Veckans värsta
Foto Fredrik Sandberg /TT

Är det någon som bryr sig?

Av Monika Keller 2021-01-23

Mäns våld mot kvinnor är ett historiskt, globalt och mångkulturellt samhällsproblem. Trots kvinnors hyfsat stora framgångar i jämställdhetsfrågor, och framförallt kvinnors alltmer växande ilska och vilja till kamp, fortsätter män att slå sina käraste kvinnor. WHO, Världshälsoorganisationen, uppskattar att uppemot 60 % av världens kvinnor någon gång under sin livstid utsatts för våld eller sexuella övergrepp. Av en man. Och de flesta slag och övergrepp ifrån en närstående man.

Men nej, vad tråkigt. Inte ännu en text om våld mot kvinnor. Har vi inte hört tillräckligt om detta? Gäsp, liksom, tråkig läsning, jaaaa vi veeeet.

Vi bläddrar vidare i tidningen, byter kanal. Inte det där tjatet igen. Min man, bror, pappa, granne är i alla fall sjyssta killar, det är någon annan man du pratar om. Men lite, lite spännande blir det när det uppdagas att en kändis köper sex och blir av med alla sina tv-uppdrag.

Kanske upprörs vi när 300 skolflickor kidnappas av Boko Haram i Nigeria för att bli sexslavar åt milisen. Det är ju inte i Sverige.

När Pela och Fadime hedersmördades för ett antal år sedan av deras manliga släktingar i Sverige, skapade det inte bara stora kvällstidningsrubriker och demonstrationer, utan tyvärr också ett hat mot ”andra kulturer”. För då var det hederskulturen vi kunde engagera oss i. Inte våldet mot just kvinnor. I alla fall inte mot svenska kvinnor. 

Ja visst är det skittråkigt att läsa samma grejer om och om igen. År efter år. Det var säkert skittråkigt att läsa om Vietnamkriget i tio års tid.  Eller Israel och Palestina. Eller engagera sig i klimatkrisen.

Greta är liksom yesterdays news. Samma sak, dag efter dag. Gäsp. Vi bläddrar vidare i tidningen.

Men. Mäns våld mot kvinnor pågår. Och fortgår. Dag efter dag. År efter år.  I land efter land. I alla samhällen, kulturer, städer och byar. Och tycks inte ha någon ände. En skittråkig nyhet som inte ens är en nyhet.  

Men vadå, Sverige? Är vi inte bättre här? Sverige är faktiskt Europas mest jämställda land. Enligt Europeiska jämställdhetsinstitutet, EIGE, ligger vi ganska långt före det näst mest jämställda landet, Danmark. Sverige har 84 ”jämställdhetspoäng”, Danmark 77 poäng, Frankrike 75 poäng och sedan räknar vi nedåt. 

Okej, så vi är Europas mest jämställda land med 84 poäng. Kanske till och med världens bästa land! Något att vara stolt över. Men… hur kommer det sig då att ca 14 % av alla kvinnor i Sverige någon gång har utsatts för våld, 20 % för upprepat psykiskt våld, 7 % av sexuellt våld?

Att det varje dag våldtas ungefär 100 kvinnor. Och hur kommer det sig att ungefär 16 kvinnor dödas varje år. Av sina män, pojkvänner eller föredettingar. Sexton kvinnor varje år, en kvinna ungefär var tredje vecka, dödas av sin man, sin älskade. 

Sexton kvinnor per år dödas av sin man. Jaha. Så tråkigt. Är det någon som bryr sig? Det blir i alla fall inga rubriker i tidningarna. Det är ju bara kvinnor liksom. Tänk om det varit sexton poliser per år. Eller sexton politiker. Eller sexton skådespelare. De ”gäng-kriminella” som skjuter ihjäl varandra i förorten hamnar åtminstone på nyheterna. 

Och så kommer Corona år 2019. Nedstängning av samhället. Karantän, hemarbete och instängning i hemmet. Ekonomin rasar. Arbetslöshet. Krogarna stänger men Systembolaget noterar ökad försäljning. Många samhälleliga och individuella katastrofer. Vem och vilka tar den största smällen?

Jo, som ofta, eller kanske alltid, kvinnor. Under Corona-krisen har mäns våld mot kvinnor ökat kraftigt. FN rapporterar en global 30%-ökning under året som gick. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) la i dagarna fram siffror över fjolårets anmälda brott i Sverige. Vissa brott, som till exempel inbrott, fickstölder eller ”fylleslagsmål” på gatan sjönk betydligt jämfört med året innan.

Andra brott ökade. Vilka brott ökade då, undrar man? Skadegörelse är ett sådant brott. Ju färre människor ute på gatorna, ju mer klotter och sönderslagna fönster. Även anmälda narkotikabrott ökade. De största förlorarna i BRÅ:s statistik är dock kvinnor och barn.

Misshandelsmål mot kvinnor ökade med 3% jämfört med år 2018, anmälda våldtäkter med 6%.  Antalet samtal till BRIS (Barnens rätt i samhället) har ökat med hela 30% sedan pandemins start.

En redan dålig våldsstatistik blev värre. Det tycks som att ju sämre män mår, desto mer slår de sina kvinnor. Och kanske också sina barn. Omkring vart tionde barn har sett sin pappa slå mamma.

Jobbigt med statistik. Men det blir värre, jag lovar. 

Varje år anmäler cirka 30 000 kvinnor i Sverige att de blivit misshandlade. Av dessa räknas ungefär 2500 som så kallad grov kvinnofridskränkning. Mörkertalet är dock stort, uppemot 80% av våld mot kvinnor anmäls aldrig.

Lagen om grov kvinnofridskränkning från 1998 innebär ett hårdare straff mot ett systematiskt våld mot kvinnor av en närstående man, av både fysisk, psykisk, sexuell och materiell natur, där syftet är att skada kvinnans integritet och självkänsla. Det låter ju bra.

Att kvinnor skulle vara särskilt fredade mot mannens våld i sitt eget hem, att jämföra mot ett vanligt slagsmål utanför krogen till exempel. Och att även psykiskt, sexuellt och materiellt våld skulle räknas som brott.

Fram till 1965 var det ju till exempel tillåtet att våldta sin egen fru. Den äkta mannen, pojkvännen skulle numera inte få – bortsett från att misshandla dig fysiskt – inte trycka ned dig, tvinga dig till något, ha sönder dina saker, sno dina pengar eller överträda ett eventuellt kontaktförbud. 

Påföljden av en misshandel av den så kallade normalgraden, till exempel det där krogslagsmålet, är i värsta fall några månaders fängelse.

Upprepande kränkningar och/eller hot av både fysisk, sexuell, tvingande, verbal och ekonomisk natur mot kvinnan han lever med, skulle med den nya lagen rubriceras ”grov kvinnofridskränkning” och rendera som lägst nio månaders fängelse, upp till sex år.

Sveriges kvinnor kunde öppna champagneflaskorna och fira.  Sverige blev Europas, eller världens, mest jämställda land!

Men hur ser det ut nu drygt tio år senare? Hur gick det med den nya lagen? Tja, sådär. Varje år anmäler ungefär 2500 kvinnor att de utsatts för grov kvinnofridskränkning. Ungefär en tiondel av dessa leder till åtal och av dessa döms cirka hälften av männen.

Av de som ändå blir dömda, får en fjärdedel minimistraffet på nio månaders fängelse, eller till och med lägre. Trots att misshandeln och övergreppen kanske har pågått under en längre tid. Trots att kvinnan är nedbruten, utplånad och utblottad, och har åratal av rehabilitering framför sig.

Ofta stannar åtalen, som egentligen borde rubricerats som grov kvinnofridskränkning, vid misshandel, olaga hot eller kanske bara skadegörelse. De 2500 fall som ändå anmäls som grov kvinnofridskränkning är också bara toppen av isberget.

Och värre – av de i genomsnitt sexton kvinnor som dödats av sina män varje år, har endast hälften varit i kontakt med polis tidigare. 

Är det fortfarande en tråkig läsning? Många siffror? Suck, 14% av kvinnor i Sverige har utsatts för våld, sexton kvinnor dödas varje år. Endast en bråkdel av alla brott i så kallade nära relationer anmäls, få åtalas och ännu färre döms. Gäsp. Vänd blad i tidningen, gå vidare till nöjessidorna.

Men tänk om det handlar om dig? Eller din syster? Eller mamma, granne, kompis, kollega? Vad vet du egentligen, vad ser du, hur tittar du? 

Min text riktar sig absolut mot politiker, poliser, åklagare och advokater. Men lika mycket till dig som nära, som familj, som vän, granne och kollega. Kanske tar du inte den misshandlade kvinnan på allvar?

Övergreppen kan fortgå under lång tid, utan att någon ser eller förstår, eller vill tro. Det är på något sett jobbigt att någon i ens närhet blir misshandlad.  Man vill inte lägga sig i. Man negligerar våldet som tjafs mellan parterna. ”Det är inte ens fel att två träter”.

Mannen gör sitt bästa att förtala kvinnan. Hon är labil, psykiskt sjuk, hon provocerar, hon får det hon förtjänar. Rättsprocessen kräver övertydliga bevis, tar lång tid, alltför lång tid, och knäcker även den starkaste. Och ett av problemen är att den misshandlade kvinnan ofta inte ser sig själv som utsatt, utan lägger skulden på sig själv.

Min text riktar sig till beslutsfattare, poliser, jurister, anhöriga, vänner och grannar. Ni som ser och hör men inte lyssnar och agerar. Men kanske, kanske texten vänder sig mest till dig, du kvinna, som inte tror på dig själv.

Som inte riktigt ser att du är utsatt. Som lever, har levt kanske länge, med en man som trakasserar dig, kränker dig, förbjuder dig, som slår dig. Du tror inte att du är misshandlad. För du har blivit van.

För hur ser då våld mot kvinnor ut? Nej, det är alltid inte som på film. Du blir inte alltid knytnävsslagen gul och blå. Blod flyter inte alltid. Inte alltid blåmärken och brutna ben, åtminstone inte som syns.

De mest förslagna männen ser till att märken och sår och bulor inte syns utåt, utanför kläderna. Det är nämligen de fysiska skadorna som räknas. Om du inte visar upp en sönderslagen kropp inför vänner eller kollegor märks ju inte kränkningarna.

Att du är nedbruten, deprimerad, rädd och drar dig undan för allt, är ingen som noterar. Och för att skadorna verkligen, verkligen ska räknas, i till exempel ett framtida åtal, bör du ha uppsökt läkare, helst en rättsläkare, för att bli undersökt, uppmätt, fotograferad och dokumenterad. 

Istället – en knuff när du går förbi. En knytnäve i bakhuvudet. En kudde över ansiktet.  En spark i ryggen. En stol kastad på dig. Släpa dig över golvet. En kanna vatten över huvudet. Hans tyngd på din kropp. Strypgrepp. Utkastad på gatan utan kläder, nycklar, mobil. Det lämnar inga fysiska spår. Det går inte att bevisa.

Dina saker – slängs i sopkorgen, bränns upp, trampas på, klipps itu. Särskilt saker du älskar. Den där lampan barnen köpte i julklapp. Din samling av porslin. Favorit-jackan sönderskuren. Middagen du lagt ned ett par timmar på ligger på golvet.

Kontroll – Vad gör du, var är du, vem är du med? Svartsjuk på dina vänner, familj, ditt jobb. Samtal, sms, frågor, han kontaktar dig överallt och hela tiden. Han går igenom din mobil. Du får inte gå hemifrån utan lov. Eller så måste han följa med.  

Nattskräck – han håller dig vaken. Skriker, kastar saker, tänder lampan.  Täcken, kuddar och madrasser kastas ut genom fönstret. Du kan inte gå till jobbet imorgon. 

Ekonomiskt – du sjukskriver dig. En dag här, två dagar där, till slut ett par veckor. Han kontrollerar ditt konto. Ifrågasätter. Kanske tar han till och med ifrån dig ditt bankkort.  Och du kan inte betala hyran.

Verbalt – du är värdelös, du kan ingenting. Alla avskyr dig. Hora, galen, psycho, borde läggas in. Du är tjock eller ful eller äcklig eller dum i huvudet. Den enda som står ut med dig är han. Du ska vara tacksam. Han ska ringa din arbetsgivare, socialtjänsten, din familj, och berätta hur värdelös du är.

Ensamhet – dina vänner är också värdelösa, din familj lika galen som du. Först bjuder du honom till familj och vänner. Han sköter sig, är en glad prick. Men han straffar dig när ni kommer hem. Sedan tackar du nej till personalfesten, avstår ifrån middagsbjudningen, firar jul bara han och du. Som han vill ha det.

Mäns våld mot kvinnor är inte alltid synligt. Det är verkligen inte som på film. Slag på kroppen, eller värre, mot psyket, hot om barnen, den ekonomiska situationen, ses inte utanpå. Dina vänner ser inte, de bekanta förstår ingenting. Din familj har du ingen kontakt med.

Grannarna har hört skrik, men vill inte lägga sig i. Det är inte alltid du, kvinna, som ser det själv. Du tror kanske fortfarande att han älskar dig. Och att allt är ditt fel. Men en dag måste du springa hemifrån. Utan tillhörigheter, och med barnen i famnen.

Vad finns då för hjälp? Om endast en bråkdel av de misshandlande männen döms, om lagen inte räcker till? Om han har fått dig att dra dig undan all social kontakt, och du inte har någon kvar att vända dig till? Om du inte ens tror på dig själv?

År 1978 startades de första kvinnojourerna, på privat initiativ. De kom att kallas Alla Kvinnors Hus. Jourerna tog emot kvinnor och barn på flykt undan övergrepp med skyddat boende, mat och förnödenheter. Dessutom samtalsstöd, och hjälp i kontakt med myndigheter och rättssystemet.

På boendena fick den misshandlade kvinnan inte bara trygghet och skydd ifrån mannen, utan hjälp att bearbeta upplevelser och förhoppningsvis stöd till ett nytt liv. 

I nuläget finns ett par hundra kvinnojourer runt om i Sverige. Varje år tar de emot ett tusental kvinnor i akut nöd, och ungefär lika många barn.

Enligt socialtjänstlagen har alla kommuner skyldighet att ge stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och barn. Många kommuner har dock få eller inga egna jourer eller skyddsboenden, utan anlitar privata. Även om dessa boenden delvis finansieras av kommunala medel syns det som en enkel och billig lösning.

Mycket arbete på jourerna drivs ideellt och med privata donationer. Jourtelefoner bemannas ofta av volontärer, liksom kläder, leksaker, möbler och mat skänks av vanliga människor. Kvinnor arbetar gratis för kvinnor. 

Kvinnojourerna har alltid varit under hårt tryck, men under Corona-epidemin desto större. FN har under 2020 särskilt påpekat kvinnors och barns utsatta situation i pandemins spår. Det ökade våldet mot kvinnor är ett prioriterat område, och ett extra stöd till kvinnorättsorganisationer har rekommenderats.

Sveriges regering sköt med anledning av detta till 100 extra miljoner till tjej- och kvinnojourer, men endast för år 2020. Pengarna är slut, konsekvenserna av pandemin ser ut att fortgå under en bra tid framöver, och kvinnors utsatthet fortsätter att öka. 

Usch, vilken tråkig läsning. Jag vet, det tycker jag också. Skittråkig. Birger Jarl instiftade lagen om kvinnofrid år 1280, den svenska riksdagen instiftade år 1998 lagen om kvinnofridskränkning. Man kan ju fan undra – när ska det sluta bli tråkigt?

 

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Monika Keller presenterar sig så här: Är lärare, fembarnsmamma och gammal punkare.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.