61 år efter En dag i Ivan Denisovitjs liv

Ilja Ehrenburgs roman Ottepelj utkom i två delar; del ett år 1954 och del två 1956.

I svensk översättning heter den Vårbrytning. Det går att leva med, även om en ordagrann översättning kanske vore något mer täckande, inte minst med hänsyn till att romantiteln Ottepelj, det vill säga ”Töväder”, blev ett vida känt begrepp som kom att täcka en hel politisk epok i Östeuropa.

Det var dock inte Ehrenburgs roman som kom med tövädret utan Sovjetunionens dåtidens mäktigaste man, det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare, Nikita Chrusjtjov, som på det ryska kommunistpartiets 20:e kongress i februari 1956 inte skrädde orden när han tog avstånd från den stalinistiska personkulten och avslöjade stålmannen Stalin som en despot.

Sex år senare gav Chrusjtjov sitt samtycke till att Aleksandr Solzjenitsyns fånglägersskildring En dag i Ivan Denisovitjs liv skulle tryckas i en tidskrift.

Denna novell blev en omedelbar succé, och jag minns mycket tydligt den dag när min far kom hem med den slovakiska översättningen i bokform och lade den på bordet med en ceremoniell gest, som betydde att vår familj tillhörde den exklusiva klubb som hade omedelbar tillgång till böcker tryckta i upplagor som långt ifrån täckte efterfrågan, och att, det var det viktigaste, från och med nu skulle allt bli annorlunda i det kommunistiska Tjeckoslovakien.

Minst tio grannar och bekanta visste redan att vi hade boken, och med detsamma upprättades en lista över i vilken ordning de skulle låna den. Jag var då 15 år ung och fick lov att läsa den allra först. Jag läste den samma kväll.

Jag minns hur jag några timmar senare berättade för mina föräldrar att jag inte fann den speciellt avslöjande och inte speciellt spännande heller. Jag erkände att jag, kort och gott, inte förstod uppståndelsen kring ett sådant tecken på frihetens uppståndelse.

På den tiden läste jag med förkärlek så kallad skräp- eller skall vi säga kiosklitteratur, även om den inte salufördes i kiosker och andra av staten kontrollerade ställen.

Min far kivades med mig genom att låtsas intressera sig för hur många döda och lemlästade det fanns i häftena jag läste: ”Det finns en hel del obehag, tortyr och död i En dag i Ivan Denisovitjs liv, så nog borde den vara nästan lika bra som det mesta du läser”, framhöll fadern.

En hel del människor i den ideologiskt underkuvade republiken Tjeckoslovakien, var bekanta med och läste förbjuden litteratur skriven både i väst och i öst. Detta tack vare samizdat-rörelsen, det vill säga små ”förlag” som kopierade förbjudna titlar antingen i handskrift, eller mera ofta, på skrivmaskiner.

Man mångfaldigade texten genom karbonpapper. Två av dessa samizdat-hjältar bor och verkar i dagens Sverige. Det är författaren, lingvisten och översättaren Jaroslav Suk och hans hustru Dagmar Sukova.

Deras förlag var verksamt under namnet Krtek a Datel (Mullvad och Hackspett), ett firmanamn som träffande beskriver deras verksamhet. Samizdat var inget riskfritt företag, och Jaroslav var inte bara förföljd utan hamnade även i finkan för den.

Där inspirerades han till att skriva ordboken Současný český kriminální slang (Samtida tjeckisk kriminell slang). Den ingår numera i samlingsverket Několik slangových slovníků (Flera slangordböcker).

Ordböckerna är skrivna på tjeckiska och bjuder på en riktigt underhållande läsning som avtäcker den enorma verbala påhittigheten med vilken marginaliserade grupper tvingas att kommunicera med.

I den bästsäljande boken Utbrytarkungens knep: eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige, utgiven även på tjeckiska under namnet Kdo mě okradl o mého bratra? kan man bekanta sig med Jaroslav Suks, Tomas Kramars och flera därtill.

Deras aktiviteter i Tjeckoslovakien, deras resa till Sverige och deras verksamhet i Sverige. Det är spännande läsning och man lär sig bra mycket. Man kommer även uppleva En dag i Ivan Denisovitjs liv på ett helt nytt sätt.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.