Fängelseexpansion utan motstycke?

De närmaste tio åren ska det byggas fängelser runt om i landet i stor omfattning. År 2033 beräknas upp emot 35 000 människor att sitta i fängelse. Siffror i den storleksordningen har cirkulerat under de senaste månaderna, och diskussion har främst rört Kriminalvårdens kapacitetsproblem.

Men vad betyder egentligen 35 000 människor i fängelse, vilken förändring skulle det innebära?

Det korta svaret är att Sverige skulle gå en helt egen väg, som avviker kraftigt inte bara från den traditionella välfärdsstaten utan även från så gott som alla jämförbara länder i världen.   

Först ett stort förbehåll: det är en prognos. Ingen vet exakt var det landar även om Tidöpartiernas samtliga straffskärpningar genomförs. Mycket talar ändå för en kraftig fängelseexpansion.

Justitieminister Gunnar Strömmer bekräftar att 35 000 människor i fängelse är den avsedda effekten av regeringens politik. Alternativa påföljder som elektronisk fotboja avfärdas. Endast fängelsestraff är gott nog.

På 1990-talet var Sverige ett föregångsland för alternativa påföljder. Nu är det gamla hederliga cellfängelser som ska byggas runt om i landet.

Kommer det verkligen att bli så? Ja, om ingen säger stopp är risken stor. Socialdemokratin har inget att invända och något motstånd i riksdagen finns inte i sikte. Det är kanske den största garanten för att fängelseexpansionen verkligen blir av: att det råder konsensus mellan socialdemokratin och Tidöpartierna.

35 000 människor i fängelse år 2033. Baserat på Kriminalvårdens prognos för fångpopulationens utveckling och SCB:s prognos över befolkningsutvecklingen skulle Sverige år 2033 ha ett fångtal på 316 per hundratusen invånare.

Bortser vi från de allra minsta nationerna skulle Sverige (i den senaste sammanställningen över olika länders fångtal) hamna på plats 12 i världen, inskjutet mellan å ena sidan Brasilien, Turkiet, Belarus, Nicaragua och Ryssland och å andra sidan Costa Rica, Sydafrika och Argentina.

Det är länder som Sverige annars historiskt sett inte har så mycket gemensamt med, om vi ser till andra globala mått avseende ojämlikhet, mord per hundratusen eller demokrati-index. Det ger en fingervisning om hur radikal förändringen skulle vara i internationell kontext.

Ett fångtal på 316 per hundratusen innebär ett historiskt skifte. Begränsar vi perspektivet till EU framstår förändringen som än mer radikal. Inget annat EU-land har idag ett fångtal på mer än 200 per hundratusen.

Trenden inom EU är snarare den motsatta, att fångpopulationerna minskar något. I andra länder som gått i straffande riktning, främst Polen och Ungern, har fängelseexpansion undvikits bland annat genom att utnyttja fotboja.

Det är ovanligt att fångtalen i ett land förändras i någon större utsträckning. Det finns särskilt två exempel som brukar diskuteras inom forskningen: USA och Finland.

USA sjudubblade sin fångpopulation under en 30-årsperiod efter 1970 och har under de senaste två decennierna fungerat som avskräckande exempel på hur fattigdom och rasism institutionaliseras genom rättsväsendet.

Det andra exemplet är Finland, som i början av 1950-talet hade fyra gånger så hög fångpopulation som Sverige för att i mitten av 1990-talet vara på samma nivå.

Minskningen var en följd av medvetna politiska åtgärder och en vilja att närma sig övriga skandinaviska välfärdsstater.

Det går inte att nog understryka hur ovanliga denna typ av radikala svängningar är. I ett internationellt perspektiv spärrar Sverige i likhet med sina skandinaviska grannar in relativt få människor. Så har det varit hela tiden sedan andra världskriget.

Vi har vant oss vid låga fångtal och generella välfärdslösningar. Om Sverige fyrdubblade sin fångpopulation och hamnade på en latinamerikansk nivå skulle det vara en i det närmaste unik utveckling.

Den planerade utbyggnaden kommer att få genomgripande följdverkningar, varav många är förhållandevis väl kända från andra länders erfarenheter.

En kraftig expansion av fängelserna berör inte bara de lokala arbetsmarknaderna och begränsade kriminella miljöer utan förändrar varaktigt relationerna mellan människor i samhället i stort, med nya vinnare och gamla förlorare.

Vi får nya jobb på landsbygden, en trolig tillväxtbransch för riskkapitalister och slutna cirklar mellan utsatta områden och Kriminalvården, där skolorna förbereder barnen för ett liv i fängelse avbrutet av villkorlig frigivning, tillfälliga arbeten och drogmissbruk.

Det är de frågorna som måste upp på bordet och diskuteras, inte Kriminalvårdens kapacitetsproblem. När de nya fängelserna väl är byggda kommer de politiska motiven att vara bortglömda och alla kommer att fråga sig varför de egentligen byggdes.

Men de kommer att stå där som en påminnelse om att avtalet är omförhandlat, för en bra tid framåt.

AV Magnus Hörnqvist
Professor i kriminologi vid Stockholms universitet

Artikeln har även publicerats på Tidskrift för Kriminalvård