De bäst lämpade

I demokratins vagga Aten, tvingades Sokrates dricka odört för att han ”fördärvade ungdomens sinnen” med sina kritiska frågor. Den Atenska demokratin kunde inte tolerera sin skarpaste tänkare och kritiker. Samtidigt är det demokratiska systemet, trots sina brister, fortfarande det system som bäst skyddar mänskliga rättigheter och skapar långsiktig stabilitet. För vi bryr oss väl fortfarande om det, eller hur.

Demokratin är inte en dålig idé för att den ibland tillsätter olämpliga ledare, utan snarare för att den just nu gått vilse i en urskog av polarisering, desinformation och kortsiktigt tänkande. Vi ser dagligen hur populister utnyttjar demokratiska verktyg för att underminera demokratiska värden.

Det största hotet mot demokratin kommer från i (oftast) god demokratisk ordning valda ledare som successivt ändrar spelreglerna. Det är hot som är svårt att identifiera och motstå just för att det sker under skenet av demokratisk legitimitet och inte så sällan smyger under radarn. I det finns många unisona drag mellan den svenska Tidöregeringen och den amerikanska Trumpadministrationen.

Det är nu det gäller att stå emot! Folkstyret behöver upprätthållas och stärkas genom folkbildningsinsatser som betonar källkritik, demokratiska värden och historiekunskap. Vid sidan av allmänna val behöver vi en deliberativ demokrati där medborgardialog, expertråd och långsiktiga politiska processer garanterar systemets vitalitet och upprätthåller folkets intresse. Till det vore det högst önskvärt att valsedlarna befolkades med etiskt sinnade kandidater som värnar demokratins anda, snarare än utnyttjar dess bokstav för att värna om sig själv och de sina.

Demokratiska länders styrka främst ligger i balansen mellan folkvilja och sakkunskap, mellan val och oberoende institutioner. Frågan är inte hur vi ska få ledas av de bäst lämpade, Platons filosof-kungar, utan hur vi skapar och upprätthåller ett system där kompetens, etik och folklig legitimitet samverkar på djupet.

Demokratin och rättsstaten måste utgöra ramverket, men systemet måste ständigt försvaras, utvecklas och omtolkas av ett bildat folk. Det är kanske det viktigaste arvet efter Sokrates. Det är genom ständig dialog, kritisk reflektion och självkännedom som de bäst lämpade kommer till den demokratiska makten.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, SO-lärare, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Han skriver och debatterar gärna.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.