#Fredrik Lindström som integrationsminister!

Det var så långt ifrån min verklighet, Sverige var inget jag hade kunnat föreställa mig i brist på Google vid den tiden.

Under bilfärden till mitt nya hem satt jag fastklistrad med ansiktet mot fönstret som gav mig domningar av kylan utanför, för att jag inte ville missa en endaste millimeter av det nya landet.

Inte mycket var likt min by. Inte ens mörkret var densamma, jag saknade skuggorna som bildades av månskenet. Vägen från Arlanda täckte mil av mark med grönska som delades av gedigna vägar av asfalt.

Trots bosättningar med flervåningshus i betong och inte en endaste fläck av lera fick jag ändå känslan av ödemark. En påtaglig tystnad. Perfektionism av struktur och ordning och det tog lång tid innan jag förstod att detta var en indikation på rådande normer och kultur.

Jag klev in i ett rum med väggar av stål och kroppen kändes tyngdlös när den lysande knappen fick sin order till våning två. Hissen. Min allra första resa i en hiss och tunnelbana var minst sagt en upplevelse.

Avancerade, mäktiga maskiner som ständigt återkom i olika färger och former. Jag hade inte ens tänkt tanken på hur svenskar såg ut, varför en tunnelbana med så många blonda och blåögda personer på ett och samma ställe kom som en chock.

Efter återföreningen av en stor släkt som sedan många år hade bosatt sig i Sverige kom jag att spendera största delen av mitt liv i detta land.

Min främsta oro över att börja i en ny skola, lära mig ett nytt språk och införskaffa mig nya vänner hade sedan länge funnits i mitt system och ockuperat mina tankar. Att tänka i abstrakta tankebanor som en helt ny kultur fanns inte i mitt barnasinne och naiva värld.

Tog för givet att lika normer och regler skulle gälla. Den bilden raserades tidigt när Lisa tackade nej till att leka då hon skulle leka med Sara den dagen. Hon fick upprepa sig flera gånger då jag såg ut som ett frågetecken men det var inte språket som var orsaken till detta.

I min by var alla välkomna. Det var min första rejäla krock med den svenska kulturen. Än idag vet jag inte varför det är på det viset. Hur det kommer sig att barn från familjer i samma område kan leka tillsammans i en annan del av världen medan barn i Sverige oftast leker två och två?

Att inte kunna försvara mig mot retande barn i skolan var enormt frustrerande och verbal som jag var kände jag mig rent ut sagt handikappad. Det var min främsta drivkraft att lära mig språket snabbt.

Med det sagt hade jag med andra ord en talang för språk och när jag insåg att Sverige är ett land som kryllar av språkfascister finns det numer inte ett spår av invandraren när jag talar. Hon är så pass död att jag inte ens kan härma en nyanländ invandrare.

En invandrare med brytning är inte charmig, om det inte är en fransman på grund av hierarkier. En skolklass med hälften svenskar underlättar språkutvecklingen till skillnad från dagens förorter, där svenskar lyser med sin frånvaro.

Dessutom är utbildningsnivån väldigt avgörande för inlärningen. Det är inte lika enkelt för alla och kraven på språkkunskaper måste läggas på en individuell nivå, men det är också viktigt att förstå att alla inte har lika förutsättningar innan man pekar med hela handen.

Språk är det viktigaste verktyget för integration, men trots att jag talar det helt flytande kan jag inte den svenska kulturen.

Jag har nu levt i Sverige och i det svenska samhället i 37 av 46 år om man bortser från 3 år i England. Jag kan inte lagboken som en påläst jurist, men har förstått mina grundläggande skyldigheter och rättigheter. Det är viktigt att vara delaktig i och påverka den politiska utvecklingen varför jag röstar.

Har studerat, arbetat och betalat skatt. Gör detta mig till en integrerad invandrare? Jag kommer förmodligen aldrig identifiera mig som svensk även om det finns en förväntan om det. Jag tycker det är en oerhört komplicerad fråga.

Borde jag verkligen känna mig som en svensk och identifiera mig som en efter 37 år i detta land? Är det verkligen rimligt? Nej, absolut inte. Det är individuellt och beror helt och hållet på individens förutsättningar, men också hur stor skillnaden är från ursprungskulturen.

Dessutom definierar vi en integrerad invandrare olika. Jag anser att en integrerad invandrare bör känna till rådande normer och värderingar som majoritetssamhället har.

Med det sagt, är jag själv inte fullt integrerad om jag förhåller mig till min egen måttstock. Det är inte förrän jag förstår den svenska kulturen som jag kan vara en del av den.

Fortfarande utforskar jag den svenska kulturen, fenomen och uttrycken av det homogena svenska samhället. Min nyfikenhet har lett till att jag alltid har sökt efter kunskap och fått kickar av att förstå mitt sammanhang och samhället jag lever i.

Tror det är just den egenskapen hos mig som har resulterat i att jag ändå betraktas som mycket väl ”integrerad” av andra. Om jag skulle peka ut ett ämne av alla som jag har dissekerat och försökt förstå är det just den svenska kulturen – de svenska normerna och värderingarna.

Har korsförhört alla som jag har mött. Har under luncher plågat mina svenska kollegor med obekväma samtalsämnen då det främst var på arbetsplatsen som jag haft tillgång till svenskar.

Min upplevelse och erfarenhet är att det inte är enkelt att skapa vänskapsrelationer. Mötet med många invandrare sker på ett väldigt naturligt och enkelt sätt och jag behöver inte anstränga mig. Det finns en distansering och ett avvaktande beteende hos svenskar.

Jag kan idag bli väldigt nära vän med invandrare i vuxen ålder. Det är ofta jag får höra av invandrare ”du måste ha gått på samma förskola för att bli nära vän med en svensk”.

Med tanke på att det är 80% svenskar i vårt samhälle borde det spegla sig i min umgängeskrets, men så ser det inte ut. Jag har väldigt få svenska vänner. De svenskar jag skapar relationer med är oftast väldigt sociala, öppensinnade, beresta och räds inte av det olika.

Så min fråga lyder… om jag inte integreras med svenskar även i mitt privata liv, hur kan jag då förstå svensken? På tunnelbanan? Under fikastunderna på arbetsplatsen?

Vi kan nog vara överens om att det inte är rimligt men det verkar vara den förväntan som finns. Jag ska integreras på egen hand på något sätt, vilket är omöjligt.

Har läst och lyssnat på poddar. Jag har startat långa diskussionstrådar på sociala medier. Allt detta för att förstå hur svensken funkar. Trots det är jag långt ifrån klar. Och det är svenskar som jag har mest fördomar om för att det är just den gruppen jag möter i min vardag.

Det är den kulturen jag behöver samarbeta med som jag tycker är minst sagt utmanande. Utmaningen är inte endast att förstå dess normer och värderingar som är outsagda, utan även förhålla mig till en del normer och värderingar som direkt strider med mina egna.

Ett exempel är den eviga jakten på konsensus och bra stämning samt konflikträdslan som råder i samhället. Att undvika konflikter är inte sunt då livet är en evig konflikt. I min värld ska konflikter välkomnas och lösas på ett konstruktivt sätt. Det är då man uppnår lyckligare individer.

Svensken undviker att visa ilska och ”tappa kontrollen”, men pyser ut sin ilska genom passiv aggressivitet varför konflikter aldrig löses upp. Jag måste inte köpa grisen i säcken bara för att det är en svensk gris, varför jag vägrar anamma dessa normer och värderingar.

Jag upplevs konfrontativ och skarp i min framtoning av svensken när jag vågar tänka högt och tala om elefanten i rummet. I ett land som Italien eller Frankrike hade jag varit som fisken i vattnet för att det kryllar av skarpa och vassa personer som uttrycker sina åsikter.

Svensken verkar tro att alla bara ska känna till de svenska normerna och ha det i sitt dna. Som om detta kommer med det genetiska arvet och de är helt omedvetna om att det är otroligt många regler som man ständigt ska förhålla sig till.

Jag lär mig så länge jag lever men det kommer inte gratis. Bara att äta en kaka känns som ett projekt. Jag har förstått att man inte ska äta sista kakan men nyligen kom det till min kännedom att man ska invänta med även den första kakan.

En fika som ska vara avkopplande känns numera som ett projekt…till slut känner jag bara… snälla gör mig en tjänst och bjud mig inte på någon jävla kaka!

Det har inte varit lätt att få kunskap då få pratar om de svenska normerna mer än ett par ögon i tunnelbanan som blänger på en. När du har checkat av snorkråkorna, om du har råkat urinera på dig själv eller om du har råkat sätta på dig din halloween outfit lite för tidigt försöker du hitta en orsak till blängandet.

Det måste vara mitt ursprung, blir den enkla slutsatsen varför det har varit enkelt att kalla en del svenskar för rasister. De gav hellre blickar med en förväntan om att jag ska förstå än att be mig sänka volymen i mina hörlurar varför jag långt in i åldern fortsatte ”störa” min omgivning ovetandes.

I andra länder är det här inte ett bekymmer. Hur ska jag känna till de svenska normerna och värderingarna när ingen kotte berättar hur det ligger till?

Hur ska jag någonsin sluta avvika och kunna bli en del av samhället när jag endast möts av en tystnad, ilskna blickar och passiv aggressivitet? Det betyder inte nödvändigtvis att jag kommer anpassa mig till alla normer och värderingar men jag vill ha valmöjligheten som alla andra. Det hade varit rättvist.

Jag minns ett samtal med en brasilianska som beskrev hur man är i mötet med nya människor i Brasilien. Hon förklarade att det är viktigt att ta plats och bjuda på sig själv, annars betraktas man som stroppig, asocial och icke välkomnande.

Föreställ er nu att en nyanländ från Brasilien mirakulöst bjuds in till en sammanställning med svenskar. Kan ni förstå hur normbrytande hon kommer att uppfattas?

I Sverige ska man inte tro att man är mer än någon annan och helst inte ta så mycket plats. Det är otroligt motsägelsefullt när svensken samtidigt dömer de avvikande och håller sig på sin kant.

Om ingen talar om för brasilianskan kommer hon alltid att misslyckas i mötet med svenskar, om de inte är beresta och öppensinnade nog att inte döma. Hon kommer ovetandes ta rollen som en narr.

Trots att jag ivrigt, utan gränser, otåligt sökt svar på hur svenskar är måste jag ändå säga att det var en föreställning av Fredrik Lindström ”Svenskar är också människor!” som gav mig den förståelsen jag har idag.

Det var så klart en slump då jag hoppade in istället för en bekant för ett arbete och tog emot hans gäster på Cirkus Arena som resulterade i att jag hamnade på hans föreställning.

Fredrik Lindström, det är inte många invandrare som känner till denna man med enorma kunskaper om Sveriges historia och svenska normer och värderingar. Han om någon borde bli integrationsminister!

Efter att ha släppt in samtliga svenskar då jag inte kunde se en endaste invandrare med blotta ögat satt jag kvar i den stora, tomma lokalen. Bara några minuter efter fylldes lokalen vägg i vägg av skratt utan paus.

Nyfiken som jag är smet jag in på föreställningen och började lyssna på denna man som fick alla att skratta sig till tårar. Men inte jag. Jag skrattade inte. Intressant absolut, men roligt, nej.

Det är oundvikligt att inte ifrågasätta sin intelligens i sådana situationer men det var inte där det sviktade. När han beskrev den osäkra, blyga svensken som blev nervös under en promenad i mötet med en annan runt en sjö då den inte visste hur han skulle hälsa eller låtsas inte se eller bara nicka… Hur ett skämt som detta fick taket att lyfta av allt skratt, förstod jag inte.

Jag tittar inte heller ut genom titthålet innan jag går ut från mitt hem för att undvika grannar. Dessa tankar snurrar aldrig i mitt huvud i mötet med andra. Jag hade noll igenkänningsfaktor.

Jag började lyssna på budskapet och det var då det hände. Den största integrationen som någonsin har skett under alla mina år i Sverige. Jag hade ingen aning om att svenskar var ett blygt folk.

Jag drog egna slutsatser som kalla människor, fördomsfulla rasister för att de höll sig till sin kant då de inte ville beblanda sig med invandrare och oftast endast umgicks med svenskar.

Denna bild som ofta bekräftades av andra invandrare då även de saknade kunskap…ingen hade berättat för dem hur det ligger till. Jag har nu förstått att svensken inte är särskilt social på grund av många faktorer som väder, individualism och för att det är en del av kulturen.

Fredrik Lindström tog fram ett diagram där det framgick att Sverige, ”landet lagom” inte var särskilt lagom utan extremt världen över på skalan traditionellt till modernt samt kollektivism till individualism.

Det innebär stora skillnader i jämförelse med andra kulturer, normer och värderingar för invandraren som anländer till Sverige. Turkiet, mitt ursprungsland var det land som ansågs lagom bland dessa variabler.

När politiker kräver integration och att invandraren måste vilja integrera vill jag bara skrika:

– Sverige är ett land med extrem kultur, normer och värderingar varför era krav är helt orimliga. Skaffa dig självinsikt och se dig själv i spegeln för guds skull!

Jag menar, jag som ändå har mitt ursprung i landet lagom enligt ovan nämnda diagram, lärt mig språket snabbt, utbildad och är självständig, en extremt nyfiken person som har dissekerat svenskheten på alla plan och som är progressiv men ändå inte har förstått mig på svenskar med allt vad det innebär.

Om jag inte har kommit längre med integrationen kommer det ta bra lång tid för större delen av invandrarna. För jag har en extrem nyfikenhet som få.

Politikernas krav på integration är en utopi varför de flesta invandrare kommer att misslyckas. Det är väl inte det som också är tanken?

Tror att samtliga i hela Sverige skulle behöva se denna föreställning av Fredrik Lindström, invandrare som svensk. Det hade underlättat för samtliga parter att förstå varför det kan bli stora krockar i mötet med människor som har andra normer och värderingar.

Jag fick verkligen betydligt mer kunskap under de två timmarna om svenskar än vad jag hade fått under hela den tid jag har vistats i Sverige. Jag hade sökt och sökt utan att känna att jag fick några svar. Tack vare Fredrik Lindström fick jag betydligt mer förståelse för svensken, vilket underlättar i mötet med dem.

Det hade också gett en verklig bild om hur pass extremt Sverige är och det kanske hade resulterat i en förståelse om att integration tar tid och förmodligen extra lång tid i ett samhälle som det svenska.

Gudarna ska veta att det är svårt och att själva den svenska kulturen som eftersträvar en blyghet också motverkar integrationen för invandrare då vi inte kommer i kontakt med svenskar i vårt privata liv.

Om jag som är så benägen för föränderlighet tycker det är ansträngande och fortfarande anser mig ha en bra väg att gå för att helt och hållet integreras bör vi sänka kraven. Våra politiker borde känna till detta innan de förväntar sig det omöjliga från minoritetsgrupperna.

Om vi alla, svensk som invandrare hade tillgång till en Fredrik Lindström hade integrationen gått betydligt snabbare och smidigare. Gör gärna denna resa som jag gjorde och låt honom öppna dina sinnen. https://www.youtube.com/watch?v=yUQPYIaVEsw

#Fredrik Lindström som integrationsminister!

Att vara nyanländ i ett främmande land
Kan vara spännande men även skrämmande bland
Alla människor som knappt hälsar på varann
I ett land där man planerar allt i minsta detalj
Kan ta fram statistik på senast avskjutna varg
Hur ska man fatta normen och alla oskrivna sätt
Att bete sig så man vet att man hamnat rätt
När ska man agera som duktiga djur i flock
Och på sin egen person sätta ett godtagbart lock
När kan man vara sig själv utan att det blir någon krock
Försätta omgivningen i en oväntad chock
Och riskera att åka på en kulturell knock
Jag går framåt, är min egen individ
Vågar mer än det genomsnittliga för min sak ta strid
Efter 37 år måste det finnas möjlighet för mig och moder Svea att sakta klicka
Trots dom svårgenomträngliga hindren kan jag samhället mitt i pricka
Även om med grannen samtalen om väder och vind knappast kan leda till ovärderliga fynd
Så har jag ingen avsikt att ge upp för att det vore minst sagt en synd

(Det är inte jag, Menekse Mermer, som författat dikten utan en vän som fick läsa ett utkast till den här krönikan.)

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.