”Pappskallar bland justitieråden”

Få journalister har haft så mycket att göra med det svenska rättsväsendet som Jan Guillou. Förutom IB-affären och annat fick han 1984 Stora journalistpriset för sin granskning av fallet med den för mordbrand dömde Keith Cederholm. Efter granskningen beviljades Cederholm resning av Högsta domstolen och friades sedermera. Para§raf får en pratstund med Guillou om svårigheten för en oskyldigt eller felaktigt dömd att få upprättelse.

 

Para§raf har i en serie artiklar av Maria-Kaisa Jurva redovisat problemen med att få resning och en ny prövning av sitt fall om man är oskyldigt dömd. Vi har i Sverige vant oss med att nästan dagligen kunna läsa om felaktigt dömda eller personer med oklar skuld. Fallet Ulf, Thomas Quick, Kaj Linna, Ari Mattinen, listan kan göras längre. Det här har startat en opinion som anser att Högsta domstolen spelat ut sin rätt som resningsinstitut. Stiftelsen Rättsstatens vänner arrangerar ett seminarium där ämnet för dagen var svårigheten för rättsväsendet att rätta till felaktiga domar. Det stora diskussionsämnet blev om Sverige skulle gå över till det norska systemet, där man har valt att införa ett oberoende resningsinstitut. Med på seminariet var bland andra jurister som före detta ordföranden i Högsta domstolen Johan Munck, Caroline Szyber från justitieutskottet, tidigare åklagaren och numera krönikören Sven-Erik Alhem. Även journalisten och författaren Jan Guillou var där. Vi når honom senare för en intervju om möjligheterna till upprättelse.

– Borde Sverige följa i Norges fotspår och införa ett oberoende resningsinstitut.
– Som framgick på det där seminariet så blev det ju en stor skillnad när man i Norge införde reformen med ett särskilt institut som tar hand om resningsansökningar.  Där ökade antalet beviljade resningar med 25-30 procent och antalet frikännanden därefter med lika mycket. De siffrorna är ju mycket talande. Det betyder att flera oskyldiga kan gå loss i Norge än i Sverige.
– Hur ser du på möjligheterna för en oskyldigt eller felaktigt dömd att få upprättelse i Sverige.

– Det är svårt, därför att i Sverige har Riksåklagarämbetet för stort inflytande över resningar. Det är ju så att en resningsansökning går till Riksåklagaren som sedan skickar tillbaka den till den åklagare som genomfört och vunnit målet. Väl där, lägger sagda åklagare sin panna i djupa veck och kommer fram till att han har gjort ett utomordentligt bra arbete. Då solidariserar sig Riksåklagarämbetet med den åklagaren och säger nej. Därmed ökar svårigheten för den som begärt resning.
– Är det där proppen sitter, att Riksåklagaren är rådgivande.
– Ja, problemet är att det är åklagarna som ska granska sig själva.
– Det är ju nästan en jävsituation.
– Nej, inte nästan. Det är en jävsituation, och det var ju den man skulle komma tillrätta med i Norge genom att ha ett fristående institut som inte har någon delaktighet i det första beslutet.
I Norge är resningskommissionen brett sammansatt av olika yrken, inte bara jurister.
– Ja, det är en jurist som är chef, också biträdande är chef är jurist tror jag. Sedan har man annan vetenskaplig kompetens.

Ändring tar för lång tid

En stor del av Rättsstatens vänners seminarium upptogs av diskussioner hur lång tid det skulle ta att gå över till ett oberoende resningsinstitut. Det måste till en period om två val för att ändra en grundlag, inget går att ändra på, allt är omöjligt. Då begär Guillou ordet. Han undrar om man inte kan skapa en fristående kommission som istället för riksåklagaren blir rådgivande åt Högsta domstolen. På så sätt slipper man ändra grundlagen. Mina bänkgrannar sa spontant, klurig jävel den där Guillou.
– Berätta mer om ditt förslag på lösning när det gäller svårigheten att få resning.
– Eftersom det är HD som enligt grundlagen har rätten att besluta om resning är det rätt besvärligt att ändra på det, för att man ska först lägga fram ett förslag att rösta på och sen ha val emellan nästa röstning. Därför säger lagstiftarna att det tar så jävla lång tid, så det går inte. Det man skulle kunna göra är att skapa ett institut av samma slag som i Norge fast utan beslutanderätt, den ska ligga kvar hos HD. Men om det här institutet är sammansatt på samma sätt, med samma kompetens som i Norge förordar resning ska det mycket till för att HD ska kunna säga nej.
– Räcker det.
– Nej, samtidigt arbetar man på en grundlagsändring så att den faktiska beslutanderätten går över till det här institutet om åtta år, som är den tid det tar att ändra en grundlag.

Oskyldiga mördare

Trots att många namnkunniga jurister och opinionsbildare har uttryckt en önskan om att lagstiftarna bör utreda frågan, händer ingenting, säger Guillou. Det är ju ingen angelägen reform för någon. Några oskyldiga mördare hit och dit vinner man ju inga röster på.
– Lite svinn får man räkna med…
– Allmänheten är ju mycket mer blodtörstig än alla beslutande organ när det gäller brott och straff. Sverigedemokraterna kommer alltid kunna kräva hårdare straff och riktig livstid, särskilt för barnamördare och den sorten. Om en mördare går fri i brist på bevis tänker man att han var nog skyldig ändå.
– Finns det ett tyst opinionstryck mot politiker?
– Ja, i vart fall är det ingen som skulle rösta på dom, för att man genomförde en förändring som gjorde det lättare att få resning.
En av landets tyngsta jurister sa en gång till mig, gör research på justitieråden och du kommer upptäcka att många aldrig dömt i domstol och att toppjuristerna byter jobb med varandra.
– Våra justitieråd är ju inte så oberoende som dom borde vara. Dom flesta har väl jobbat inom justitiedepartementet, vilket gör att dom här posterna ligger öppna för dom. Och då blir det kanske inte landets skarpaste juridiska hjärnor utan landets mest socialdemokratiska juridiska hjärnor. Nu kanske den kulturen förändrats så att man nu ska vara moderat, vilket är mera naturligt för jurister eftersom dom flesta som sa att dom var socialdemokrater, var moderater. Att det är politiska meriter som väger tyngst för de tyngsta ämbetena innebär att vi har en del pappskallar bland justitieråden, och det ska man inte ha.
Du är en av få journalister vars granskning av ett rättsfall lett till resning och friande dom. I Sverige verkar det ju vara nästan omöjligt att få resning utan medierna som verkar ha ett väldigt inflytande på det här.
Tveksamt, det där kan fungera rätt dubbelt. Jag tror nog att jurister som ser något så vulgärt som en TV-journalist som håller på och argumenterar för att här vi en felaktig dom tänker, låt oss inte imponeras av det.
Så hur lyckades du.
– Det jag gjorde listigt var att jag snabbskrev en bok på samma ämne, vilket gör att vi har förflyttat oss till ett annat medium som inte är lika vulgärt. Men jag visste också det att när den här boken kommer till recension hos de stora morgontidningarna, kommer kulturredaktionerna att bestämma sig för att nu ska vi täppa till käften på den jäveln. Alltså ger vi den till en juristprofessor så att vi kan få det här sakkunnigt och rejält sågat. Följaktligen gav dom den till tre juristprofessorer som skrek i högan sky, Guillou har rätt. Där bet sig kulturredaktörerna sig i svansen.
Planen fungerar och Guillous granskningar av fallet Keith Cederholm i Rekordmagasinet under tidigt 1980-tal, leder till att Cederholm beviljas resning, frias och får ett med den tidens mått ett stort skadestånd.
– Planen var bra.
– Ja, Stig Strömholm exempelvis jämförde mig med Aristoteles och Morgonstjärnans ljus.
– Det var inte blygsamt.
– Nej, jag jublade i högan sky och tänkte, suck on that Högsta domstolen, säger Guillou med ett skratt.
– Du var en pionjär.
– Ja, det var någon resning på 1920-talet, men det här var den första resningen i ett brottmål i modern tid. Vilket innebär att alla domar skulle varit perfekta under alla år och så är det ju inte. Och dessutom, när den påstådde ligaledaren Cederholm frias, sitter det kvar människor i fängelse som är dömda på att dom tagit order från honom.
– Varför fick inte dom resning?
– Det bara avslogs utan vidare. En av dom hade dessutom alibibevisning som var lika stark som Cederholms.
– Det var som…
Medierna var så trötta på historien så ingen brydde sig om att skriva om saken, och i den tystnaden viftade Högsta domstolen bara bort saken. Och jag kan inte förstå det på annat sätt än att dom ansåg att den juridiska skandalen skulle bli för stor. Förtroendet för rättssystemet är viktigare än någon enskild individ, men det här stärker inte förtroendet för rättssystemet. Det skulle däremot det norska systemet göra.

Diskussionen om det svenska resningsförfarandet är på intet sätt avslutad. Para§raf lär få anledning att återkomma i frågan.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.