Smartare än en åttondeklassare

En av eleverna berättar att han tar en annan väg om han ser personer som han uppfattar som kriminella. 

Klasskamraterna beskriver att det är ganska läskigt att gå ut på kvällarna. Man vet inte när eller var det ska hända, om någon ska skjuta någon annan, kan man komma i vägen.

En elev i åttonde klass säger att ensamma elever löper större risk att plockas upp av gängen.

– Om man är dålig i skolan, har få vänner och mår dåligt kan man dras in i gängkriminalitet för att må bättre, säger hon.

En annan elev instämmer och uttrycker att:

– Dom kanske inte håller på med någon idrott, dom har det tufft hemma och dom får inte hjälp i skolan, säger han.

När man hör de unga slås man av hur mycket de känner till och förstår i jämförelse med flera av de politiska makthavare som står bakom den delvis infantila, offentliga debatt som pågår.

Dessa unga människor lever med de problem som politiker pratar om och hanterar olika svårigheter kopplat till dessa problem, på en daglig basis.

Polis och andra myndigheter har svikit dem och politiska makthavare har genom deras rasistiska uttalanden placerat dem i samma kategori som personerna de är rädda för och försöker undvika. 

Situationen de unga beskriver är inte ett nytt fenomen.

Jag har haft kontakt med flera unga som berättar att de ”inte går ut om de inte ska till idrottsträning eller en annan plats som de upplever som trygg”.

Dels för att man känner oro för ens egen säkerhet och dels för att man ser att det skapar oro och ångest hos ens föräldrar.

Idrotten blir för unga i denna situation en av få legitima arenor för att kunna ta sig ut och få möjlighet att umgås, träffa vänner och utöva ett passionerat intresse. 

I denna kontext går Ulf Kristersson ut och berättar att han och regeringen beslutat att bryta löftet om att tilldela 250 miljoner kronor till idrottsföreningar i utsatta områden.

Det är lika obegåvat som när Ole Jörgen Persson och resten av den borgerliga majoriteten på Järva valde att stänga ner all öppen fritidsverksamhet, samtidigt som den sociala situationen i området gjorde att unga i området behövde denna verksamhet som mest. 

Ulf Kristerssons brutna löfte är ett ytterligare svek mot unga människor som för en kamp för att leva ett normalt liv i ett sammanhang – som är allt annat än normalt.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.