Filmen Festen och riksdagsvalet

Min starkaste association till det senaste valet, är filmen Festen. I handlingens centrum finns ett sextioårsfirande av en familjepatriark vid namn Helge.

Filmen inleds med att familjen Klingenfeldt-Hansen med vänner har samlats för att fira fadern på familjens hotell, någonstans på den danska landsbygden.

Huvudpersonerna är fadern Helge, hans hängivna fru Else, hans äldste son den lynniga och oförutsägbara Christian, hans dotter tillsammans med hennes pojkvän (med rötter från Afrika) samt hans flyktiga son Michael tillsammans med dennes fru och två barn.

I början av filmen kan man se hur två dussin gäster från Helges innersta krets anländer, och kvällens toastmaster Helmuth inleder festen med ett upphöjande tal. 

Scenen verkar glad och idyllisk, trots att Christians tvillingsyster Linda nyligen har begått självmord. 

Efter en stund avbryter Christian den formella banketten för att utbringa en skål för sin far. När gästerna skålat för Helge berättar Christian att han tänker hålla ett tal. Under talet gör Christian en hemsk bekännelse, inför samtliga gäster.

Christian berättar hur han och hans syster Linda, varit offer för deras fars sexuella övergrepp under hela deras barndom. Hur chockerande detta avslöjande än är, orsakar Christians erkännande bara ett kort avbrott i den kvävande miljön som är fylld av ritualiserad formalitet och respekt för fadern. 

En gäst klappar händerna. Modern Else ger uttryck för ett obekvämt leende. Scenen följs av tystnad.

Reaktionen på Christians fruktansvärda upplevelser kan liknas vid den reaktion många gav uttryck för när det blev uppenbart att Sverigedemokraterna genom samarbetet med de borgerliga partierna, hade lyckats erövra den politiska makten.

För många borgerliga företrädare hade förnekelsen av de konsekvenser en gemensam valseger skulle kunna medföra, börjat långt tidigare.

Om man ska beskriva några av de perspektiv borgerliga företrädare använde för att rationalisera och legitimera sitt samarbete med SD kan man se att vissa valde att förminska samarbetets betydelse, andra gav uttryck för en tro på att Sverigedemokraterna skulle förändras när partiet fick verkligt inflytande, medan några upplevdes som helt obrydda. 

Det var svårt att hitta borgerliga företrädare som beskrev att de var oroliga, för vad samarbetet skulle kunna innebära för olika samhällsgrupper.

Reaktionen på valvinsten bland de borgerliga företrädarna, påminde om när någons favoritlag vinner en fotbollsmatch. Den kanske var förståeligt, de hade vunnit valet.  Den stora frågan var – till vilket pris.

Vänner till vänster om den politiska mitten som varit engagerade i det civila samhället under många års tid  var förstummade, bedrövade och djupt oroade. 

Flera människor som tillhörde det man kan beskriva som ”sverigedemokraternas hatprofil”, förstod att deras livsvillkor från och med detta ögonblick hade förändrats. 

Många var frustrerade och ville skrika ”hur kan ni glädjas åt att ni vunnit matchen, ser ni inte att  fotbollsstadion brinner?”

Vissa sanningar kan vara så förödande att de är svåra att ta in. En stor del av Sveriges befolkning var tysta, precis som gästerna i filmen.

I filmen skapar Christians tal en uppdelning mellan faderns vänner och personalen som arbetar på hotellet. Det görs även en distinktion mellan de olika gruppernas klasstillhörigheter. Personalen är den grupp som visar en tydlig solidaritet med Christian i hans utsatthet. 

 Efter att Christian gjort sitt första tillkännagivande försöker familjemedlemmar och vänner till fadern, kontrollera situationen genom att avleda uppmärksamheten och avvisa Christians påståenden som morbida skämt. 

Christians syster Helene försöker undvika obehaget som uppstår, genom att förneka och gå i försvar. Hon ber om ursäkt för Christians tal och försäkrar gästerna om att hans anklagelser är falska.

Modern Else hanterar situationen genom att insistera på att Christian har en talang för fiction och skulle kunna bli författare. 

Gruppförnekandet tar över när gästerna fortsätter med middagen och vissa gäster väljer att ställa sig upp för att hålla tal och sjunga sånger till Helges ära. 

Det är lätt att se Johan Pehrson och andra borgerliga företrädare uppenbara sig, när man ser fegheten och förljugenheten i dessa scener.

Det ängsliga behovet av att släta över, de desperata försöken att skapa en god stämning för att få det obehagliga att försvinna. 

Mekanismerna är de samma som man kan finna hos många barn som har föräldrar som missbrukar, man undanhåller, ljuger och förminskar, allt för att skydda den missbrukande föräldern. 

”Det är ingen fara, nej det finns inga problem, allt är bra, han slog inte så hårt….”

Sanningen som är nyckeln till förändring, upplevs som ett hot. 

Christian som varit under extrem press under hela tillställningen bestämmer sig efterhand för att lämna festen. Kanske upplever han gästernas kollektiva motvilja att ta till sig sanningen, som övermäktig.

Hotellets kock, Kim som är en mångårig vän, stoppar honom.  Kim är medveten om faderns brott och säger åt Christian att gå tillbaka till sin plats och avsluta det han påbörjat. 

Samtidigt beordrar han hotellpersonalen att gå in i gästernas rum och ta deras bilnycklar så att ingen kan fly, gästerna ska tvingas konfronteras med sanningen.

Christian följer Kims uppmaning och återvänder till festen där han håller ett andra tal.

Det man kan konstatera efter att ha sett Christian och kockens ihärdighet, är att personer med dessa kvalitéer skulle behövts, när Tidöavtalet kom på förslag. 

Om man utgår från den information som offentliggjorts om processen som föranledde avtalet, kan man konstatera att det inte fanns någon från de berörda parterna som ställde sig upp och opponerade sig mot det som var på väg att hända. 

Ingen höjde rösten.

Christian återkommer och håller sitt andra tal, i detta tal hävdar han att fadern är ansvarig för systern Lindas död. Christians ord tränger sig på, obehaget bland gästerna ökar och behovet av att skydda lögnen, kräver en allt större ansträngning. 

För första gången kan man se sprickor i faderns fasad, Helge reagerar med raseri mot Christian och beskriver honom som ”sjuk och störd”.  Lillebrodern som har ett stort behov av att bli bekräftad av fadern, drar ut Christian i skogen utanför huset, där han och några vänner ger Christian stryk och binder fast honom vid ett träd för att han inte ska kunna förstöra faderns tillställning. 

Stämningen bland besökarna har vid denna tidpunkt blivit allt mer ångestladdad och faderns vän toastmastern Helmuth, kallar på en paus.

Många gäster överväger att lämna middagen under pausen men upptäcker att deras bilnycklar saknas. 

I en recension av filmen beskrivs denna episod som att tjänsteklassen tar bort den härskande klassens makt genom att hjälpa Christian att destabilisera sin fars patriarkala ställning och konfrontera hyckleriet hos dem som stöder honom.

Vi kan se hur det blivit allt svårare för borgerliga företrädare att försvara allt elände som SD-företrädare ställer till med.

Homofobiska uttalanden, islamofobiska uttalanden, uppmaningar till att bränna koraner, listan kan göras lång. Trots allt elände som SD’s företrädare ställt till med, har de borgerliga företrädarna fortsatt ställa sig på gärningsmannens sida.

Kanske är det på samma sätt i politiken som i filmen, dvs att erkänna sanningen skulle medföra ett allt för stort obehag och kräva ställningstaganden.

Kanske handlar de borgerliga företrädarnas ovilja att agera, om samma orsaker som gjorde att lillebrodern tog parti för fadern, det vill säga önskan om bekräftelse, tillhörighet och möjlighet att göra karriär.

Tidigt i filmen har systern Helene tilldelats hennes döda syster Lindas rum. När systrarna var barn lekte de en lek som hette ”Det blir varmare”. Leken gick ut på att lämna ledtrådar till platser där det finns gömda föremål. 

När Helene blir placerad i Lindas rum kan man se hur hon väljer att leka deras lek igen. I jakten på ledtrådar och föremål hittar hon Lindas självmordsbrev, som varit gömt sedan innan hon begick självmord. 

Helene läser systerns brev och lägger snabbt undan det i sin necessär, innan hon ansluter till de övriga gästerna.

Senare under kvällen efter att gästerna vägrat ta till sig det som Christian berättat, ordnar en i personalen så att Helene får möjlighet att läsa upp brevet från hennes syster, inför samtliga gäster. 

Helenes beslut om att läsa upp systerns brev gör att Christian inte längre står ensam med sin berättelse. Vittnesmålet från Helene blir det som till slut bryter igenom gästernas förnekelse.

Den fråga man ställer sig är vad som krävs för att bryta de borgerliga partiernas förnekelse.

Det har inte räckt att Jimmie och en partikollega tagit sig till ett annat land för att håna människor på flykt, det har inte räckt att företrädare för Sverigedemokraterna uppvisat ett exempellöst förakt mot den del av Sveriges befolkning som är muslimer, det har inte räckt att nyckelpersoner inom SD har målat ut homosexuella som avvikande och mindre värda, det har inte räckt att mängder av partirepresentanter gång på gång gett uttryck för avhumanisering och rasism.

Vad är det som krävs för att bryta de borgerliga partiernas förnekelse? Hur långt ska SD behöva gå, innan någon ställer sig upp?

Jag vet att det finns massor av Christian och Helene i Sverige men varför hittar man inte en enda av dessa, bland de borgerliga partiernas företrädare?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.