Vampyrmordet i Atlasområdet

Filmer och tv-serier om vampyrer är efterfrågade som aldrig förr. De utgör en fantasi. En lek med tanken på varelser som vill dricka ditt blod. Men finns de kanske också i vår vardag – i form av allvarligt psykiskt sjuka människor?

Äldre människor i Stockholm minns än idag de braskande rubrikerna: VAMPYRMORDET I ATLASOMRÅDET.

Någon i Stockholm, i Vasastan, hade 1932 mördat och druckit offrets blod, påstods det. Tanken var naturligtvis oerhört skrämmande. Men än mer skrämmande var att det inte bara var ett löst påstående – utan att det verkligen hade hänt.

Tre prostituerade

Lilly Lindeström hade kommit till Stockholm från Skåne. Nu vid 32 års ålder var hon frånskild och försörjde sig som prostituerad. Hon bodde på S:t Eriksgsplan 11, i en liten etta. I samma trappuppgång hade hon två väninnor som också var prostituerade. I lägenheten under Lilly, på bottenvåningen, bodde en 35-årig mörkhårig norrländska, Mimmi Jansson. Och på tredje våningen en 21-årig Stockholmstjej. De små lägenheterna var sparsamt möblerade då det mesta kvinnorna fick in från sina kunder gick till kläder.

På Valborgsmässoafton 1932, någon gång efter klockan sex på kvällen, satt Mimmi uppe hos Lilly. De pratade om vad de skulle ha på sig när de senare på kvällen planerade att åka ut till Djurgården för det traditionella Valborgsmässofirandet. De avbröts av att det ringde på Lillys telefon. Av de tre kvinnorna var det bara Lilly som hade telefon, och var därmed vad som senare skulle bli känt under begreppet ”callgirl”. Hennes nummer var Vasa 10422.

– Är det fröken Lindeström? frågade en mansröst.

Mimmi lutade sig fram mot luren för att kunna höra samtalet.

– Ja, det är det, svarade Lilly samtidigt som hon försökte känna igen rösten.

– Är ni hemma om jag kommer på besök, frågade den okände.

– Javisst är jag hemma, det hör ni väl, svarade Lilly skrattande.

– Kan ni ta emot mig om jag kommer om en stund? frågade mannen artigt.

– Ja, är ni långt borta?

– Nej, jag är alldeles i närheten. Jag kommer strax.

 

/wp-content/uploads/content/historiskt/vampyrmordet i atlasomradet/vampire-diaries-vampires.jpg

En fin herre

När Mimmi senare i förhör skulle komma att återge samtalet och beskriva rösten, så berättar hon att hon inte kände igen mannens röst och att inte heller Lilly hade gjort det. Men att hon tycke att mannen lät ”väluppfostrad”.

– Hur då menar du? frågade en av poliserna som förhörde henne.

– Ja, alltså fin på något sätt. En fin och nykter herre.

Mimmi lämnade Lillys lägenhet och gick ner till en affär på S:t Eriksplan för att hämta den mjölk hon hade beställt. Då var klockan strax före sju.

När hon återvänt till sin lägenhet knackade det på dörren. Det var Lilly som berättade att mannen hade kommit. Hon var fullt påklädd och ville låna en kondom av Mimmi.

En stund senare knackar hon på dörren igen, återigen för att låna en kondom. Nu är hon helt naken under kappan och när hon går upp för trappan igen nynnar hon glatt på en melodi. Det var sista gången Mimmi såg sin väninna Lilly Lindeström i livet.

Fyra oroliga dagar

När Mimmi vid niotiden knackade på hos Lilly var det ingen som öppnade. Så Mimmi trodde att Lilly hade gått ut med ”telefonkavaljeren för att fira Valborg”, som hon uttryckte det i förhören.

Framåt förmiddagen nästa dag, när 1:a majdemonstranterna började samlas i Vasaparken, knackade Mimmi åter på Lillys dörr utan att få något svar.

Det skulle dröja ända till den 4 maj innan Mimmi, som var orolig för sin väninna, och portvakten, som undrade varför hyran inte kommit in, skulle ringa polisen. 

 

/wp-content/uploads/content/historiskt/vampyrmordet i atlasomradet/2977_20222326.jpg

Ihjälslagen

Två poliskonstaplar anlände och bröt upp dörren. Där innanför fann de Lilly liggande naken på mage på sängen. Hon hade blivit mördad. Hennes kläder låg prydligt ihopvikta på en stol.

Polisdistriktets läkare, doktor Ternell, konstaterade när han anlänt och undersökt kroppen att Lilly sannolikt dödats på Valborgsmässoafton. Hon hade mördats genom tre kraftiga slag mot huvudet med ett tillhygge.

– Kan ha varit en kofot eller ett rör, eller något liknande, konstaterade han.

Av de kondomer Lilly hade lånat av Mimmi hittades bara en, i Lillys analöppning.

Det här utspelar sig alltså på 1930-talet, så det ska dröja många årtionden innan DNA kommer in i bilden. Och den tidens kriminaltekniker hade väldigt låg status. Så när de till slut kunde få komma in och se sig om i lägenheten hade sex poliser klampat omkring där inne och rört om.

Massförhör

Men med hjälp av Lillys väninnor kunde man konstatera att ingenting fattades, förutom mordvapnet och en kondom. En sparbanksbok som tillhörde Lilly, med drygt 1000 kronor insatt, låg bland räkningar och kvitton i en låda. Och i en skål fanns ett åttiotal visitkort. Samtliga från män. De skulle sedan komma att förhöras allihop, även om man knappast trodde att mördaren hade lämnat sitt visitkort kvar på mordplatsen.

Man skulle också komma att förhöra kända sadister och sexualförbrytare som visat en perverterad läggning. Skälet till det var den såsslev man hittade. Det kunde inte vara mordvapnet då den var allt för lätt för det. Men den innehöll blod och man kunde se att den innehållit mer blod än vad som nu fanns kvar där. Lillys blod.

Efter vidare undersökning kom man fram till vad man från början inte riktigt kunde tro på – mördaren hade druckit Lillys blod ur såssleven.

Läckte ut

Mordutredarna försökte hålla tyst utåt såväl om den makabra insikten om hur såssleven använts, som kondomen i Lillys anal. Men då liksom nu läckte polishuset. Och rubrikerna var naturligtvis givna: VAMPYRMORDET I ATLASOMRÅDET.

Flera saker kom att förbrylla utredarna. Tre kuddar som hörde till sängen hade staplats i en hög på Lillys döda kropps rygg. Varför? Var det något rituellt?

De kunde inte hitta något fingeravtryck som inte kunde avfärdas med att det fanns en naturlig förklaring till det – och den förklaringen var inte att det kunde vara mördarens.

Vad som därtill gjorde utredningen lite speciell var att mordvapnet kunde ha varit en batong. Och att förklaringen till att man inte hittat några spår av värde för utredningen i lägenheten kunde vara att gärningsmannen var kunnig i hur en mordutredning gick till. Och alltså kunde städa mordplatsen på ett för honom korrekt sätt, innan han lämnade den.

Man hittade aldrig mördaren. Inte ens någon som var misstänkt under några dagar.

Den 1 maj 1957, ett år innan vi skulle ha VM i fotboll i Sverige, preskriberades mordet.

Vem den ”väluppfostrade fina herren” var, vars röst Mimmi hört i telefon, lyckades man aldrig fastställa. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.