När kvinnans ord blir dom – och mannen måste bevisa sin oskuld

Debatten om samtyckeslagen har till stor del handlat om brottsoffrens rättigheter. Det är en viktig aspekt – men en minst lika avgörande fråga är vad lagen betyder för rättssäkerheten.

Syftet med lagen var att stärka skyddet för den som utsätts för sexuella övergrepp. Det var en rimlig och nödvändig ambition. Men i tillämpningen har lagen fått konsekvenser som väcker allvarliga frågor om rättsstatens grundprinciper.

Domstolar formulerar sig ibland som om det är den åtalade som måste visa att samtycke funnits – något som står i direkt strid med principen om att var och en ska anses oskyldig tills skuld är bevisad, och att det är staten som bär bevisbördan.

Än mer oroande är att målsägandens utsaga ofta behandlas som utgångspunkt för sanningen, medan den tilltalades version granskas med misstänksamhet. I praktiken innebär det att kvinnans berättelse sällan prövas lika noggrant som mannens försvar. När domstolen bedömer trovärdighet snarare än faktiska bevis riskerar rättsprocessen att bli en psykologisk gissningslek i stället för en rättslig prövning.

Den svenska grundlagen, liksom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, kräver att skuld fastställs bortom rimligt tvivel. Men när teknisk bevisning saknas och domen bygger enbart på subjektiva trovärdighetsbedömningar, urholkas detta beviskrav i praktiken. Problemet ligger inte främst i lagtexten, utan i hur den tolkas och används. Begreppet samtycke är till sin natur subjektivt och svårt att fastställa i efterhand. Om rättstillämpningen inte hanteras med tillräcklig försiktighet riskerar vi att hamna i en ord-mot-ord-situation där det är den tilltalade som i praktiken måste bevisa sin oskuld – något som rättsstaten aldrig får acceptera.

Samtyckeslagen är i teorin könsneutral, men tillämpas i praktiken nästan uteslutande mot män. Det innebär att lagen, trots sin neutrala utformning, har fått en könsskev tillämpning där män i realiteten bär en större rättslig börda. Det är en utveckling som måste granskas seriöst – inte för att ifrågasätta skyddet för dem som utsätts för övergrepp, utan för att säkerställa att rättssäkerheten gäller lika för alla.

För att återupprätta balansen mellan skydd och rättssäkerhet bör regeringen och riksdagen initiera en oberoende granskning av hur samtyckeslagen tillämpas i domstol. En sådan översyn bör bland annat belysa:
• hur domstolar resonerar kring bevisbördan,
• i vilken utsträckning beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” faktiskt tillämpas,
• och om könsneutraliteten i lagen fungerar i praktiken.

En lag som skapar rättsosäkerhet undergräver i längden tilltron till hela rättssystemet. Samtyckeslagen var tänkt att skydda – men när oskuld måste bevisas är det inte längre rättvisa, utan tro, som dömer.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Av: Nina Hamilton
Medlem i nätverket Mannaminne – en grupp som verkar för stärkt rättssäkerhet för alla parter i sexualbrottsmål