Johan Pehrsons fett är inga muskler

Det är förresten så Joakim Lamotte poserar på omslaget till sin bok som handlar om att han själv är jätteduktig.

Liberalernas partiledare Johan Pehrson har sin egen variant av att försöka maskera fett till muskler. Problemet är bara att alla ser hur fettet pressas fram.

Liberalerna bestämde sig inför valet 2022 att det skulle gå alldeles utmärkt att samarbeta med ett främlingsfientligt parti grundat av nazister eftersom man ändå skulle se till att vara regeringens liberala garant, ett slags humanismens grindvakt.

Det hela landade i ett samarbetsavtal som snoddes ihop på fyllan i eleganta konferenslokaler på Tidö slott. Det krävdes en del whiskey har man tillstått men till sist var alla överens.

Som en röd tråd i avtalet löper tanken om hårda krav på utsatta människor och att försöka göra Sverige till Europas minst öppna land. Det var det man kunde enas om – djävulskapet var det som förenade. När det gällde positiv politik var det inte lika lätt.

Liberalerna har hela tiden haft en svår balansgång att gå. Inför väljarna har det varit viktigt att försöka få det att låta som om man förespråkar liberalism och som om 16 riksdagsmandat innebär att man på något sätt kan stå emot trycket från SD:s 73 mandat.

Med en enkel bild är alltså tanken att 16 liberaler på ena sidan av gungbrädan ska väga tyngre än 73 sverigedemokrater på andra sidan.

Därför blir det lite jobbigt när SD-företrädare gör rasistiska utspel, eller som nu när hela partiet kan beläggas med att försöka manipulera demokratin med hjälp av anonyma trollkonton på nätet. Hur ska Liberalerna få det att verka som om de är en liberal garant när de i själva verket inte har någonting alls att sätta emot?

Behovet för Johan Pehrson att visa musklerna är stort. Samtidigt måste han försöka tona ner betydelsen av SD:s samhällsomstörtande verksamhet. För hur ska man annars kunna motivera fortsatt samarbete?

Då säger man saker som att ”det här är större än både Tidöavtalet och Sverigedemokraterna” för att avleda alla tankar på att det i själva verket handlar om just Sverigedemokraterna, och att man trots allt som sker vill fortsätta samarbeta med dem.

Ett annat desperat utspel utifrån de ”liberala” försöken att maskera fett till muskler kom i fredags. Då var det dags för Johan Pehrson att kalla till presskonferens.

Budskapet var inte att det nu får vara nog, att man inte längre kan tolerera att sitta i en regering som är beroende av ett rasistiskt parti som försöker manipulera demokratin. Budskapet var istället att det skulle ställas krav.

För precis så fungerar det i kravsamhället. Impotenta politiker försöker framstå som potenta genom att ställa krav. Ni vet lite som en lärare som säger att om ni inte skärper er så åker ni ut när alla ändå vet att ingen kommer att skickas ut.

Vad var det för krav som ställdes? Inget partistöd får gå till trollfabriker. Jaha. Och hur ska det granskas? Vad händer när det inte uppfylls?

Ingen aning. Det vet inte Johan Pehrson heller. Han vet bara att Liberalerna riskerar att snart få lämna EU-parlamentet och därefter också riksdagen. Det är priset man kommer att få betala för sitt vägval.

Desperationen är stor. Behovet av att visa musklerna är gigantiskt. Den liberala garantin verkar inte omfatta den defekta politiska produkten.

Att ställa krav är enkelt. Att göra fascister till demokrater är svårare. Det inser snart alla andra än Johan Pehrson.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.