Benito Mussolini

Mussolini och den svenska rättsstaten

Av Hans Westerlund 2024-02-02

I en reel på Instagram där advokat David Massi pratar om den nya lagen om vistelseförbud, kommenterar en person att ”Jag själv tycker att man borde göra som Mussolini gjorde i Italien för att få bort all maffia, spärra in varenda människa som ens såg ut som en, det hjälpte, lite extremt ja.”

Jag är inte förvånad över att Mussolini eller liknande typer börjar dyka upp som föredöme för att ”tågen ska gå i tid”. Det ironiska är att Mussolini på många sätt själv var en maffiaboss; det var bara det att han hade kontroll över statens maktapparat.

Och som maffiaboss var han inte intresserad av konkurrens, varken från kriminella motståndare eller politiska motståndare.

För tänk efter ett varv, vad hade något av de kriminella gäng, som nu dödar sina motståndare, gjort om de fick kontrollen över statsapparaten och dess våldskapital?

Hade de brytt sig om att respektera sina motståndares rättigheter eller hade de spärrat in varenda människa som såg ut som en motståndare?

Om Hells Angels eller något annat motorcykelgäng hade kunnat stifta lagar och utse polischefer och domare, hade de tyckt att rättssäkerhet, missbruksvård och respekt för den personliga integriteten varit viktiga frågor?

I den kriminella världen daltar man inte med den man anser gjort fel och man bryr sig inte om beviskrav eller om oskyldiga drabbas och hela familjer kan straffas för vad en enskild familjemedlem gjort. Allt handlar om att skydda egna intressen.

Synen på vad staten bör göra för att ”skapa ordning” avslöjar därför mycket om synen på vem samhället är till för: en liten grupp eller alla dess medborgare.

Staten är ju ytterst ett maktinstrument, som hävdar ett våldsmonopol. Man behöver därför fråga sig om det är eftersträvansvärt att det maktinstrumentet ska vara så effektivt som möjligt eller att våldsmonopolet ska vara så våldsamt som möjligt?

Vad händer när ett sådant maktinstrument kontrolleras av en grupp som bara känner lojalitet mot sig själv? Jag vill påstå att historien visar, med all önskvärd tydlighet, att staten då används för förtryck och övergrepp på de som anses stå utanför den egna gruppen.

Bara när olika grupper balanseras mot varandra och makten delas, så finns det något skydd mot detta.

En central poäng i demokratier är därför att ingen enskild grupp ska ha total kontroll och inte heller staten ska få ha obegränsad makt över den enskilde. Och liksom oppositionen därför spelar en viktig roll i en demokrati, så kan inte heller statens makt användas urskiljningslöst mot dess medborgare. Inte ens mot de som bryter dess lagar.

Så istället för att maximera maktutövandet och ge, till exempel, polisen obegränsade befogenheter för att de ska vara så effektiva som möjligt, begränsar man polisens handlingsutrymme för att skydda den enskilde mot övergrepp.

I en demokrati har ju den enskilde ett värde i sig och därför rättigheter som inte är villkorade varken till lydnad, plikt eller prestation.

Men vi lever nu i en tid då auktoritarianismen åter är på kraftig uppgång och för de auktoritära följarna (och ledarna) har demokrati inget egenvärde.

Liksom i de kriminella gängen, bygger man status och respekt på det makt- och våldskapital man har – konkret eller underförstått – och har man inget eget, ansluter man sig till den som har. Och kontroll över staten blir då kontroll av ett maktinstrument man kan använda mot sin motståndare.

Vi hittar detta tankesätt i alla auktoritära system som finns eller har funnits, vare sig det handlar om kungamakt, fascistiska diktatorer eller maffiabossar.

Det är här skiljelinjen går mellan det öppna, demokratiska och liberala samhället och det slutna, auktoritära: hur man behandlar och ser på de som inte lyder och hur man begränsar statens maktutövning.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård.
Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan.
Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.