Nato och Sveriges undfallenhet

Alltså ersätta det nuvarande partsläget ”Kristerson versus Erdogan” med ett annat läge, nämligen ”Stoltenberg & Biden versus Erdogan”.

Det här noterar jag efter att ha tagit del av tidigare ambassadören Christer Wretborns sakliga artikel ”Därför kan Turkiet pressa Sverige i Natoförhandlingarna”, nyligen införd i Dagens Arena.

Wretborn menar att Sverige saknar anledning att gentemot Turkiet binda upp sig till åtaganden som inte berör Nato utan avser andra saker, till exempel att främja Turkiets inträde i EU, att övertyga Turkiets vacklande inrikes opinion eller att försvaga Sveriges lagstiftning om demokrati och yttrandefrihet.

Enligt Wretborn innebär det nuvarande skeva förhandlingsläget att Erdogan är oförhindrad att fortsätta med sina alltmer förnedrande krav på Sverige. Vår hittills varande strategi av undfallenhet sätter ingen gräns för eftergifter.

Det kan leda till att ett löjets skimmer sprider sig över vårt medlemskap i EU. Till exempel ifall vi blir tvungna att i samklang med länder som Ungern gör oss till talesmän för Turkiets sak i EU.

Vi skulle inte heller inom Nato vinna respekt för våra ambitioner i olika frågor där.  I ett krisläge kan det bli fatalt. Christer Wretborn anser att det vore ovärdigt om den svenska regeringen vid ett beviljat medlemskap i Nato för Sveriges del skulle slå sig för bröstet och hylla sig själv.

Jag uppfattar hans artikel i Dagens Arena som en varningssignal  – tveklöst förtjänt att tas på allvar.  Så långt det går, gäller det väl nu – precis som tidigare – att ta det lugnt.

Och hellre söka förstärkt stöd hos Nato:s ledning än att hålla på och gnabbas med Turkiets regim med dess uppenbara inrikespolitiska bekymmer.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.