”Långa strafftider leder inte till färre brott”

Nu senast oraklet Jimmie Åkesson som i Aftonbladet tar till brösttoner och jagar röster på en kriminalpolitik som redan är ett fiasko, och som knappast blir bättre för att straffen eventuellt skärps för någon av våldtäktsmännen/våldsverkarna. Det är det det handlar om.

Av anmälda våldtäkter leder cirka 5% till fällande dom. Således händer just inget i 95% av fallen och tyvärr måste jag medge att jag inte känner till hur många våldtäktsfall det finns där förövaren som begått flera våldtäkter får maxstraff för första våldtäkten, 66% rabatt för andra och 83% rabatt för den tredje våldtäkten, men kan Jimmie visa upp en dom med detta resultat ska jag revidera min uppfattning.

Det finns naturligtvis något undantag av typen Nytorgsmannen, men här tycks ju inte domstolarna vara beredda att ens utdöma lagens maxstraff och vad gör då en borttagen mängdrabatt för nytta? Men som Jimmie låter, tycks det gå tretton sådana fall per dussin.

Jag förstår hans tankar när han beskriver domen som en upprättelse för målsägaren, men uppklarningsprocenten är så erbarmligt dålig, så detta kan man nästan bortse ifrån. I mordärenden ligger uppklarningen på 60–70 % men på övriga brott ligger den på 5-10 % vilket ger målsägare ingen eller ringa upprättelse.

I de flesta fallen, utom kanske i de grövsta våldsbrotten måste det finnas ett tak för påföljden. Ta exempelvis brottet grov stöld. Här säger lagen att påföljden ska vara 6 månader till 6 år, och Jimmie säger sig vilja använda det strängaste straffet i varje påföljd.

Jag hade under min tid som polis en utredning på en man som under ett par år begick 546 grova stölder. Enligt Jimmies synsätt borde han ha fått 3 276 månaders fängelse (motsvarande 276 år). Är det verkligen rimligt? Ja kanske, men då borde han få en lufthålspermission efter halva tiden om han sköter sig. Han fick i verkligheten nästan fem år och är idag hederlig och skötsam.

Det enda som hjälper är en förändrad kriminalpolitik, en nära och förtroendeskapande polis och en rejält ökad upptäcktsrisk där risken att åka fast är påtaglig. Man ska ha tur om man klarar sig, inte otur om man åker fast.

Långa strafftider leder inte till färre brott, därtill är uppklarningsprocenten alltför låg och fängelsevistelsen ger inte den rehabilitering som tänkts. Kostnaden för framtidens fångvård kommer att bli gigantisk. Varje intagen kostar 2-3 000 kronor per dygn och kostnaden för 30 tusen fångar blir då mellan 21 900 000 000–32 850 000 000 kronor per år. Men det är klart att eftersom 600 fångar ska avtjäna straffen i Baltikum kommer det att bli en kostnadsbesparing på ett antal miljoner som omgående äts, med råge, upp av olika kostnader på grund av utlokaliseringen.

Satsa dessa pengar på brottsförebyggande och decentralisering av polis och vinsten blir betydande.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.