Jag försöker fortfarande förstå vem lagen är till för

När jag lyssnar på den politiska debatten hör jag hur vuxna makthavare omges av nyanser, förklaringar och förståelse, samtidigt som samma politiska system med en märklig självklarhet talar om att låsa in 13-åringar, som om detta inte vore en motsägelse utan ett rimligt nästa steg. Inte är jag ensam om det?

När politiker bryter mot lagen händer något helt annat. Det blir till omständigheter, missförstånd och mänskliga brister, sådant som måste sättas i sitt sammanhang innan det ens kan bedömas, medan juridiken hålls på avstånd från det moraliska samtalet och ersätts av kommunikation, processer och överväganden kring hur saken bör hanteras utåt.

När barn begår brott sker det motsatta, språket krymper i stället för att vidgas, nyanserna försvinner, och kvar blir talet om gränser, konsekvenser och markeringar, som om sammanhang, mognad och livsvillkor vore störande moment snarare än avgörande delar av förståelsen.

Det är svårt att inte lägga märke till riktningen i detta ansvar, hur det tycks röra sig nedåt snarare än uppåt. Och det är än mer intressant eftersom det senaste fallet rör en person som är medlem i ett parti, som kräver allra strängast straff.

Nyligen konstaterade Transportstyrelsen att politikern som haft narkotika i blodet vid en poliskontroll, ett sakförhållande som borde väcka en enkel och rak fråga om ansvar hos en folkvald, men som i stället snabbt försköts till att handla om formuleringar, processer och medial proportionalitet, om hur det hela uppfattades snarare än om vad det faktiskt innebar. För bara några dagar sedan hävdade personen att hen var utsatt för ett karaktärsmord. Man vet om man knarkar. Man råkar inte knarka (inte i detta fall, det vågar jag konstatera).

Samma rörelse gick att se i den långdragna fastighetstvisten där en partiledare köpte ett hus av en äldre man som kort därefter uppgav att han känt sig lurad, och där partiledaren senare kunde erkänna grovt förtal i hur hon hanterat ärendet men samtidigt underströk att hon i själ och hjärta inte kände sig skyldig. Ett uttalande som fastnar just därför att det säger något om hur ansvar tycks förstås i vår samtid.

För när blev skuld något som kan erkännas juridiskt men avvisas moraliskt, när blev ansvar ett tekniskt tillstånd snarare än en etisk relation, och varför accepteras denna uppdelning just när det gäller dem som befinner sig högst upp i hierarkin.

Mot den bakgrunden framstår talet om att sätta 13-åringar i fängelse inte bara som hård kriminalpolitik, utan som ett sätt att flytta undan ett större ansvar. Ansvaret som vi vuxna har.

Det är som om vuxenvärlden säger att den inte längre orkar bära sitt eget misslyckande, med skola, socialpolitik och långsiktighet, och därför placerar det där det gör minst ont, hos dem som saknar makt, språk och möjlighet att försvara sig. Att göra detta mot ett BARN kommer inte hjälpa någon, det som sker är att det blir en splittrad familj, en till tom skolbänk.

För om vi på allvar menar att barn är mogna nog att bära fullt straffrättsligt ansvar måste vi också ställa oss frågan varför samma krav aldrig riktas mot vuxna politiker. Varför en 13-åring förväntas förstå konsekvenserna av sina handlingar medan erfarna makthavare gång på gång beskrivs som offer för komplexa omständigheter.

Jag återkommer hela tiden till samma obehagliga tanke, att ansvar i praktiken har blivit en hierarkisk fråga, något som krävs av dem utan makt men förhandlas bort av dem med den.

En rättsstat borde fungera tvärtom, ju mer makt desto större ansvar, ju fler beslut som påverkar andra desto mindre utrymme för ursäkter, och när det förhållandet vänds upp och ner är det inte barnen som är problemet utan vi vuxna som har slutat ta ansvar. Eller, politiken och våra folkvalda slutar ta ansvar.

Hycklare.

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.