Åklagaren och FBI lyckades inte få den ryske affärsmannen dömd

Men tingsrätten meddelade frikännande dom den 26 oktober 2023 i målet mot den ryske affärsmannen i Nacka. Denne hade under lång tid genom flera av honom kontrollerade svenska bolag köpt in framförallt elektroniska kom­ponenter på världsmarknaden, även amerikanska komponenter som ligger under sanktion.

Komponenterna levererade hans bolag till olika mottagare i Ryssland, särskilt ett visst känt ryskt företag inom försvarssektorn.

Åklagaren Henrik Ohlin, nitisk åklagare på riksenheten för säkerhetsmål, påstod i sin gärnings­beskrivning att inköpen och vidarebefordran av elektronikkom­ponenterna varit till skada för svenska och amerikanska intressen därför att kom­ponenterna använts i den ryska försvarsindustrin vid tillverkning av vapen och vapenbärare. Detta motsägs inte av vad som återges i domskälen.

Elva månader tidigare gjorde polisen en gryningsräd mot mannens bostad. Poliser från nationella insatsstyrkan firades under stor dramatik ned från två av Försvarsmaktens helikoptrar. Polisen slog sönder fönster i villan och grep genast mannen i hans nattkläder. Mängder av datorer, hårddiskar, andra minnesenheter, telefoner och mängder av handlingar togs i beslag för genomgång.

Därefter fick han sitta häktad i elva månader innan han släpptes inför den friande domen.

Domen är något svår att analysera därför att både viktiga sakförhållanden och delar av domskälen finns intagna i en hemlig domsbilaga.

Men den del av domen som är offentlig är ändå klargörande. Domen är kort (18 sidor) och förklarar pedagogiskt skälen till att tingsrätten på alla punkter frikände mannen.

Domen är mycket intressant därför att domstolen har stannat vid en bedömning av de objektiva förhållanden som åklagaren angivit i gärnings­beskriv­ningen. Det innebär att domstolen inte ens behövt ge sig in på bedömning av de uppgifter som mannen själv lämnat till sitt försvar.

Man kan förenklat säga att domstolen nöjt sig med att pröva frågan om det som åklagaren påstått kunde vara ett brott enligt svensk rätt. Svaret på den frågan blev att rätten fann att mannen objektivt inte kunde fällas till ansvar ens om rätten fullt ut godtog de omständigheter som åklagaren påstod och detta oavsett vad man­nen själv anförde till sitt försvar.

Domstolen behövde inte ens pröva bevis­värdet i de uppgifter som mannen själv lämnade. Det var åkla­garen som snubblade rejält då han formulerade gärningsbeskrivningen. Det som åklagaren påstod kunde helt enkelt inte vara ett brott enligt svensk rätt, hur mycket bevisning och argumentering åklagaren än kom med.

Nu framgår det av domen att domstolen accepterar åklagarens uppgifter om att mannen och hans bolag agerat i syfte att förse den ryska försvarsindustrin med elektronikkomponenter och att detta har skett inom ett system av bolag och personer som styrts av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU.

Åkla­garen formulerade det som att mannens verksamhet syftade till att förse “det ryska militärindustriella komplexet” med komponenter som Ryssland själv inte klarar av att utveckla och tillverka.

Även tingsrätten använder sig av det diffusa och pejorativa uttrycket “militärindustriella komplexet”, vilket förvånar mig.

Det framgår tydligt att amerikanska FBI försett svenska polisen med en hel del information. Eventuellt är det så att mannens aktivitet är kriminell enligt amerikansk federal lag och att FBI var aktiv gentemot den svenska åklagarmyndigheten.

I sin sammanfattning av de öppna domskälen skrev tingsrätten:

“Tingsrätten har sammanfattningsvis funnit utrett att S till stora delar har agerat på det sätt som åklagaren påstått under respektive åtalspunkt. S har därmed utgjort en plattform för rysk teknikanskaffning. Det är även utrett att avancerad teknik har anskaffats och levererats till Ryssland. Åtalet faller dock, avseende såväl åtalspunkten 1 som åtalspunkten 2, på objektiv grund. Skälet till detta är att det i målet inte framkommit annat än att verksamheten enbart avsett teknikanskaffning från väst och inte syftat till inhämtande av uppgifter rörande Sverige eller USA som kan utgöra spioneri. Tingsrätten har med denna bedömning inte haft anledning att närmare pröva S:s uppgifter eller den av försvaret åberopade bevisningen.”

Eftersom mannen inte sysslat med införskaffande av information går han fri. Platt fall för åklagaren. Man kan tycka att det är en brist i lagstiftningen att en person som sitter i vårt land och köper in elektronikkomponenter till den ryska försvarsindustrin för flera hundra miljoner kr inte kan dömas.

Det kan man tycka utifrån etiska och politiska överväganden, men inte rättsliga. Antingen är en verksamhet straffbar eller är den inte straffbar.

Domen i sig och åklagarens agerande väcker flera viktiga frågor. Huvud­regeln är att en åklagare endast får väcka åtal om denne finner att det mesta talar för att åtalet kommer att bifallas. En åklagare får inte “chansa för att se om det går vägen”.

Åklagaren i det här målet har chansat mer än vad som är tillåtet. I en intervju direkt efter domen sade han att “rättsområdet är oprövat och vi ville få det prövat”. Men han borde själv ha prövat frågan bättre innan han stämde.

Den aktuelle åklagaren agerade även kraftfullt och riskfyllt i målet mot Sveriges tidigare ambassadör i Beijing, Anna Lindstedt. Även hon frikändes helt och domstolen konstaterade även då helt sonika att det som ambassa­dören gjort inte kunde vara ett brott enligt svensk rätt.

Även då rörde det sig om tillämpning av lagregler som sällan eller aldrig prövats av våra domstolar. Jag följde själv målet och var med på den pressträff som de två åklagare höll direkt efter slutpläderingen i målet. De var helt övertygade om att att åklagaren skulle ha framgång med åtalet och tycktes inte ha tagit något som helst intryck av försvarsadvokatens plädering.

Åtalet ogillades som sagt och åklagaren beslutade att inte överklaga till hovrätten. Jag försökte få del av någon besluts­promemoria från Åklagarmyndigheten för att få veta vilka över­väganden som gjorts i frågan om överklagande. Någon sådan handling hade aldrig upprättats och skulle enligt Riksåklagaren inte heller upprättas.

Min gissning är att åklagaren inte heller kommer att överklaga domen som frikän­de affärsmannen som köpt in elektronik till den ryska under­rättelse­tjänsten GRU och försvarsindustrin. Inte heller då kommer det att upprättas någon besluts­promemoria.

Vi kommer aldrig få veta varför åklagaren inte över­klagar. Menar åklagaren att gärningen är straffbelagd bör han överklaga trots vad domstolen kom fram till. Eller också bör han finna sig i den rättsliga bedömning som Stockholms tingsrätt gjorde.

Försvararen i målet mot affärsmannen fick ersättning med 1,3 milj kronor av staten. Min gissning är att polisens och åklagarens kostnader uppgått till minst 2  – 3 miljoner kronor. Troligen betydligt mera.

Därtill kommer mannen förmodligen att få en stor ersättning av Justitiekanslern för de elva månader som han suttit häktad. Statens kostnader i målet uppgår förmodligen till minst 5 – 10  miljoner kronor.

Då har jag inte försökt räkna med vad det kostade att hyra två av Försvarets mycket dyra helikoptrar. Trots att det var ett höftskott från åklagaren har det nog ändå skrämt bort någon som funderat på att börja köpa in komponenter till den ryska försvarsindustrin.

FBI bör vara tillfreds över åklagarens hypertoniska agerande, men missnöjt gällande svenska lagstiftningen.

Av Thorulf Arwidson
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.