Lögner om Israel

Föreställningen har spelat en avgörande funktion för landets blodtörstiga och krigshetsande ledare. Genom att hänvisa till ett ständigt närvarande existentiellt hot, har man lyckats övertyga människor inom och utanför Israel om att angrepp på påstådda antagonister är legitima.

Alarmismen och föreställningen om det ständigt annalkande hotet, återkommer i staten Israels historia. En av de individer som varit drivande för att måla upp denna bild, är Benjamin Netanyahu.

Netanyahu under mer än 30 års tid bland annat varnat för att Iran är ”på gränsen att färdigställa eller utveckla kärnvapen”. Hans första dokumenterade påstående om Irans kärnvapen uttrycktes 1992, vilket var långt innan han blev premiärminister.

Som ung politiker i Knesset (Israels parlament) hävdade Netanyahu att Iran var 3 till 5 år ifrån att kunna framställa ett kärnvapen. Han uppmanade USA att stoppa den iranska regimen med ”vilka medel som helst”.

Netanyahu har sedan dess upprepat samma budskap i en mängd olika sammanhang. I sin bok Fighting Terrorism (1995) skrev han att Iran skulle ha kärnvapen inom 3 till 5 år.

I sitt första tal till den amerikanska kongressen som premiärminister (1996) varnade han för att ”tiden håller på att rinna ut” och att Iran snart skulle ha kärnvapenkapacitet.

2012 genomförde Netanyahu ett av hans mest kända (och farsartade) framträdanden i FN:s generalförsamling. Under mötet höll han upp en tecknad bild som illustrerade en bomb med en tändhatt, som skulle symbolisera Irans kärnvapenhot.

2015 talade han återigen till den amerikanska kongressen för att försöka stoppa Obamas kärnenergiavtal (JCPOA) och hävdade att avtalet inte skulle stoppa Irans väg mot en bomb, utan snarare ”stärka den”.

2018 presenterade han vad han kallade ett ”atomarkiv” med tusentals dokument som Israel påstods ha stulit från Teheran. Netanyahu menade att ”atomarkivet” bevisade att Iran aldrig gett upp sina planer på kärnvapen.

2024–2025: Under det pågående folkmordet mot den palestinska befolkningen har han upprepade gånger hävdat att Iran nu är ”närmare än någonsin” och använt detta som motivering för israeliska anfall mot iranska militära mål.

Kritiker, inklusive vissa tidigare chefer för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, har påpekat att Netanyahus offentliga utspel om hotbilden från Iran ofta har varit politiskt motiverad snarare än baserad på faktiska underrättelsedata.

Man kan konstatera att Netanyahus påståenden har spelat en likadan roll som USA:s påståenden om Iraks ”weapons of mass destruction”, vilka användes för att manipulera den amerikanska befolkningen och legitimera invasionen av Irak.

I USA har Netanyahus påståenden blivit en aktivitet som upprepas varje år i hans kontakter med amerikanska politiker. Berättelser om ”Irans nära förestående massförstörelsevapen” har bidragit till att stärka amerikanska politikers bild av att Israel lever under ett existentiellt hot.

Bilden har tjänat Israels ledare väl samtidigt som den dolt hur det egentligen sett ut. Alldeles för få personer har ifrågasatt Netanyahus bild av Iran.

Det har varit alldeles för enkelt för Netanyahu att påstå att ”Irans blodtörstiga och fundamentalistiska ledare” inte har något annat mål i livet, än att angripa Israel. I realiteten är det högst osannolikt att Iran skulle angripa Israel, även om man hade kärnvapen. Bland annat för att man vet att Israel har egna kärnvapen och förmåga att slå tillbaka med full kraft.

En annan anledning är att ett sådant angrepp skulle medföra stora risker för den palestinska befolkningen. En tredje orsak är att det skulle leda till att USA skulle angripa Iran med samma typer av vapen.

Trots denna elementära logik finns det människor som ändå låtit sig övertygas av Netanyahu och andra israeliska ledares påståenden. Sanningen är att israeliska ledare har sedan staten Israel etablerades, bedrivit en mycket aggressiv och hänsynslös politik i regionen. En politik som framför allt annat har byggt på en strävan efter att åstadkomma en över- och underordning, snarare än ömsesidighet och samverkan.

Alla försök till någon form av avspänning, som exempelvis förverkligandet av en ”tvåstatslösning” mellan Israel och Palestina, har i realiteten förkastats av Israels ledare.

De israeliska ledarna har dessutom gjort mängder av försök att dra in USA i Israels konflikter. Ambitionerna har gynnat de israeliska ledarnas tillfälliga politiska mål, på bekostnad av människor i regionen och vanliga amerikaner.

Offentlig Information visar att de israeliska ledarnas aggressivitet inte är en ny företeelse. Folkmordet gjorde att många vanliga människor fick en inblick och förståelse för hur långt delar av det israeliska samhället har gått i sin etnonationalistiska extremism.

För många som varit relativt insatta i hur det sett ut har Israels agerande efter den 7 oktober varit ett tydligt exempel på den långtgående avhumanisering av palestinier som pågått under många decennier. Israels konfliktsökande politik har lett till att många vanliga människor fått betala ett oerhört högt pris.

Om man granskar uttalanden från amerikanska före detta presidenter kan man se att Israel utgjort en tydlig belastning för USA på den internationella arenan. Förutom egna angrepp på olika stater och grupper i regionen har man bedrivit ett aktivt påverkansarbete för att förmå USA att kriga för Israels syften.

En ambition med Israels lobbying och påverkansverksamhet har varit att försöka dra in USA i olika konflikter. Flera amerikanska ledare har delat sina upplevelser om Israel som en konstant aggressor, som inte nöjer sig med jämlikhet utan strävar efter dominans och en överordnad roll.

I Ronald Reagans memoarer, An American Life, och hans publicerade dagböcker framgår en tydlig frustration över att Israels agerande under Libanonkriget 1982 tvingade USA till militära och diplomatiska interventioner som han helst velat undvika.

Reagan uttryckte i sin dagbok den 12 augusti 1982 att Israels intensiva bombningar av Beirut var det som direkt tvingade fram hans ingripande. Han beskrev hur han ringde premiärminister Menachem Begin och ställde ett ultimatum:

Han sa till Begin att bombningarna ”måste upphöra, annars är hela vår framtida relation i fara”.

Reagan använde medvetet ordet ”holocaust” (förintelse) för att beskriva Israels krigföring och sa till Begin att symbolen för kriget höll på att bli bilden av ett spädbarn med bortsprängda armar.

I ett tal till nationen den 20 september 1982 (efter massakrerna i Sabra och Shatila) lade Reagan ett moraliskt ansvar på Israel för den instabilitet som krävde amerikanska fredsbevarande styrkor. Han varnade för att om Israel fortsatte på den inslagna vägen skulle de bara ”sjunka djupare ner i det träsk som tornar upp sig framför dem”.

Reagan var även irriterad över att Israel ofta agerade utan att konsultera USA, vilket satte den amerikanska regeringen i svåra situationer:

Vid Israels bombning av Iraks kärnkraftsreaktor (Osirak) 1981 noterade han besviket att ”Begin informerade oss efter att angreppet ägt rum”.

Den 7 juni 1981 skrev han: ”Fick besked om Israels bombning av Iraks kärnreaktor. Jag svär, jag tror att Armageddon är nära”.

Reagan ansåg att Israels militära offensiv skadade både Israels och USA:s anseende.

Den 6 februari 1982 noterade han att ”Israel just nu har förlorat mycket av världens sympati”. Han upplevde att USA blev medskyldigt till Israels handlingar genom den nära associationen till Israel och det militära stödet. Det tvingade honom att offentligt distansera sig från Israels taktik för att bevara USA:s trovärdighet i arabvärlden.

I uttalanden från den tidigare presidenten Bill Clinton kan man se att flera av Reagans ord och upplevelser upprepar sig. Clinton har hävdat att Benjamin Netanyahu länge har velat se en militär konfrontation mellan USA och Iran.

Enligt Clinton har Netanyahus syfte bland annat varit att använda en konflikt med Iran som ett sätt att bibehålla sin politiska makt och undvika svåra eftergifter i fredsprocessen med palestinierna.

Clinton har framställt Israel som en stat som ständigt söker amerikanskt stöd för sin överlevnad, vilket han personligen lovade att försvara, samtidigt som han beskriver en tydlig spänning som baserats på att israeliska högerledare försökt använda USA som ett verktyg för att lösa regionala konflikter med våld istället för diplomati.

Barack Obama har i sina memoarer, Ett förlovat land (A Promised Land), och genom offentliga uttalanden beskrivit hur Israel och särskilt premiärminister Benjamin Netanyahu utövade kraftiga påtryckningar för att få USA att inta en mer konfrontativ, och potentiellt militär, hållning i specifika konflikter. De främsta situationerna han adresserar är konflikten med Iran och kärnenergifrågan.

Obama noterade att Netanyahu drev en intensiv kampanj för att USA skulle genomföra en militär attack mot Irans kärntekniska anläggningar. Obama kritiserade detta offentligt som ”loose talk of war” (löst prat om krig) och menade att sådant krigshetsande snarare gynnade den iranska regimen.

Motstånd mot diplomati. Han beskriver i sina memoarer hur Netanyahu försökte blockera kärnenergiavtalet (JCPOA) genom att använda sitt inflytande i den amerikanska kongressen, vilket Obama beskrev som en ”oöverträffad” inblandning av en utländsk ledare i amerikansk inrikespolitik.

Interventioner i Gaza och Libanon. Även om Obama konsekvent försvarade Israels rätt att försvara sig, beskriver han spänningar kring hur Israel agerade:

Han skriver att varje gång han ifrågasatte israelisk politik (såsom bosättningsexpansion), möttes han av en ”orkestrerad” påtryckning från Netanyahu och lobbygrupper som AIPAC. Det skapade en miljö där USA förväntades ge ovillkorligt stöd till israeliska militära insatser, även när de gick emot amerikanska diplomatiska mål.

I sina memoarer ger Obama en bild av Netanyahu som en ledare som medvetet använde amerikansk inrikespolitik för att tvinga fram en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik i Mellanöstern.

Donald Trump har i olika sammanhang, inklusive i intervjuer och egna uttalanden beskrivit hur Israel och premiärminister Benjamin Netanyahu har försökt påverka USA:s militära beslut, särskilt när det gäller konfrontationer med Iran.

Här är några av de mest framträdande konflikterna och händelserna där Trump har pekat på Israels roll:

Likvideringen av Qasem Soleimani (2020). Trump har öppet uttryckt besvikelse över Israels agerande inför USA:s attack mot den iranske generalen Qasem Soleimani.

Trump har hävdat att Israel ursprungligen var djupt involverat i planeringen av operationen men drog sig ur bara två dagar innan den skulle genomföras.

Han har sagt att han ”aldrig kommer glömma att Bibi Netanyahu lämnade oss i sticket” och kritiserat Netanyahu för att efteråt ha försökt ta åt sig äran för en operation som USA fick utföra på egen hand.

Trump har även beskrivit hur Netanyahu under lång tid har drivit på för att USA ska använda militärt våld för att stoppa Irans kärnenergiambitioner.

Under 2025 och 2026 har källor beskrivit hur Netanyahu aktivt försökt övertyga Trump om att diplomati är lönlöst och att tiden är inne för ett militärt anfall.

I juni 2025 beordrade Trump anfall mot tre iranska kärntekniska anläggningar. Netanyahu hyllade beslutet och menade att Trump ”förändrade historien”, medan Trump själv betonade att hans preferens var diplomati, men att han kände sig tvingad att agera på grund av underrättelser som delvis kom från Israel.

När det gäller Gazakriget (som inleddes efter 7 oktober-attackerna) har Trumps ton skiftat över tid.

Trump har beskrivit kriget som ett hinder för regionalt välstånd och pressat Netanyahu att ”avsluta det” på grund av de förödande bilderna som skadar Israels internationella rykte, samtidigt som han betraktat Gaza utifrån ett perspektiv som har fokus på exploatering av mark.

Trump har vid flera tillfällen under 2025 deklarerat att han inte tänker låta Israel ”dra in oss i ett krig med Iran”, utan att USA själva fattar besluten utifrån sina egna villkor.

Samtidigt har det varit uppenbart att Trump inte har varit konsekvent. Mycket talar för att israeliska ledare använt flera olika medel för att utöva påtryckningar mot amerikanska ledare. Allt från öppna metoder via organisationer som exempelvis AIPAC till olika former av dolda metoder. Utan att gå händelser i förväg finns det mycket som framkommit i Epstein-utredningen som talar för att detta är fallet.

Det man kan konstatera oavsett all annan information är att relationen mellan USA och Israel varit förödande för alla utom ett fåtal individer som vill öka instabiliteten i regionen.

Israel har ofta behandlats med silkesvantar i flera svenska medier. Det har blivit särskilt tydligt i anslutning till erfarenheterna från folkmordet. Medier har fortfarande efter mer än två års oavbrutna bombningar inte tillgång till Gaza.

Svenska och andra länder behandling med silkesvantar av Israel måste få ett slut. Räcker det inte med ett folkmord?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.