Det rättvisa straffet och det personliga ansvaret

Publicerad 2024-06-13

I den aktuella kriminalpolitiska reformivern utmanas en hel rad av centrala utgångspunkter och föresatser som tidigare tagits för självklara. Tidöpartierna vill uttalat se ett paradigmskifte komma till stånd och befintlig kriminalpolitik utmålas som tandlös och missriktad.

Fängelser byggs som aldrig förr, ungdomsrabatten som avsåg att minska fängelsetiden för unga personer tas bort för vissa av brotten och överhuvudtaget drivs politiken av en idé om att få till stånd en annan princip där brottets allvar ska få större genomslag på straffet. Detta oavsett vilken gärningspersonen är.

Därtill ska en allmän straffskärpning ske för att som ytterligare markera samhällets avståndstagande. Dessa tider av snabba förändringarna manar samtidigt till eftertanke kring vad som överges och vad det är för nya principer som kommer på plats.

Frågor bör inte minst ställas kring vad som kan betraktas som ett rättvist straffsystem och då hur man kan förstå straff i förhållande till gärningspersonens personliga ansvar för sina handlingar.

 Ansvar som en mognadsprocess. I ett vida spritt försvarstal från rättegången mot två tonåringar, Leopold och Loeb, som år 1924 stod anklagade för mord formulerar sig den berömde amerikanske försvarsadvokaten Clarence Darrow (2012) om vad det betyder att växa upp och se tillbaka mot barndomen i ett annat ljus:

Jag minns, när jag var barn, verkade männen vara lika höga som träden, träden lika höga som bergen. Jag minns mycket väl när jag som liten pojke simmade den djupaste platsen i floden för första gången. Jag simmade andlöst och landade med samma känsla av ära och triumf som Julius Caesar kände när han ledde sin armé över Rubicon. Jag har varit tillbaka sedan dess, och jag kan nästan kliva över samma plats, men det verkade som ett hav då. Och de män som jag tyckte var så underbara var döda och lämnade inget efter sig. Jag hade levt i en dröm. Jag hade aldrig känt till den verkliga världen som jag mötte, till mitt obehag och förtvivlan, och som skingrade ungdomens illusioner.

Hänsyn ska tas till individens möjlighet att överblicka sin tillvaro, att på ett rimligt sätt kunna förutse konsekvenserna av sina handlingar.

Darrow argumenterar här för att ett rättfärdigt straffsystem bör utgå från vad man skulle kunna kalla för en moralfilosofisk princip vid straffmätningen som innebär att hänsyn ska tas till individens möjlighet att överblicka sin tillvaro, att på ett rimligt sätt kunna förutse konsekvenserna av sina handlingar och därmed ha möjlighet att välja dem utan negativ påverkan på andra.

Rättvisa straff kan därför inte enbart mätas i termer av proportionalitet, genom vilken olika brottstypers allvar först fastställts för att sedan rangordnats och länkas samman med en likaledes ökad stegring av att straffets allvar mätt i tid och individuella frihets- och integritetsinskränkningar.

Ett sådant system skulle visserligen vara enkelt och tydligt, men skulle samtidigt beröva rättssystemet en av dess centrala pelare, nämligen att värdera straffets omfattning såväl till den brottsliga handlingen och omständigheter kring brottet som till gärningspersonens förutsättningar, själv- och omvärldsförståelse.

Rättsväsendet är alltså mer än en kalkyleringsapparat och juristerna annat än dess maskinister. 

Allra tydligast är detta resonemang kring unga personer som inte har vuxnas erfarenhet och mognad och som därför har sämre möjligheter att överblicka konsekvenser av sina handlingar.

De kan därför inte på samma sätt göras ansvariga för sina handlingar som vuxna, utan vuxenblivandet i sig innebär en successivt stegrad kapacitet till personligt ansvarstagande.

Men även andra personer, så som dem med nedsatt psykisk eller kognitiv funktion kan inräknas bland dem för vilka särskilda hänsynstaganden görs.

Ansvar som en förmåga till självreflektion. Filosofen Alexander Brown (2009) har fördjupat sig i frågor kring det personliga ansvaret och argumenterar för att detta i grunden handlar om en reflexiv kapacitet orienterad mot det egna självet.

Möjligheten att såväl ta som att utkräva ansvar hänger därför samman med att kunna betrakta sig själv och sin plats i världen på viss distans.

Detta relativa avstånd medger nämligen att såväl den egna personen som ens handlingar i åtminstone någon utsträckning uppfattas som påverkbara. Barnets omvärldsförståelse, som Darrow talade om ovan som något tidigare naturligt, trängs undan av en mer realistisk, mognare och i många stycken gråare förståelse för hur verkligheten är beskaffad. En aning om att verkligheten kan framstå olika beroende på det perspektiv från vilket den betraktas.

Brown delar vidare upp det personliga ansvaret i fyra grundläggande dimensioner: konsekvensansvarrollansvar samt preventivt och moraliskt.

Det första avser individens generella ansvarighet för sina handlingar.

Det andra avser det ansvar som tillerkänns en viss roll, att vara förälder innebär således att man förväntas fostra, stödja och utgöra en positiv del av ens barns liv.

Det preventiva innebär en förväntan att individen ska kunna förutse vad som kan bli negativa konsekvenser av vissa handlingar och dra slutsatsen att avstå från dessa. Att överträda hastighetsbegränsningen vid bilkörning, ge sig ut på sjön utan flytväst, använda droger etc. – allt detta är förknippat med ökade risker som individen förväntas vara medveten om och som konsekvens bör undvika.

Det sista ansvaret relaterar då till att agera i enlighet med vissa moraliska koder som ett visst samhälle/delgemenskap håller för rätta.

Ett personligt ansvar förutsätter att människor har viss kapacitet att med egen vilja påverka sina handlingar. Om den (fria) viljans förekomst har ägnats åtskilliga hyllmeter till inom humanvetenskaperna, och det är omdebatterat hur fria vi egentligen är.

Det är dock oomtvistat från forskning om barns utveckling att tron på den egna kapaciteten att påverka sitt liv är en viktig skyddande faktor, och något som bidrar till en upplevelse av ett positivt ansvarstagande och att vara delaktig och betydelsefull.

I likhet med Dworkin (2002) kan vi nöja oss med att ändå acceptera idén om att möjligheten till påverkan av sitt liv är grundläggande för att det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att planera för eller ens artikulera idéer om sin framtid.

Det är också svårt att tänka sig ett modernt straffsystem utan en idé om att människor har någon form av fri vilja.

För att en person ska kunna dömas till ansvar för ett brott ska denna på något sätt kunna antas ha kunnat ha möjlighet till att styra över sina handlingar med viljans kraft. De som är förhindrade, exempelvis på grund av psykisk ohälsa, att använda denna handlingskapacitet bör därför inte bör hållas ansvariga på samma sätt som andra.

Därtill, menar Brown, är förståelsen för och möjligheten till ansvarigt handlande formad av tidigare erfarenheter och livsomständigheter.

Barn som vuxit upp i familjer som gett dem gott självförtroende samt sådana sociala och ekonomiska förutsättningar att de med självklarhet ser sig som fullvärdiga samhällsmedborgare kan med detta resonemang förväntas ta ett större ansvar naturligt, medan det är mer tveksamt om detta gäller i samma utsträckning på samma sätt dem som tvärtom blivit vanvårdade eller utsatta för övergrepp.

Det personliga ansvaret och rätten att utkräva ansvar hänger alltså samman med vilka förutsättningar uppväxten gett till att utveckla självuppfattning, självtillit och framtidsutsikter.

Straff som en brytpunkt mellan retrospektivt och prospektivt ansvar. Om samtliga individer som ställs till svars för ett visst brott också har samma förmåga och kapacitet till ansvarstagande borde ju alla få samma straff, och domstolarnas uppgift skulle i detta fall enbart handla om att värdera bevisen/trovärdigheten, inte att bedöma straffutmätningen.

Men, om vi grovt tänker oss att straffsystemet riktar sig mot handlingar som varit möjliga att påverka genom personligt ansvarstagande, bör alltså ett rättvist sådant system ta hänsyn till förmågan och kapaciteten för detta ansvarstagande.

Ett rättvist straffsystem skulle i tillägg kunna ha ytterligare en avgörande funktion än att enbart ta ställning till kapaciteten till ansvarstagande vid stunden för brottet, nämligen den som handlar om att stärka kapaciteten för ansvarstagande hos gärningspersonen.

Straffet skulle då inte enbart tillfoga den enskilde en form av lidande, utan också göra gärningspersonens eventuella framtida brottslighet i central mening mer ”straffvärdiga”.

Då hade ju också mindre hänsyn behövts för att göra individuella bedömningar vid eventuella framtida överträdelser. Låt oss se på tre exempel på hur sådana brytpunkter mellan vad man skulle kunna kalla för ett ”retrospektivt” och ”prospektivt” ansvar kan beskrivas av personer som själva lämnat brottslighet (och gäng).

Det första hämtar vi från ”Tommy” som intervjuades inom ramen för en utvärdering av avhoppstödsprogrammet Passus. Vi talade här om hur hans väg in i gängbrottslighet såg ut, och han kom ganska snart in på frågan om det egna personliga ansvaret:

”Man dök upp påtänd i åttan, typ, varför gjorde ingen lärare någonting? Så mycket var att skylla på andra och inte ta ansvar, men jag vet att det … de är bara en liten del i det. Det yttersta ansvaret ligger på mig. Så att jag har inte kunnat förlåta mig helt och hållet, men jag har lärt mig att leva med det. Jag försöker göra bra nu i stället, och på något sätt så hoppas jag att det väger upp för allt dumt som jag har gjort.”

I detta fall kan man säga att stödet från Passus tillsammans med hans avståndstagande från gäng och övrig livsomställning gjort att han omvärderat sitt tidigare liv och han menar i efterhand att många av de val han gjorde var felaktiga och att han brast i eget ansvar.

Här kan man säga att upplevelsen av egenansvar gör att han vill kompensera för tidigare felsteg, men han är fortfarande skamfylld över sina handlingar.

På detta sätt har det sätt som brytpunkten tolkats blivit till en konstruktiv erfarenhet till gagn för honom själv och för andra. Vad ett stöd skulle kunna tillföra här är en reflektion kring att han som barn inte riktigt kunde överblicka sin omvärld och konsekvensen av sina handlingar som barn, så hans dom över sig själv kan möjligen vara något hård, även om den genererar många goda handlingar som inte borde brytas.

Nästa exempel på en brytpunkt hämtar jag från en intervju med ”Cristian” som också lämnat gäng och försökte bygga upp nytt liv/sammanhang i ordinarie samhället. Jag frågade honom vad det var som fick honom att vilja lämna det tidigare livet:

”Jag fick nog. Man klarar inte se människor lida eller se dem falla.
Så du skulle aldrig kunna se någon sönderslagen, helt blodig i ansiktet, kroppen kan inte resa sig upp, bara skriker efter hjälp. Det biter en i huvudet och du minns det dag som natt.”

Han fortsatte med att säga att han försöker glömma och att det är hans sätt att hantera det, men också att detta inte riktigt fungerar utan minnen jagar honom ständigt.

I hans fall kan man tänka sig att en stödinsats skulle behövas dels för att på liknande sätt som ovan, få honom att se att vad som påverkade hans handlingar och sätt att tänka tidigare inte är samma som nu eller som det kommer att vara i framtiden.

Stöd skulle också kunna behövas för att finna konstruktiva vägar att hantera de skam- och skuldkänslor som aktiveras hos honom. Tidigare när han hade gänget omkring sig, hade han också tillgång till sätt att bortförklara sina destruktiva och våldsamma handlingar och de kunde hjälpas åt med att snabbt neutralisera känslor av empati och ånger.

Avslutningsvis ska vi träffa en till person som lämnat gäng för ett annat liv. Vi kom här in på vad det krävs för ”känslohantering” för att kunna utföra vissa våldshandlingar. Han menade, som många andra vi intervjuade under studien (Forkby et al., 2020), att han inte kände så mycket och stänger av minnena även nu.

Att han kunde intala sig själv att han tidigare enbart följde gängens spelregler, som hjälpte till med att lyfta bort det personliga ansvaret. Ett ansvar som hade blivit för tungt att bära, utan att bli galen.

    • Jag har ju fått prata en del om det då med min psykolog då som håller på, för jag har varit med i situationer alltså där folk stycka en annan människa i ett badkar liksom, och hur jag hanterade det då liksom. För det är ju något så, det är ju så groteskt egentligen, men i dagsläget, jag känner ingenting för det. Det var då, och jag vet inte. Så då blir man ju mer så psykopatiskt. Var det någonsin som du tränade dig när du, eller kom det successivt? 
    • Nej det blev så på grund av mitt, på grund av hur jag levde som barn, alltså att jag lärde mig stänga av. Alla händelser som hände så blev jag liksom bara ett avstängt barn som var utåtagerande såhär. Så minsta lilla grej så, exploderade jag.

Denna person beskriver att han varit med om situationer som för många hade varit traumatiserande, och samtidigt att han inte känner något inför dem idag. Dock har han haft en terapeutisk kontakt som troligen hjälpt honom i bearbetningen.

Intressant är att här finns en förståelse för att han som barn hade andra förutsättningar än vad han har för närvarande och i framtiden.

Som barn var han inriktad på att försvara sig i en osäker, otrygg värld och han stängde av. Ansvaret för handlingarna är som man kan se inte utmärkande i citatet, och han talade heller inte särskilt mycket om att kompensera för dessa genom att stödja andra, men kanske är det gott nog att han fått en annan insikt om sig själv.

För en person med dessa erfarenheter kan det också vara problematiskt att trigga igång ett retrospektivt ansvar, om det inte sker under mycket trygga förhållanden.

Likt Cristian kan man troligen sätta igång processer som kan vara mycket svåra att hantera. Men att tematisera det prospektiva ansvaret med stöd av den förståelse för sig själv som litet och beroende barn skulle kunna vara en framkomlig väg mot ett ökat eget ansvar för sig själv och sin omgivning.

Det finns en stor risk för att den aktuella retoriken om ökad rättvisa i straffutmätningen vid brottspåföljd fastnar i en förenklad och kontraproduktiv idé om hur rättvisa kan förstås.

Rättvisa straff och ett rättfärdigt straffsystem hänger, menar jag, intimt samman med frågan om vad ett personligt ansvar är och hur detta kan utkrävas.

Särskilt tydligt är det när det handlar om unga personer, att de inte har den överblick över sin omvärld och kan med sådan klarhet över sina handlingars konsekvenser att de på samma sätt som vuxna kan ställas till svars med utgångspunkt från individens personliga ansvar.

Liknande skillnader som mellan barn och vuxna kan också finnas mellan unga personer med goda uppväxtbetingelser och de som exempelvis utsätts och misshandlas – sätt att ställa ansvar måste också ta i beräkning de livsomständigheter som barn fötts in i och blivit beroende av.

Resonemanget går också att utsträcka mer generellt till straffets funktion för att såväl avgöra som producera ansvarighet. Å ena sidan handlar bevisprövningen om att fastställa ansvar i straffrättslig bemärkelse, men att skapa förutsättningar för ett ökat framtida personligt ansvarstagande skulle likaledes ses som en viktig dimension som straffet kan utgöra en ram för.

Så, visserligen behöver samhället dra upp och markera lagstiftningsmässiga gränser – men det brottsförebyggande arbetet handlar inte bara om att fördela ansvar, utan också att skapa förutsättningar för att tidigare gärningspersoner blir ansvariga samhällsmedborgare.

Det är här jag tänker att ett såväl rättvist som rättfärdigt straffsystem bör placeras.

Av Torbjörn Forkby
Professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet

Artikeln är även publicerad i Tidskrift för Kriminalvård.


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.