Veckans gråaste

Andreas Magnusson

Grått och vanligt eller vitt och kallt?

Av Andreas Magnusson 2019-12-28

Det blev ingen vit jul den här gången heller. Bor man på en plats där regnet alltid hänger i luften får man finna sig i att det är så det nästan alltid kommer att vara. Här är det grått och trist.

   Över mitt skrivbord på jobbet hade jag länge ett citat uppsatt från den franske kulturpersonligheten Bernard-Henri Lévy. Så här stod det på den gulnade papperslappen: ”Jag känner extas varje gång jag upptäcker en ny nyans av färgen grå”.

   Som jag förstår de där orden är det en uppmaning om att bli en människa som kan se det nya och vackra i en gegga av alldaglighet och vanlighet. Sådant som att gå till jobbet, att rösta på ett sunt förnuftigt gammalt vanligt parti, att leva vidare i ett stabilt äktenskap, att jobba med ett alldeles vanligt jobb och umgås med alldeles vanliga människor.

   När jag tittar ut genom fönstret här i mitt västsvenska medelklassvillaområde är det svårt att avgöra om det är vår, höst eller vinter. Det är liksom bara grått. Allt ser likadant ut. Allt är färglöst. Allt är som vanligt.

   Jag satt ungefär likadant efter valet 2018 och tittade ut genom fönstret och blicken sökte sig ner för gatan och tanken vandrade längre än så. Den vandrade längre in i området, uppför varje gata och in genom varje dörr. Vilka var det egentligen här som röstade på Sverigedemokraterna? Vilka av alla dessa trevliga, vanliga och omtänksamma människor var det?

   För det kan ju inte vara han och inte han och inte hon och absolut inte dom och absolut inte dom och absolut inte han och verkligen inte hon. Det kan egentligen inte vara någon alls.

   Ändå hade var femte person här i det absoluta närområdet röstat på ett parti som nyligen grundades av nazister, vars företrädare regelbundet häver ur sig rasistiska uttalanden och vars politik helt och hållet tycks sakna nyanser.

   Är det ett försök att fly bort från ett vanligt grått liv? Ett försök att slå sig fri från sosse-Sverige och Kungsbacka-moderaternas dominans? Likriktningen. Vanligheten. Att både lyssna på Status Quo och leva i det blir kanske för mycket.

   För inte är väl var femte granne rasist? För inte vill väl var femte granne slänga ut människor ur landet bara för att de har en annan hudfärg, kultur eller religion? Inte kan väl var femte granne på allvar blunda för vad Sverigedemokraterna egentligen står för? Det finns gott om demokratiska partier att välja på istället om det bara är restriktiv invandring man vill åt.

   Jag vet faktiskt inte, men en sak vet jag: Vi måste nog välja om det ska vara grått och tråkigt här i landet eller om det ska vara kallt och vitt.

   Antingen får vi ett vanligt brokigt mittemellan-Sverige med mångfald, konflikter och missförstånd eller så får vi ett land med enfald där vi städar bort kläder vi inte tycker om, böner vi inte vill höra, fattiga vi inte vill se och människor som inte ser ut som oss eller tänker som oss.

   Grått definieras som en färg mellan svart och vitt. Om den grå färgen helt saknar inslag av andra kulörer kallas den för neutralgrå. I naturen är en sådan färg mycket ovanlig. Grått drar gärna mot gult eller blått eller rött.

   Grått är kompromissernas färg, ytterligheternas balanserade mittpunkt. Det är nog ingen slump att håret grånar i takt med det åldrande som oftast gör oss mindre kategoriska och mer ödmjuka inför det faktum att ingenting är så enkelt och självklart som vi först trodde.

   I sociala medier är färgen grå ofta frånvarande. Här tillåts människor häva ur sig de mest häpnadsväckande påståenden om invandring och brottslighet och vi lyssnar. En del av oss suckar tungt och säger emot. Många orkar inte ”ta debatten”.

   Det har blivit helt okej att vara livrädd för islam, att tro att alla invandrarkillar är potentiella gruppvåldtäktsmän och att påstå att den svenska sjukvården hade varit ännu bättre och att pensionerna hade varit skyhöga om vi bara inte hade behövt slösa alla våra pengar på kostsam medmänsklighet.

   Allt är Löfvens fel. Feminister hatar män. Me too bara förstör. Greta Thunberg borde gå i skolan. Jimmie Åkesson är nazist. Ann Heberlein är en idiot. Kvinnor hjälper ensamkommande afghaner bara för att de vill ligga med dem. Alla män som frias i våldtäktsfall borde dömas… Platta, enkla sanningar som aldrig håller i vanliga samtal mellan människor av kött och blod.

   När man pratar med människor öga mot öga framträder alla nyanser i det grå. Givetvis finns det de som häver ur sig kategoriska påståenden och saknar all förmåga att se saker ur andra perspektiv än de egna, men de är få.

   Man måste faktiskt kunna prata med alla, säger de som vill att Sverigedemokraterna ska få större inflytande över svensk politik. Och vi gör ju faktiskt redan det. Det finns så många sverigedemokrater i det här landet nu att det är omöjligt att inte prata med sverigedemokrater. Vi pratar, lyssnar, visar vår omtanke. Vi bryr oss.

   Men vi köper inte deras enkla sanningar rakt av. Helt enkelt därför att vi har förmågan att tänka längre. Vi är inte svarta och vi är inte vita. Vi är grå.

   ”Invandrare begår mer brott!” säger de. ”Javisst”, säger vi. Forskningen visar att de är överrepresenterade i brottsstatistiken med ungefär två gånger. Men, säger vi, eftersom de allra flesta människor inte begår några brott alls, så innebär det att ungefär 99% av alla infödda svenskar är laglydiga och ungefär 98% av alla invandrare.

   ”Muslimer är terrorister!” säger de. ”Väldigt sällan”, säger vi. Och så berättar vi att det finns mer än 1,6 miljarder muslimer och att på sin höjd någon promilles promille av dem som utför terrorhandlingar. Vi berättar också att de som oftast drabbas av våldsbejakande islamism är just muslimer.

   ”Varför utvisas inte alla våldtäktsmän?” frågar de. Och vi svarar att en majoritet av alla våldtäktsmän fortfarande är svenska och att en majoritet av alla våldtäkter sker i hemmet. ”Men de andra då?” säger de och vi berättar om länder som man inte kan utvisa till eftersom de vägrar att ta emot sina egna medborgare (som till exempel Iran och Somalia). Och så berättar vi om länder dit man inte kan utvisa någon eftersom det råder fullskaligt krig.

   När vi till sist håller med om att de som går att utvisa borde utvisas lyssnar de inte längre. Vi får höra att vi är naiva. Folkförrädare! Kommunistsvin! Som om kommunisterna någonsin gjort sig kända för sin mjukhet.

    Det värsta är att den där sortens svartvita debattklimat inte längre bara finns i sociala medier. Under 2019 blev det mer tydligt än någonsin att våra partiföreträdare tror att vi alla är onyanserade och enfaldiga idioter.

    Ebba Busch Thor ville utvisa 100 000 män som en respons på knappt 8000 anmälda våldtäkter. Hon påstod också att bostadsinbrotten var fler än någonsin trots att det inte anmälts färre bostadsinbrott i relation till invånartal på 50 år.

   Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevaren Heidi Fried att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna men när Jimmie Åkesson bjöd på en kopp kaffe mindes han inte längre löftet. Då var det något som Centern och Liberalerna hade hittat på.

   Själv var han realist. Och pålitlig. Han skrev ett långt Facebookinlägg för att försöka få ihop resonemanget. Det var talande att det gjorde sig bättre på Facebook än i verkligheten.

   Sverige är ett splittrat land. Jag är uppvuxen i Hammarkullen och spenderade tjugo år av mitt liv där. Jag besöker än idag ofta platsen för att hälsa på släktingar och vänner. Det är fortfarande en trygg och bra plats på många sätt, men gängkriminaliteten breder ut sig på ett annat sätt nu. Våldet i de kretsarna är brutalare. Känslan av framtidstro är svag. Känslan av utanförskap är stark.

   Det människor på de här platserna behöver är inte att Joakim Lamotte ska lämna den trygga Mölndalsvillan för ett reportage där han lyckas prata med en enda invånare och en före detta invånare och sedan skriva tretton Facebookinlägg om hur synd det är om honom själv (som fallet var med det senaste ”reportaget” från Kronogården).

    Invånarna i särskilt utsatta områden behöver inte användas som rekvisita av swishaktivister som vill tjäna pengar eller politiker som vill vinna makt genom att påvisa andra politikers misslyckande.

   Mitt Hammarkullen förändrades inte för att det saknades poliser eller lagar som möjliggör att man kan tumma på rättssäkerheten. Mitt Hammarkullen förändrades för att andra platser skulle kunna undvika att förändras. Hammarkullen blev en plats man hellre lämnade än bosatte sig i.

   Om Sverige är på väg att krackelera så kan det inte lagas genom att sprickorna fördjupas. Vi blir alla förlorare när religioner ställs mot varandra, när kulturer ställs mot varandra, när platser ställs mot varandra, när människor ställs mot varandra.

   Konflikter leder till nya konflikter. Förbud leder till nya förbud. Inskränkningar leder till nya inskränkningar. Fler poliser leder till fler poliser. Hårdare straff leder till hårdare straff.

   Till sist befinner vi oss i ett kontrollsamhälle där vi känner oss ofria och paradoxalt nog mer otrygga än någonsin. Och det värsta av allt är att det var vi som bad om det.

   Min förhoppning inför 2020 är att det få bli ett år när det här landet hittar tillbaka till att vara ett vanligt grått land med sina brister och fel men där medborgarna har en ärlig önskan om att inte förstöra allt det fina vi tillsammans har byggt upp. Mjukare tag. Medmänsklighet. Förståelse inför olikheter. Solidaritet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.