Radera inte sanningen – gallringen hotar rättssäkerheten

I svenska domstolar spelas huvudförhandlingar in med ljud och bild. Det är den mest exakta dokumentationen vi har av vad som faktiskt sägs: hur frågor ställs, hur svar formuleras, hur tvekan, osäkerhet eller motsägelser tar sig uttryck. Det är där, i de muntliga utsagorna, som avgörande delar av bevisvärderingen sker.

Trots detta gallras inspelningarna i regel redan sex veckor efter att domen vunnit laga kraft, enligt Domstolsverkets föreskrifter om ljud- och bildupptagningar.

Kvar blir domskäl och protokoll – domstolens egna sammanfattningar. Inte de faktiska orden. Inte tonläget. Inte nyanserna.

Detta är inte en marginell detalj. Det är ett fundamentalt rättssäkerhetsproblem.

I många mål, inte minst sexualbrottsmål, finns sällan teknisk bevisning eller oberoende vittnen. Domstolens avgörande vilar i stor utsträckning på trovärdighetsbedömningar av muntliga utsagor. Just därför är det avgörande att dessa utsagor finns kvar – inte bara i domstolens tolkning, utan i sin ursprungliga form.

När inspelningarna raderas försvinner möjligheten att i efterhand kontrollera vad som faktiskt sagts. Det blir omöjligt att granska om frågor varit ledande, om svar förändrats, eller om domskälen verkligen speglar det som framkom under förhandlingen.

Detta får särskilt allvarliga konsekvenser vid ansökningar om resning.

Resning är den yttersta rättssäkerhetsgarantin – en möjlighet att få en dom prövad på nytt när nya omständigheter framkommer eller när det finns skäl att ifrågasätta den ursprungliga bedömningen. Men hur ska en dömd person kunna visa att en dom är felaktig, om den enda fullständiga dokumentationen av förhören redan har raderats?

För att det ska finnas en reell och rättvis möjlighet att ansöka om resning kan centralt bevismaterial inte gallras innan tiden för att ansöka om resning i praktiken har passerat. Annars urholkas resningsinstitutet i grunden. Rätten finns kvar på papperet – men möjligheten att använda den försvinner.

Gallringen begränsar också möjligheterna till oberoende granskning. Journalister, forskare och rättssäkerhetsorganisationer saknar därmed tillgång till det material som krävs för att analysera och utvärdera rättsprocesser. I ett rättssamhälle borde det vara en självklarhet att domstolars arbete kan granskas – inte att centrala delar av underlaget systematiskt raderas.

Frågan är därför enkel: varför?

Varför anses det rimligt att den mest tillförlitliga dokumentationen av en rättegång förstörs kort efter att domen vunnit laga kraft? Vilken rättssäkerhetsanalys ligger bakom detta? Och varför har inte behovet av längre bevarandetider vägts tyngre, särskilt i mål där bevisningen i huvudsak är muntlig?

Det är hög tid att ompröva dagens regler.

Ljud- och bildupptagningar från huvudförhandlingar bör bevaras under en betydligt längre tid – åtminstone så länge det finns en reell möjlighet att ansöka om resning. Allt annat innebär att vi accepterar ett rättssystem där avgörande delar av sanningen kan raderas, utan möjlighet till efterhandskontroll.

Rättssäkerhet handlar inte bara om hur domar fattas. Den handlar också om möjligheten att i efterhand granska och, när det behövs, korrigera dem.

Att radera inspelningarna är att radera möjligheten till rättelse.

Nina Hamilton, medlem i nätverket Mannaminne

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.