändå bli friade, menar Thed Adelswärd, chefsrådman vid Lunds tingsrätt.

   Här används ordet ”kan” helt fel. Poliser blir alltid friade, oftast inte ens åtalade, vid varken nödvärn eller inbillat (putativt) nödvärn

Ur Brb 24:1 En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

   Det torde inte vara så svårt att avgöra om våld vid laga befogenhet är försvarligt eller om våld vid nödvärn är uppenbart oförsvarligt. Trots det så tycks det som om medborgaren oftare döms för nödvärnsvåld som är uppenbart oförsvarligt medan poliser som borde ha en viss vana att bedöma detta alltid frias efter en summarisk utredning.

   Under samma period sköts 15 personer ihjäl av polisen. Men det var endast ett av de 34 åtalen som handlade om dödsskjutning. Hela 14 dödsskjutningar gick således spårlöst förbi medan endast en prövades av rätten och skytten frikändes.

   De 6 skjutningar som gick till åtal omfattade en dödsskjutning, två personer som skottskadats i benen och tre skott mot bilar som människor färdades i. Det var bara en polis som fälldes – för tjänstefel efter att ha avlossat skott mot en bil. Tjänstefel! Det är till att ta i…

   Här har således 14 dödsskjutningar inte ens lett till åtal trots att flera av dem varit långt bortom det uppenbart oförsvarliga.

   Åklagare Marianne Nordström instämmer i att det ställs högre krav för att få någon fälld och tror att det kan bero på att det rör sig om tjänstemän.

– Om man agerar i tjänsten är det svårare att visa att man har ett personligt intresse eller motiv för att begå brott, säger hon.

   Detta skulle kunna vara orsaken till att en medborgare oftare döms för övervåld vid nödvärn. Här skulle det således vara lättare att visa ett personligt intresse eller motiv, utöver att freda sig, mot ett överhängande brottsligt angrepp mot en medborgare.

   En annan åklagare tror (tro är att inte veta) att samhället inte har något intresse av rädda tjänstemän som vill göra så lite som möjligt. Därför har man lämnat ganska stort utrymme för att göra fel utan att det är straffbart.

   Samhället har därför lämnat ett ganska stort utrymme för att göra fel utan att det är straffbart. Vilket innebär att 15 dödsskjutningar har fått accepteras, för att poliserna inte ska vara rädda för att göra fel. Det betyder i klartext att dödsskjutningarna förmodligen kommer att få fortsätta och risken för att bli utredd är fortsatt minimal.

   De flesta dödsskjutningar, av de jag tagit del av, har varit uppenbart oförsvarliga men inte en enda polis har åtalats. Inte en enda medborgare i samma situation hade undgått rättegång och förmodligen fällande dom. Därtill kommer som sagt de 2 000 ärenden som inte gått till åtal men som borde ha granskats.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.