Några erfarenheter som FN-domare i Afrika

Under drygt fyra år bodde jag alltså i Arusha, ett välkänt centrum för Tanzanias många populära safariföretag.

Till följd av 1994 års händelser och tribunalens tillkomst var säkerhetsläget i Arusha ännu 1995 tidvis spänt.

Efter ett antal råa överfall mot personalen fann man sig från FN:s sida föranlåten att genomföra en radikal åtgärd, nämligen att med betong låta mura igen samtliga fönster i tribunalens byggnad.

När läget efter en period hade lugnat ner sig, kunde man låta hantverkarna komma tillbaka och riva bort blockaden av våra ljusinsläpp.

Men jag fick gå iväg från min skyddade bostad bara i sällskap med ett par beväpnade livvakter.

Extra noga med skyddet var det förstås i samband med förrättningar till vårt kontor i Kigali, Rwandas då fortfarande oroliga huvudstad, någon timmes tur fån Arusha med FN:s leasade flygplan.

Det säger sig självt att det krävs väldigt mycket av envetet tålamod att dag efter dag, månad efter månad sitta och oavlåtligt alert söka tillgodogöra sig ytterst detaljerade vittnesmål om 1994 års handgripliga och skoningslösa machete-massaker på en miljon civila, främst ur Rwandas minoritetsgrupp tutsi.

Enligt min erfarenhet krävdes det också en särskild sorts inställning för att kunna vara med och åstadkomma rättshistoriens första dom angående brottet folkmord. Domen skulle grundas på 1948 års FN:s konvention mot folkmord. Den var inspirerad av Raphaël Lemkins förslag.

Konventionen var således då precis 50 år gammal. Men av någon anledning var den aldrig tidigare prövad i domstol. Inte ens i de för den internationella straffrätten så epokgörande Nürnbergprocesserna 1945 – 1949 hade de skyldiga nazistledarna dömts för folkmord.

Det fanns med andra ord inga vägledande rättsfall som vi domare i Rwandatribunalen kunde stödja oss på. Förarbetena till konventionen var magra och det var ännu så länge ganska tomt på relevanta juridiska kommentarer och liknande.

Till arbetsbilden på tribunalens hör att dess kansli (Registry) dessvärre var förödande misskött. Kansliet var omfattande; det växte efter hand till att ha ett tusental personer anställda.

När FN:s chefsrevisor Karl Paschke från  högkvarteret i New York en gång lät inspektera kansliet i Arusha,  blev resultatet skrämmande: Inte någon enda enhet visade sig fungera tillfredsställande.

Tribunalens dåvarande kanslichef (Registrar) blev följdriktigt också avskedad. Vilket ska ha varit en unik FN-åtgärd på så hög nivå.

Konventionen 1948 bygger på att brottet ska ha begåtts ”i avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan”. Uttrycket avsikt syftar på så kallat direkt uppsåt.

I vår dom 1998 i målet Akayesu, där huvudförhandlingen för övrigt tog exceptionellt lång tid, betecknas folkmord som the crime of crimes. Det vill säga som det värsta av alla brott.

Folkmord skulle med andra ord enligt domen ses som ännu värre än brott mot mänskligheten. Vi slog i domen dessutom fast att även en våldtäkt kan bli bedömd som folkmord.

Föga överraskande bestämdes straffet för de begångna gärningarna i målet till det strängaste på den gällande skalan, livstids fängelse.

Vi tre domare var överens om domen i alla dess delar (se ICTR  96-4; MICT-13-30; unictr.irmct.org/en/cases). Domen är omfattande: nära 400 A4-sidor på vardera engelska och  franska.

Numera har det ju på olika håll i världen, även i Sverige, tillkommit en rad andra rättegångar angående folkmord. Men Rwandatribunalens dom torde än i dag betraktas som det främsta prejudikatet.

Nu är jag 92 år och pensionär.  Yrkesmässigt fortfarande något så när aktiv, exempelvis som föreläsare i International Criminal Law vid Stockholms universitet och som fast krönikör på nätet i Magasinet Para§raf.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.