Sverigedemokraterna vann på att högern blev deras bästa valarbetare

Vid riksdagsvalet 1988 fick partiet som grundades av nazister och anhängare till vit makt-rörelsen 0,02% av rösterna. Trettio år senare, i förra valet, fick samma parti en dryg miljon väljare och minnet av rakade skallar, svastikor och armékängor tycks som bortblåst. Tiderna förändras. Minnet är kort.

När Sverigedemokraterna 2010 lyckades ta sig in i riksdagen menade många att det berodde på en oförmåga hos de andra partierna att ”ta tag i de svåra frågorna”. I huvudsak är det där en förskönande omskrivning för att de inte tillräckligt ofta har sagt att invandring kan leda till problem.

Bärande i den här hypotesen är tanken om att människor i allmänhet inte är rasister, men att de vill ha lite mer sans och balans när det gäller invandring och underförstått menar man att vår migrationspolitik har varit alldeles för generös, naiv och godtrogen.

Det blev dags för de andra partierna att ta bladet från munnen och säga det där som vanliga människor säger i lunchmatsalar och vid frukostbord – de där analyserna som inte alltid grundar sig i fakta, men som alltid självklart slår fast att det får vara slut på mesigheten och mjäkigheten.

Så påbörjades rörelsen mot ett lite mer slutet Sverige, ett Sverige där vi skulle lägga alltmer av den offentliga taltiden på att prata om invandrares överrepresentation i brottsligheten och integrationsproblem. De andra politiska partierna gled långsamt över på Sverigedemokraternas planhalva.

Den som kan något om fotboll vet att lag som spelar med hög press måste vara beredda på kontringar. Ju fler som befann sig på Sverigedemokraternas planhalva desto lättare var det för dem att bryta igenom.

Och ingenting blev bättre av att allt fler spelare i motståndarlaget började tveka över vilket lag de egentligen spelade för. Sverigedemokraternas valframgångar 2014 och den efterföljande flyktingkrisen 2015 ritade om spelplanen helt.

De senaste åren har företrädare för andra partier tävlat i att be om ursäkt för sin egen tidigare naivitet och hyllat Sverigedemokraterna för deras framsynthet. Ulf Kristersson menade till exempel tidigare i somras att ”inget annat parti har som Sverigedemokraterna varnat för att Sverige inte kan ta emot så många invandrare”.

Det finns en utbredd föreställning om att Sverigedemokraterna har kunnat växa som parti för att de andra partierna har isolerat dem och inte vågat prata om problem med invandring.

Nu har Moderaterna, Kristdemokraterna och i viss mån Liberalerna och Socialdemokraterna ägnat de senaste sju åren åt att strama upp sin invandringspolitik och de tre förstnämnda partierna har gått in i aktiv partisamverkan med Sverigedemokraterna. Det har inte fungerat som en strategi för att locka väljare.

Det är hög tid att överge tanken om att rasistisk politik bäst bekämpas genom undfallenhet. I sin strävan att locka tillbaka väljare har dessa partier i stället legitimerat Sverigedemokraterna som parti och bidragit till en förskjutning av såväl värderingar som samtalsklimat.

Det är numer helt legitimt att göra olika utfall mot religiösa och etniska minoriteter. Det är numer helt legitimt att hetsa, hata och hota. Tanken om alla människors lika värde ses inte längre som självklar.

Så vad vann då Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna på att anamma Sverigedemokraternas politik? Ingenting. Absolut ingenting.

Moderaterna är inte längre största parti i den egna konstellationen. För vem vill ha en kopia när det finns ett original – de som var först, som redan i slutet av 80-talet varnade för massinvandring.

De köpte kostymer och lät håret växa ut, men de blev inte som oss. Det var faktiskt vi som blev som dem.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.