Riggade affärer

Det såg lovande ut. Dagens Industris kände analytiker Ingemar Carlsson stod värd för mötet, och en rad frestande investeringsförslag presenterades. Kunder flockades, affärer sattes igång. Några veckor senare var alla pengar spårlöst försvunna, och Karin Qvist-Wilson hade förlorat så gott som allt hon ägde. Det kunde varit ett utslag av börsens nyckfullhet, men handlade i själva verket om organiserad svindel.

Har ett företagsnamn någonsin varit mer missvisande än det danska fondmäklarbolaget Midas? Istället för sagans guldfingrade kung visade det sig att Midas talanger var de rakt motsatta: inom ett par månader hade kundernas pengar försvunnit all världens väg, och kvar stod upprörda och förvånade småsparare såväl som ärrade finansvargar och stångade sina huvuden blodiga mot de legala finternas stenhårda murar. Låt oss dock börja från början och återvända till Karin Qvist-Wilson och den där ödesdigra dagen i Stockholms medborgarhus stora sal hösten 1999.

En guru som lockbete

Pensionerade skollärarinnan Karin Qvist-Wilson handlade liksom många andra med aktier på hobbynivå. En guru i den världen var Dagens Industris tekniske analytiker Ingemar Carlsson, vars spalt i tidningen hon alltid läste, och vars råd hon sällan missade att följa. Hans återkommande möten var välbesökta, så även denna gång. Ingemar Carlsson presenterade en man som av Karin Qvist-Wilson uppfattades som hans medarbetare: Jörgen Fransson. Då Ingemar Carlsson var känd som en extremt skicklig börsanalytiker vägde hans ord tungt, och när han dessutom talade sig varm över Jörgen Fransson var det få av de församlade som tvivlade på utgången av affärer med denne man. Resultatet av mötet var att tio personer, däribland Karin, tecknade avtal med det danska fondmäklarbolaget Midas via Jörgen Fransson och hans bolag Compello.

Fischer-ligan

I teorin fanns goda möjligheter att tjäna pengar. Man skulle lämna en labil aktiemarknad och istället koncentrera sig på handel med råvaror. Det var detta som var Jörgen Franssons specialitet, och till sin hjälp hade han alltså Midas, en samarbetspartner med internationella kontakter och moderna online-verktyg. Midas Fondsmaeglerselskap A/S var dock inte riktigt vad det såg ut för. Det hade bildats 1992 av bland andra en advokat, Poul Fischer, som 2004 skulle bli rikskänd som huvudman i Danmarks största härva av företagstömningar. Den så kallade Fischer-ligan dömdes då till sammanlagt 38 års fängelse, varav Poul fick sju, för att ha länsat 214 företag på minst 320 miljoner danska kronor, pengar som aldrig återfanns. Jörgen Franssons investerare hade alltså utan att veta det klivit på ett tåg med minst sagt osäker resrutt.

/wp-content/uploads/content/reportage/riggade-affarer/DSC_0005B.jpg

Personlig katastrof

Enligt avtalet mellan Midas, som var de som de facto skulle genomföra transaktionerna efter instruktioner från Compello, och Karin Qvist-Wilson var det bara Jörgen Fransson personligen som hade fullmakt att handla i hennes namn, och inför varje transaktion var han dessutom tvungen att inhämta hennes medgivande. På pappret såg det alltså tryggt ut, och Karin Qvist-Wilson förde över 600 000 kronor på Midas konto för denna handel.
– Sedan blev det dödstyst, berättar hon. I och med att jag hade satt in pengarna på Midas konto slutade jag att höra ifrån dem, varken Midas eller Jörgen Fransson. Jag ringde många gånger till Compello, men han var aldrig anträffbar.
Lite drygt tre veckor senare får Karin ett meddelande om att tre stora affärer med vete och kakao gått med förlust. Av hennes pengar saknades över en halv miljon. En personlig katastrof givetvis, men att spekulera innebär en kalkylerad risk som visserligen väntas ge utdelning, men faktiskt kan slå riktigt fel. Det fanns bara ett problem i sammanhanget. Karin Qvist-Wilson hade inte en aning om att dessa affärer genomförts.

Ge oss mer

Hon kontaktar då Jörgen Fransson, och lyckas nå honom per telefon. Rösten på andra sidan luren tillhör en man i chocktillstånd. Det är nämligen inte bara Karins pengar som är borta, utan de nio andra investerarna har även de råkat ut för liknande förluster. Sammanlagt är det alltså miljontals kronor som försvunnit. Jörgen Fransson svär sig fri från varje ansvar, och försöker via advokat Ingemar Roosberg på Simrishamns advokatbyrå få henne att sätta in ytterligare 160 000 kronor på Midas konto för att då kunna göra ”vinst”. Ett frestande förslag, men den som precis blivit blåst på en halv miljon satsar inte utan vidare ytterligare pengar på vad som i efterhand framstod som svindel snarare än råvaruhandel. Karin Qvist-Wilson sa omedelbart upp kontraktet med Midas, och avbröt allt samarbete med Compello.

Bolaget som inte existerade

Jörgen Franssons företag Compello Ystad AB var ett så kallat lagerbolag. Detta är ingenting olagligt eller ens någonting som antyder skumraskaffärer, men det är intressant att notera att det övertogs av Jörgen Fransson, som av okända skäl inte själv ville stå på vd-posten, först den 21 februari 2000. Med andra ord flera månader efter avtalsskrivningen och mötet på medborgarhuset. Ännu intressantare blir det hela efter ett samtal med Finansinspektionen som menar sig aldrig ha hört talas om Compello, vilket i klartext betyder att företaget aldrig haft tillstånd att bedriva denna typ av handel. Karin Qvist-Wilson och de andra investerarna började alltså göra affärer via ett företag som inte existerade. Vad som däremot i högsta grad existerade var fondmäklarfirman Midas som tagit emot de svenska investerarnas pengar och sedan länsat kontona.

Ung och oerfaren

Aktiebolaget Compellos kontaktman hos Midas var senior account executive Thomas Dam, och det är vid en granskning av hans agerande som det hela blir riktigt intressant. Det är nämligen han som ger direktiv till en av Compellos anställda, Veronika Svensson, om att hon ska handla på Karin Qvist-Wilsons depåer, depåer som endast Jörgen Fransson har rätt att röra. Veronika Svensson är ur Thomas Dams synvinkel den perfekta samarbetspartnern. Hon är ung och oerfaren, och kanske tillhör hon dem som blir sporrade av utökade befogenheter samtidigt som hon helt säkert har svårt att hävda sig mot en order från en man som uppträder som hennes överordnade och dessutom är proffs i branschen. Hon börjar alltså handla, inte bara på Karin Qvist-Wilsons depå, utan även på de andra investerarnas.

/wp-content/uploads/content/reportage/riggade-affarer/DSC_0001B.jpg

En bön om rättvisa. Karin Qvist-Wilson är bara ett av Midas/Saxo Banks alla offer. Foto: Petter Inedahl

Bluffaffärer

Man kan ställa sig frågan om varför Midas skulle vara så intresserade av att det gjordes stora affärer, när det ändå inte var de som skulle få pengarna. Svaret ligger delvis i courtaget, den förmedlingsavgift banker och värdepappersinstitut tar. Courtagets storlek varierar beroende på affärernas antal och naturligtvis storlek. I fallet Midas handlade det om rent oskäliga summor, närmare 50 000 kronor för en enda affär. För Karin Qvist-Wilsons del betydde det att förutom de tunga förlustaffärer hon aldrig gett tillstånd till dessutom fick betala en saftig avgift för att dessa gjordes. Än mer uppseendeväckande är att Midas inte någon gång kunnat visa kvitton på dessa affärer, på vilken råvarubörs det handlats och vem som var säljare och sedan köpare. Insatta Paragraf talat med menar att affärerna överhuvudtaget aldrig gjorts, utan att Midas helt enkelt stulit pengarna och sedan lutat sig tillbaka i vetskapen om att den som fick ta smällen var Jörgen Fransson och naturligtvis kunderna.

De stjäl folks pengar

Låt oss lyssna till ett par andra röster från folk som haft affärer med Midas. Först den danske miljardären och entreprenören Karsten Ree som i en intervju i Ekstrabladet berättar om sina erfarenheter:
– Jag var kund där för några år sedan, men lämnade dem ögonblickligen för att aldrig återvända. Jag investerade några miljoner och på mindre än en månad hade de förlorat 40 procent på ett sätt som inte alls stämde med marknaden. De stjäl folks pengar. Min personliga åsikt är att de överhuvudtaget inte genomför de här affärerna, att det hela bara är bluff och svindel.
En annan internationell affärsman som Paragraf varit i kontakt med föredrar att vara anonym, men skräder inte heller orden.
– Det handlar om dömda brottslingar. Det de har för sig är ett avsiktligt bedrägeri som är så fiffigt utfört att det är snudd på omöjligt att genomskåda. De har lämnat otroligt många offer efter sig och en hel del av dem är småsparare och privatpersoner som inte har några möjligheter att agera, säger han.

En föga avundsvärd situation

Karin Qvist-Wilson lämnar in en polisanmälan mot Midas, som då nekar till att ha haft henne som kund. Trots avtalet, trots fullmakten på Midas papper, trots det graverande brev där Thomas Dam ger Veronika Svensson nya befogenheter hävdar Midas att det är Compello hon är kund hos. Både Jörgen Fransson och Midas lägger locket på när det kommer till frågan om deras inbördes förhållande, men att han skulle värvat investerare utan att själv tjäna pengar på det lär knappast någon tro. När Paragraf når honom hos sitt nya bolag Fangol Invest AB, som inte heller det har Finansinspektionens tillstånd till de värdepappersaffärer man uppger sig göra, säger han sig inte minnas någonting om vare sig Midas, Compello, eller Karin Qvist-Wilson. Säkerligen en klok minnesförlust. Han befinner sig nämligen i den föga avundsvärda situationen att vara i kläm mellan Midas å ena sidan och de tio grundlurade investerarna å den andra. Advokat Ingemar Roosbergs reaktion är också den minst sagt talande.
– Jag tänker inte uttala mig om det här. Nej, nej, nej och åter nej, säger han när Paragraf ringer.

De ska inte komma undan

Han är nämligen pappa till det tidigare nämnda förlikningsanbud där man försöker locka ytterligare pengar av Karin, och ska enligt henne ha erkänt en rad felaktigheter i Compellos handlande. Möjligen är det även på denne mans inrådan företaget sedan sätter sig i konkurs för att slippa ytterligare tilltal.
– Vad jag vill är att sanningen ska komma fram. Jag vill ha en dom, och inte en förlikning. De ska inte komma undan med det här, säger Karin Qvist-Wilson.
Midas lyckas under tiden med vad som troligen är deras största kupp någonsin. Den 28 juni 2001 förmår man danska Finanstilsynet att ge dem banklicens trots att man i egentlig mening inte bedriver någon bankverksamhet. Midas byter namn till Saxo Bank, men den som tror att detta betyder en brytning med tidigare affärsmetoder bedrar sig grovt. Karin Qvist-Wilsons ärende fortsätter valsa runt bland svenska, danska och europeiska myndigheter. Det finns nämligen inga klara regler för vilket lands lagstiftning som gäller.

/wp-content/uploads/content/reportage/riggade-affarer/DSC_0025B.jpg

”Det är inte ett tillfredställande system vi har, och naturligtvis hämmar det rättvisan”, menar Rickard Appelberg på Advokathuset i Stockholm, på tal om hur storbankerna utnyttjar sitt ekonomiska övertag. Foto: Petter Inedahl

Naturligtvis hämmar det rättvisan

Midas är enligt Finansinspektionen, märkligt nog, fortfarande registrerat för bland annat portföljförvaltning och investeringsrådgivning, tillstånd som förnyades så sent som 2007 parallellt med de för Saxo Bank. I november 2011, över tio år efter den ursprungliga polisanmälan, avslår Nacka Tingsrätt Karins Qvist-Wilsons yrkan med hänvisning till att ärendet är preskriberat, en uppgift man för övrigt erhållit av Saxo Bank, och som det finns all anledning att betvivla. Det är möjligt att man inte kan begära att tingsrätten ska ha expertkunskap i rättsfrågor, men uppenbarligen begärs inte heller att de tar uppgifter som härstammar från part i målet med en nypa salt och kontrollerar dem. Karin Qvist-Wilson har nu överklagat till hovrätten, men rättegångskostnaderna har redan överstigit de ursprungliga 503 338 kronor hon blev lurad på av Midas/Saxo Bank.

/wp-content/uploads/content/reportage/riggade-affarer/DSC_0022B.jpg

Saxo Bank bedriver omfattande affärer i Sverige, men dess kontor ligger anonymt och en smula gömt på Västmannagatan 4, i skuggan av LO-borgen i Stockholm. Foto: Petter Inedahl

– I och med att ett ärende drar ut på tiden blir det ganska höga rättegångskostnader. Man kommer ju över tvisteföremålets värde, och det är klart att detta avhåller folk från att dra ärenden till rätten. Det är inte alls ett tillfredställande system, men så här är det tyvärr och naturligtvis hämmar det rättvisan, kommenterar Karins advokat Rickard Appelberg.

Hur det går för Karin Qvist-Wilson är minst sagt osäkert, Saxo Bank däremot fortsätter sin verksamhet.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.