Fritt fram för forskningsfusk i företag

Lagen kom till i svallvågorna efter Macchiariniskandalen då det visade sig att patienter som fått syntetiska luftstrupar transplanterade hade dött. Forskningen som dessa transplantationer baserade sig på innehöll förfalskade resultat.

Det här var kulmen av en rad händelser där forskare som anmält kollegor för misstänkt forskningsfusk själva blivit ifrågasatta av universitetsledningen. Så började det även i Macchiarinifallet där Karolinska Institutets och Karolinska sjukhusets ledning vägrade att tro på en extern utredning och agerade initialt mot anmälarna istället för mot fuskarna.

Lagen om oredlighet i forskningen gör det möjligt att anmäla misstänkt forskningsfusk till en extern nämnd som granskar – Npof Nämnden för prövning av oredlighet i forskningen.

Detta är viktigt för att universiteten inte skall kunna skydda sina egna forskare och begrava anmälningar i interna utredningar. Ett annat skäl är att vetenskapliga tidskrifter inte rättar eller drar tillbaka felaktiga artiklar utan ett utslag från en officiell granskningsnämnd.

Lagen om prövning av oredlighet i forskning gäller bara universitet och högskolor, statligt ägda institut och forskningsstiftelser bildade av staten.

Många privata företag deltar idag i forskningsprojekt tillsammans med universitet, högskolor eller institut. Privata företag kan bedriva sekretessbelagd forskning med offentliga medel. Vid misstänkt fusk så behöver de inte lämna ut sina forskningsdata för granskning av Npof.

Om jag som forskare skulle upptäcka att ett företag i ett gemensamt projekt fuskar så har jag ingen rätt att avslöja detta. Den som avslöjar något som ett företag vill hålla hemligt kan bli dömd enligt lagen om företagshemligheter (2018:558). Det här gäller både forskare anställda av företaget och externa forskare.

Det finns ett undantag för företagshemligheter som döljer brott om brottet har fängelse på straffskalan. Men att bryta mot oredlighetslagen ger inget straff och absolut inte fängelse.

Det finns visserligen en chans att domstolen accepterar att jag avslöjar företagshemligheter ”till skydd för allmänintresset” och då kan jag slippa straff. Men kan jag lita på det och vågar jag utmana ett stort mäktigt företag?

Tänk dig att du någon gång i framtiden köper en självkörande bil. Företaget som utvecklat bilen har tränat bilens AI (artificiella intelligens) för att undvika krockar. Men på universitetet som företaget samarbetar med har en forskare upptäckt ett så kallat dataläckage. AI-n har delvis tränats med samma data som använts för att kontrollera säkerheten i funktionen.

Det gör att bilen inte bromsar när den borde. Företaget vägrar i de här läget att erkänna sitt fel och vägrar avslöja något om dataläckaget eftersom bilen just skall lanseras. Forskaren på universitetet vet att AI-n inte fungerar som den borde men vet inte om det är ett medvetet fusk eller ett misstag. Utan möjlighet till oberoende granskning vågar forskaren inte avslöja något.

Lagens snäva begränsning av vad som är oredlighet skapar också problem. Lagen förbjuder enbart: förfalskning, fabricering och plagiering. Det är alltså förbjudet att förvränga forskningsresultat eller att hitta på dem. Det är också förbjudet att använda andra personers resultat och publicera dem som sina egna.

De här förbuden behövs men det finns andra typer av fusk som också är viktiga om allmänheten skall bevara sitt förtroende för forskningen. Ett viktigt exempel är att forskare tillåts dölja egna ekonomiska intressen trots att en tidskrift kräver redovisning av den typen av ”vetenskapligt jäv”.

En person kan publicera forskning som säger att det är ofarligt att bränna fossila bränslen utan att det framgår i artikeln att personen arbetar som konsult för ett oljebolag.

Uppmärksammas bluffen går det att hemligstämpla primärdata så att de inte lämnas ut för granskning. Det här exemplet är faktiskt nära verkligheten. Exon Mobiles forskare tog fram klimatmodeller redan på 80-talet samtidigt som företaget offentligt förnekade klimateffekten av användning av olja.

Jag har själv ”provat” lagen genom att anmäla en vetenskaplig artikel. Det var en artikel som beskriver en ny typ blykyld kärnreaktor. Enligt beräkningarna i artikeln klarar reaktorn avstängning av den aktiva kylningen utan att det bildas en härdsmälta.

I texten kan man läsa att forskarna gemensamt deklarerar att de inte har några ekonomiska intressen i det som skrivs om i artikeln.

Detta trots att en av forskarna är delägare och grundare av ett startupbolag som exploaterar tekniken. Granskningsnämnden ansåg att detta inte var fråga om förfalskning av data. Själv tycker jag att det är ett gränsfall eftersom den falska uppgiften påverkar hur man förstår artikeln.

Enligt forskarna själva var det tidskriften som begick misstaget, inte forskarna och felet är numera rättat. Men vad innebär det för vårt förtroende när forskare kan dölja att de ena stunden är oberoende experter som granskar en riskfylld teknik och nästa stund entreprenörer som gör vinster på samma teknik.

Men hur är det med visselblåsarlagen (Lag 2021:890)? Den skall ju skydda personer som rapporterar om missförhållanden? Visselblåsarlagen ger skydd men den ger ingen rätt att lämna ut handlingar. Forskare deltar ofta i samarbete med företag där det finns ett sekretessavtal som reglerar samarbetet.

Om företaget ger tillgång till ett förfalskat material så får jag rapportera att materialet finns. Men jag får inte lämna ut själva materialet enligt visselblåsarlagen. Om jag skulle anmäla så kan inte Npof utreda eftersom de inte har tillgång till materialet och eftersom anmälan gäller en privat forskningsutförare.

Det finns en kortsiktig lösning på detta problem. Forskningsfinansiärer kan ställa krav i sina beslutsbrev att även privata aktörer skall vara skyldiga att lämna ut primärdata för granskning. Det skulle göra det säkrare för forskare att anmäla forskningsfusk i privata företag.

Men den långsiktiga lösningen är naturligtvis att ändra lagen. Det måste bli olagligt med forskningsfusk även i privata företag för att bevara allmänhetens förtroende för forskning. Lagen behöver också breddas så att den skyddar oss från fler former av fusk.

Samarbete mellan akademi och företag blir allt viktigare. Läkemedelsindustrin har länge baserat mycket av sina nya produkter på universitetsforskning. Idag kan vi se hur samarbete mellan forskning och industri möjliggör självkörande bilar, fossilfritt stål, vindkraftverk byggda i trä, lättare flygplansdelar osv.

Forskningsfusk i den här forskningen kan skapa stora problem i samhället och vi behöver göra det tryggt för dem som avslöjar fusk. Nuvarande lagstiftning är helt otillräcklig.

Av Elis Carlström
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.