Veckans storm

Storm mellan tre skivor sesamfröbröd

Av Michael Williams 2020-10-24

Ett av samtidens problem är att det är så näst intill omöjligt att diskutera sakfrågor. Det mesta är nedtyngt i skyttegravar av affekt och så snart argumenten tryter så dras miljö- och klimatkortet, som oftast åtföljs av skuld- och skambeläggande. Tänk på dina barnbarn. Tänk på djurens lidande. Tänk på planeten och den globala uppvärmningen. Det måste gå att tänka på allt detta och ändå diskutera sakfrågor. Låt oss göra ett försök!

Den här veckan har det talats mycket om vad mat ska få kallas. Frågan har nu avgjorts på högsta politiska nivå i EU och det känns fint att veta att våra skattekronor och skatteeuro kommer till nytta i riktigt angelägna politiska frågor. Ska korv utan kött verkligen få heta korv?

Ska hamburgare utan kött verkligen få heta hamburgare. Skyttegravarna är grävda och i sociala media har det i normala fall lågintensiva kriget mellan vegetarianer/veganer och köttätare intensifierats.

Men låt oss backa lite i tiden. Matcirkeln, tidigare kostcirkeln, nämner sju huvudgrupper av livsmedel som bör ätas varje dag. Den introducerades 1965 i Sverige av Statens Institut för Folkhälsan, senare Statens Livsmedelsverk.

Cirkeln rekommenderar att en människa varje dag äter frukt och bär, grönsaker, potatis och rotfrukter, bröd, flingor, gryn, pasta och ris, matfett, mjölk och ost, samt kött, fisk och ägg.

Det här är från en tid utan nyckelhålsmärkning, light-produkter och kemiska sötningsmedel – ni vet, alla de där nymodigheterna som med facit i hand knappast minskade befolkningens samlade midjemått en enda millimeter.

Tanken med kostcirkeln och matcirkeln var att människor skulle äta för att hålla sig friska, utefter någon sorts beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund.

Troligen var bmi/capita betydligt lägre 1965 när kostcirkeln introducerades än i halvfabrikatens förlovade tidevarv. För det är ju exakt det som det handlar om. Halvfabrikatens rätt att få imitera mat.

Personligen kunde jag nog inte bry mig mindre om sakfrågan, men eftersom ämnet provocerar har jag förstås svårt att hålla fingrarna borta från tangentbordet. Jag tänker att rimligen borde vi vara noga med vad begrepp står för.

Även om språk utvecklas så finns det en poäng i att när ett begrepp nämns, så representeras det av en bild och/eller en förståelse om vad begreppet står för. Det är ju så språk fungerar.

För mig representerar begreppet ”korv” något som ser ut som en klassisk falukorvsring, kostar runt 30 kronor, räcker till att föda en fattig familj i 4 dagar tillsammans med lite snabbmakaroner, innehåller i bästa fall en hyfsad mängd kött som var för fint för att bli djurfoder.

För mig representerar begreppet hamburgare en platt smaklös bit malet kött som behöver en räcka tillbehör för att kunna sväljas. Den avnjuts bäst nattetid efter en hyfsat blöt kväll på krogen. Ibland fungerar den även som umgängesursäkt för frånskilda fäder.

Två totalt oglamourösa maträtter, men man vet vad man får. Det ligger i vår hittills gemensamma förståelse av begreppen. Det är dock svårt att greppa att alternativa produkter, frivilligt vill förknippas med dålig mat, men marknadsmekanismens väg äro outgrundlig.

Nu är det nya tider och av någon anledning så anses det enklare att välja mellan olika alternativ om de har snarlika namn. Som om det finns något metafysiskt orsakssamband som gör gällande att ifall någon av misstag skulle få i sig ett vegetariskt alternativ så skulle en känsla av frälsning infinna sig och göra att man genast ger upp sitt förkastliga intag av kött.

För att åstadkomma detta behöver vi tänja lite på begreppens innebörd, och taktiken verkar fungera, i varje fall i första momentet. Besöker man en hamburgerrestaurang idag så är förvirringen i det närmaste total.

Crispy nuggets har inte ett smack med kyckling att göra. Den största ingrediensen är vatten. Därefter en panering. Därefter livsavgörande ingredienser som sojaproteinkoncentrat, solrosolja, glutenfritt havrefiberskal, förtjockningsmedel: metylcellulosa, salt, naturlig arom, dextros.

En plant beef, som i bästa fall gödslats med äkta vara, innehåller vete- och sojaprotein, vatten, textruerat vetegluten, kokosfett, rapsolja, emulgeringsmedel E461, ärtstärkelse, torkade grönsaker (lök, vitlök), torkat äpple, jästextrakt, salt, kryddor, svamppulver, bambufiber, rödbetskoncentrat, naturlig arom, karamelliserat socker, citronjuice.

I frysdisken är det inte heller lätt att värja sig för trenden. För att en beyond burger ska se ut som kött, kännas som kött och smaka som kött, krävs en halv mil med tillsatser.

Förutom vatten, som är produktens största ingrediens, så behövs ärtproteinsolat, rapsolja, raffinerad kokosnötsolja, arom, rökarom, stabiliseringsmedel: cellulosa, metylcellulosa, acaciagummi, potatisstärkelse, maltodextrin, jästextrakt, salt, solrosolja, torrjäst, antioxidanter: askorbinsyra, ättiksyra, färgämne: rödbetsjuicekoncentrat, modifierad stärkelse, äppelextrakt, citronsaftkoncentrat. Det är så långt beyond en riktig hamburgare man kan komma.

Tänk att bjuda in till samkväm en lördagskväll och låta gästerna blanda sin egen hamburgare av ovanstående ingredienser. Det blir lite som i reklamen där en människa i skyddsutrustning besprutar restauranggästernas mat vid bordet.

Frågan ställs på sin spets: vad är det vi äter egentligen – och inom ramen för denna lilla skrivelse, vilka begrepp kan vi använda för att kunna identifiera produkten och skilja den från andra produkter? Om man vill slippa få i sig allt för mycket av ovan nämnda ingredienser så är frågan faktiskt relevant.

Är korv/hamburgare ett innehåll eller en form på något som i bästa fall kan tjäna som mänsklig föda? Om det handlar om innehåll, så kan inte vegetariska produkter rimligen kallas korv och hamburgare. Handlar det istället om matens form så lämnar det helt öppet mål. Begrepp förlorar sin betydelse och språkets struktur upplöses.

Den här begreppsapproprieringen leder liksom ingen vart. Självklart finns det kommersiella intressen och naturligtvis har det gått prestige i hela saken, men det är ju ändå ganska simpelt. Om någon uppfinner ny mat så kan man väl rimligen förvänta sig att det går att uppfinna ett begrepp för anrättningen.

Men nu är äntligen den här lilla trätan, en gång för alla, avgjord i EU så nu kanske vi kan vända blicken mot viktigare sakfrågor och fortsättningsvis, fortfarande bli vad vi äter.

Själv förbereder jag mig på att bli avfärdad som köttindustrins nyttiga idiot och planetsabotör, istället för att ta en om begrepp och näringslära, ifall någon kunnig inom de fälten råkar läsa detta.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.