Vad är vi rädda för?

Ett huvudplagg som för vissa kvinnor är tvång, för andra tro, och för många av oss något vi aldrig ens registrerat i förbifarten. Ändå har slöjan blivit en glödande tändsticka i en debatt som brinner hetare för varje dag, där kvinnors kroppar används som bränsle för politiska poänger.

När jag läser den religionsvetenskapliga litteraturen, den som faktiskt beskriver slöjan i sin historiska, kulturella, sociala och individuella betydelse så ser jag en verklighet som ligger ljusår ifrån den politiska retoriken.

Forskning säger aldrig att slöjan är ”det yttersta förtrycket”. Forskning säger att slöjan är mångtydig. Att den rymmer lager av identitet, tradition, självklarhet, konflikt och val. Att försöka pressa hela denna komplexitet in i en enda mening är inte bara fel – det är tamejfan ett aktivt fördummande av verkligheten.

Men det politiska språket fungerar just så. Det förenklar tills ingenting längre liknar sanningen. När man säger att man vill förbjuda burka eller niqab ”för kvinnors skull” och sedan antyder att även hijab borde omfattas, avslöjar man att det aldrig handlade om kvinnors rättigheter. För vad är hijaben? Den täcker inte ansiktet. Den hindrar inte identifiering. Den är inte ett säkerhetsproblem, ett kommunikationsproblem eller ett ordningsproblem. Så varför ens prata om förbud? Där faller hela korthuset. För då blir det tydligt att målet aldrig var trygghet – utan kontroll.

Och kontroll verkar vara en eftertraktad valuta i svensk politik just nu.

Men då undrar jag verkligen: förklara för mig hur kontroll någonsin kan skapa frihet. Hur blir en kvinna fri av att staten bestämmer vad hon får ha på huvudet? Det är en logik som skaver, eftersom den inte är logisk. Det är ren maktutövning, förklädd till omsorg.

Och det är här kärnan i hela debatten ligger. Om man verkligen vill värna kvinnors rättigheter börjar man inte med att bestämma över deras kroppar. Man börjar med att lyssna på dem. Man börjar med att acceptera att en kvinnas erfarenhet inte är en politisk rekvisita, utan en faktisk verklighet.

Religionsfriheten bygger på just det: rätten att själv definiera sin tro, sin kropp, sin identitet. Mänskliga rättigheter bygger på det. Vartenda rimligt feministiskt resonemang bygger på det. Men när politiken talar om slöjan som något som måste förbjudas, då är det inte kvinnan man ser. Det är symbolen. Kvinnan reduceras till ett objekt, en spelpjäs i ett krig om stadsbild, kultur och markeringar.

För vad är det ens för frihet som bara gäller om kvinnan väljer det staten vill att hon ska välja? Vad är det för jämställdhet som kräver tvång för att existera? Hur kan någon med rak rygg tala om frigörelse och samtidigt vilja göra kvinnors kroppar till lagstiftningsområden? Man kan inte tala om frihet och förbud i samma andetag – inte utan att avslöja att det aldrig handlade om frihet från början.

Det mest ironiska i allt detta är att ett slöjförbud inte befriar en enda kvinna som lever under tvång. Inte en enda. Men det skulle begränsa alla kvinnor som bär den av egen vilja.

Förtrycket försvinner inte – det byter bara förövare. Kontrollmekanismerna flyttas från familj eller grupp rakt in i statens händer. Och det är inte frihet. Det är bara ett nytt lager av makt, riktat mot samma kroppar som alltid får ta smällen.

Slöjdebatten handlar därför mindre om tyg och mer om vilket samhälle vi håller på att bygga. Ett där frihet definieras uppifrån, eller ett där friheten faktiskt börjar hos individen. Jag står för det senare och jag är inte rädd.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.