Jag blev ögonvittne till Estonias undergång – del 1 av 2

2018-09-27

En man iklädd bara ett par små kalsonger låg till synes död på flotten. Han stoppades om ordentligt och när det blev hans tur att firas upp såg man att han levde men var fruktansvärt medtagen. Plötsligt när jag tittade bort mot en livlös kropp som drev förbi, såg jag i ögonvrån att ytterligare en människa hade försvunnit från flotten. Någon ramlade av och försvann under ytan utan att komma upp igen.

   För 24 år sedan, den 28 september 1994, inträffade en av de största fartygskatastroferna i modern tid, när Estonia gick under och 852 personer omkom, varav 501 svenskar.

   Para§rafs krönikör Börje Carlsson var ögonvittne till katastrofen och kom därtill att bli en av de kriminalpoliser som höll förhör med de få överlevande. Under två dagar publicerar vi hans historia.

   Idag om Estonias undergång och hur ytterst nära det var att det fartyg som Börje var ombord på, Viking Isabella, gick under i räddningsarbetet.

   I morgon på årsdagen av katastrofen återger Börje några av polisförhören han höll med överlevande svenskar.

Börjes berättelse:

   Låt mig ta det från början: På styrelsemöte hos Eskilstunapolisen sommaren 1994 bestämmer ledamöterna att en tvådagarskonferens om arbetsskydd skall hållas. Det bestämdes att konferensen skulle hållas på någon finlandsbåt.

   Tidpunkten blev bestämd till den 27-29 september 1994. Konferenssal på båten bokades från klockan 12.00 trots att båten inte skulle gå förrän klockan 18.00.

   I fyra fordon färdades vi till Stockholm. Femton personer allt som allt. När vi kom till Vikingterminalen fick vi reda på att det av någon anledning blivit ändringar som gjorde att vi inte skulle få åka med den färja som ursprungligen varit bestämd. Vi skulle nu få åka med Viking Isabella.

   Innan det blivit klarlagt att Isabella var lika stor och lika komfortabel som det ursprungliga fartyget uppstod en del gnäll men när vi kommit ombord visade det sig att Isabella inte var något dåligt byte.

   Väl ombord inleddes konferensen och pågick därefter till strax efter klockan 1700.

   Vid denna tid hade det mörknat betänkligt utanför. Vinden hade friskat i och de första tunga regndropparna slog mot rutorna.

Klockan 18.00

   Maskinernas lätta vibrationer fortplantades genom hela skrovet. I Skybaren hördes inga maskinljud utan endast de fjäderlätta skakningar som talade om att maskinerna var igång. Utan ryckningar eller störande vibrationer påbörjades färden. Bara genom att titta ut kunde man se att fartyget hade börjat röra på sig.

   Utanför piskade regn och hård vind mot rutorna och utan att vara meteorolog förstod de flesta att det skulle komma att bli hårt väder när de kom ut på öppet vatten.

   Den hårda vinden och höga sjön med gigantiska vågor var njutbart att titta på för de som satt i Sky-baren. Att få se naturens krafter och raseri när man själv är i trygghet är en fantastisk känsla.

   I baren satt ett antal människor och deras sorl blandades med glasklirr till en disharmonisk konsert. Någon enstaka röst kunde som ett solo höras över sorlet.

   Ett dubbelpling i högtalaranläggningen förebådade att något meddelande var på gång:

”Detta är kapten Karlsson som önskar alla resenärer välkomna ombord och hoppas att det ska bli en trevlig resa. SMHI har förebådat att vinden kan komma att öka och att sjögången kan tillta men vi kommer att anlända till Helsingfors i planerad tid.”

   Meddelandet framfördes först på finska och därefter på svenska. Slutligen kom samma meddelande även på engelska. Om detta berodde på att Isabella hade en brittisk månad eller om det vanemässigt meddelades på engelska kände resenärerna från Eskilstuna inte till.

   Fartyget stävade med otaliga kursändringar genom Stockholms skärgård för att därefter komma ut på öppet vatten. Efter ett par timmar togs en östlig kurs med vind och vågor in från styrbords låring, snett bakifrån. Sjön och vinden gav fartyget en loj rullning som enbart verkade sövande.

   Med en känsla av välbefinnande tog jag mig ner till min lilla trånga hytt utan ventil. Hytten gränsade till ett litet linneförråd. Inne i hytten kändes sjöhävningen knappast alls och när jag sträckte ut mig på britsen med en bok var känslan bara behaglig.

Räddningsstation 26

   Ögonen blev trötta och trots att jag inte brukade kunna sova de första nätterna jag var borta släckte jag lampan för att sova. När mörkret föll såg jag att hyttdörren inte var riktigt tät utan runt hela dörren fanns en springa där ljuset från korridoren trängde in. På dörren fanns dessutom ett självlysande anslag om att jag ska ta sig till räddningsstation nummer 26 om larmet gick.

   Jag tände belysningen igen och kontrollerade på en skiss var i båten jag befann mig. Var fanns station 26? Där.

   Ut ur hytten därefter till höger och höger igen. Rakt fram tills jag kom till fartygets andra sida. Där var station 26. Jag memorerade in vägen och trodde mig kunna hitta dit igen, både i kolmörker eller om fartyget kantrat. Tillbaka till britsen där nya försök gjordes för att somna.

Läkare efterfrågades

   Strax före klockan tre kom ett nytt dubbelpling i högtalaranläggningen:

”Finns det någon läkare ombord ombeds ni att kontakta informationen med knapp nummer sju på er hyttelefon.”

   Antagligen hade något fyllo ramlat och gjort sig illa eller också hade någon passagerare skadats eller blivit sjuk. Med detta konstaterande försökte jag återfalla i den lätta slummer som väckt mig.

   Mellan klockan fyra och fem slog det mig plötsligt att fartyget inte längre rörde sig som tidigare. Fartyget rullade och rörde sig utan stadga och rullningarna hade nu blivit våldsammare.

   Jag tog på mig kläderna och begav mig upp till Sky-baren för att titta. Där fanns fönster åt nästan alla håll och där kunde jag få en ganska bra kontroll på läget.

Estonia har gått under

   I trappan upp från 10:e däck blev jag stoppad av en kvinnlig besättningsman.

– Vem är du? frågade hon.

– Jag är passagerare och tänkte gå upp till Sky-baren för att se mig omkring.

– Tyvärr, det går inte. Sky-baren är lasarett just nu.

   Aha tänkte jag, de har någon sjuk passagerare där men nyfiken som jag är frågade jag:

– Vad har hänt?

– Det har hänt en förskräcklig olycka. Estonia har gått under och det kan ligga så mycket som 800 människor i vattnet utanför.

   För ett ögonblick tvivlade jag på mina örons vittnesbörd sedan förstod jag att kvinnan menade allvar och en oändlig sekund svindlade det för mina tankar.

– Finns det något jag kan hjälpa till med? Jag är polis och har femton kollegor med på båten. Finns det något vi kan göra så väcker jag dom och vi hjälper till.

– Nej det är nog inte värt.

   Hon sa inte mer. Jag tolkade hennes min som att hon inte vågade ta svensk polis till hjälp i detta läge på en finsk båt.

– Om något dyker upp som vi kan hjälpa till med så kalla bara på oss. Vi har en viss vana vid att handskas med människor och även fungera i svåra situationer.

   Hon tog tacksamt emot erbjudandet och lovade återkomma om de kunde göra något.

   Jag tog mig med möda ut i friska luften. Vinden pressade så hårt mot dörren att jag endast med mycket stor möda fick upp den. Den slog igen bakom mig med en kraft som förskräckte och manade till eftertanke. Kunde jag utifrån få upp dörren igen?

En syn som förskräckte

   Runt omkring Isabella låg ett antal fartyg. Jag såg Silja Europa och Viking Mariella tillsammans med containerfartyg och fartyg som jag inte kunde se namnen på. Mellan fartygen guppade livflottar med sina rödfluoricerade tak. Jag förskräcktes när jag såg mängden flottar. En och annan kropp med orange flytväst flöt förbi.

   De ensamma övergivna kropparna som utan mål fördes iväg av vågor och vind gjorde mig gråtfärdig. Vanmakten och hjälplösheten riste i mig och jag förstod inte varför man byggde fartyg där man inte kunde rädda nödställda. Jag såg att besättningen hade samma bekymmer och troligen kände likadant.

   Plötsligt kom de tydligen på en ide. Jag förstod inte den överläggning som hölls eftersom de pratade finska i upphetsningen.

   Som en man begav de sig till däck nummer fem. Där skickades evakueringsslaiden ut och en stor flytbar plattform vecklades ut. Till denna plattform ledde två stycken rutschbanor. Tre besättningsmän iförda räddningsdräkter och säkerhetslinor kanade ner och lyckades få upp ett antal människor på flotten. En livflotte förankrades i en grov tross som fästs relingen på Isabella.

   Under tiden försökte en annan passagerare att komma ut i den dörr som jag med möda lyckats öppna strax innan. Jag hjälpte passageraren ut och passade på att ta mig in igen.

   Ner till hytten där jag hämtade kameran. Jag måste försöka få fotografier för att om möjligt dokumentera det jag såg.

   Upp igen, denna gång till däck 8 där det tycktes finnas bättre fotovinklar. Där fick jag se en man som kommit på samma idé. Han stod också och fotograferade.

Ett riskabelt företag

    Fartygets hävande gjorde hela detta företag riskabelt och när fartyget lyfte sträcktes rutschbanan ut i sin fulla längd och kastade alla som fanns på flotten huller om buller. Linan till livflotten sträcktes och flotten ställde sig på högkant varvid en människa föll ur och drunknade.

   Då inträffade det som inte fick hända. De två besättningsmän som lånat ut sina livlinor föll i sjön. En av dem räddades omgående medan den andre med våldsam fart surfades iväg av vågor och vind.

   Med ett mod som gränsade till förakt mot vädrets makter vinkade han lugnt farväl till oss.

   Räddningsaktionen fortsatte men havet försökte att hålla sitt grepp om sina offer och gjorde allt för att försvåra varje bärgning.

   Filtar och täcken skickades ner. En man iklädd bara ett par små kalsonger låg till synes död på flotten. Han stoppades om ordentligt och när det blev hans tur att firas upp såg man att han levde men var fruktansvärt medtagen.

   Plötsligt när jag tittade bort, mot en livlös kropp som drev förbi, såg jag, i ögonvrån, att ytterligare en människa hade försvunnit från flotten. Någon ramlade av och försvann under ytan utan att komma upp igen.

   Jag kände tårarna strömma men försökte fotografera. Filmen tog slut och jag vet inte hur jag i blåsten lyckades byta film men jag fortsatte att fotografera.

Drygt 40 sekundmeter

   Räddningshelikoptrarna flapprade förbi och mitt i all bedrövelsen kände jag en oerhörd stolthet. Stolthet över att det mitt i en katastrof fanns människor som utan att tveka riskerade sina liv för att undsätta de nödställda.

   Räddningsarbetet var inte helt ofarligt för vågorna gick skyhöga och min uppskattning sa att det rörde sig om säkert 10-20 meter mellan våghöjd och vågdal. Vinden hade friskat i ytterligare och måste, i byarna, varit långt över de 30 sekundmetrar som det talades om.

   Jag skattade vindhastigheten i byarna till kanske dryga 40 sekundmeter. Vinden var så stark att den rev kammen av varenda vågtopp och omvandlade den till rykande skum som blötte ner och förblindade.

   Silja Europa låg ett par hundra meter från Viking Isabella och det var i relation till detta fartyg jag gjorde mina uppskattningar om våghöjden. Ibland kunde Silja Europas hela bulb synas och i nästa ögonblick var fören nästan helt ner i vattnet.

   När alla människor hade tagits upp från flotten var klockan strax efter åtta på morgonen. Sökandet fortsatte och då kände jag sjösjukan komma smygande. När jag inte längre hade något näraliggande att koncentrera mig på blev jag allt sjukare. Tog mig ner i hytten och lade mig en stund.

Viking Isabella är nära att kantra

   Sjösjukan avtog och jag kände mig pigg nog ett kunna gå upp igen. Då gjorde plötsligt fartyget en våldsam överhalning. Sängen jag låg i kanade iväg över hela golvet. Mina byxor, som hängde på en galge, hängde plötsligt nästan rätt ut från väggen.

   Jag förstod med fruktansvärd klarhet att det höll på att gå riktigt illa även med det fartyg som jag befann mig på. På med skorna och iväg ut. Jag lovar att det gick fort till räddningsstation nummer 26. Väl där hade rullningarna avtagit och fartyget var tillbaka i den tidigare frekvensen av rullningar.

   Vid räddningsstation 26 träffade jag ett fartygsbefäl som på min fråga, om vad som hänt, svarade:

– Fartyget rullade ner till 32 graders slagsida för ett ögonblick men det är nuu ingen fara, svarade han med sin sjungande finlandssvenska.

   Trots hans synbara lugn tycktes även han ha genomlidit några ögonblick av fasa.

– Hur långt kan fartyget rulla innan det kantrar?

– Nå ja nog kan det rulla ner till 35-40 grader innan det är någon fara.

– Men då var det ju bra nära ändå?

   Min oro höll i viss mån på att lägga sig men fortfarande bankade hjärtat hårt.

– Nog var det nära men det kommer nog inte att hända igen.

   Jag förstod inte då vad fartygsbefälet egentligen avsåg med dessa ord men det klarnade när jag sedermera förstod vad som egentligen hade hänt eller när jag tolkade de två versioner om vad som hänt.

   Båda versionerna kunde tolkas som att kaptenen på båten gjort en missbedömning.

   Senare fick jag reda på hur denna överhalning hade fått allt löst i matsalen att hamna utmed ena väggen och samtidigt skapat panik bland alla resenärer. Vilt skrikande rusade passagerarna mot dörrarna medan glas, porslin och mat samlades utmed ena långsidan.

   Taxfreebutiken demolerades fullständigt och hela däcksplan sju stank av odören av utslagen sprit.

Två versioner

   Orsak till överhalningen framkom i två olika versioner. Version ett sa att kapten låtit ankra upp fartyget för att kunna hålla sig kvar bland de nödställda. Därvid hade det pendlat och svängt som uppankrade fartyg gör när ankaret är fäst i fören. En av dessa svängningar hade fört skeppet så den tog sjöarna i sidan.

   En extra kraftig våg slet tag i fartyget och försökte föra detta åt sidan. Ankaret, det var enligt andra uppgifter två ankare, som då satt relativt högt upp på fartyget, höll emot med påföljd att hela fartyget vippade över åt vindsidan. Enligt uppgift hade vågen bara behövt varit lite kraftfullare för att Viking Isabella också skulle ha kantrat.

   Kapten hade då enligt samma uppgiftslämnare mycket snabbt kommit ur denna farliga belägenhet antingen genom att kapat eller släppt ankartrossar.

   En annan version sa att kapten haft mycket låg fart på fartyget, alltför låg fart. I en gir, för att komma på kontrakurs och återigen gå igenom förlisningsområdet, svängdes båten alltför tvärt. Vid girar med denna fartygstyp lutar alltid fartyget mer eller mindre utåt från svängningscentrum. Dessa girar är i vanliga fall fullt märkbara men vid detta tillfället tog sjöar och vind tag i fartyget och överreagerade fartygets rörelser.

   Sökandet fortsatte genom att alla kringliggande fartyg systematiskt avsökte sitt område. Räddningsflottarna märktes efter kontroll så ingen skulle behöva riskera liv och lem för att kontrollera en redan genomsökt flotte.

   Detta sökande fortsatte under hela morgonen och förmiddagen men klockan 12.00 avbröts spaningarna och färden fortsatte till Helsingfors dit Viking Isabella anlände klockan 19.00.

   Där mötte massmedia och otaliga oroliga anhöriga upp. Flygblad på olika språk delades ut till alla passagerare.

   Vistelsen i hamnen var kort. Den var bara precis så lång som behövdes för att byta passagerare, lasta om fordon samt fylla upp förråden. Ja, det blev inget stadsbesök eller kyrkobesök överhuvudtaget.

 

Del 2 – Förhören, finns att ta del av här.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.