Trippelmördaren i Stockholms City

The swinging sixties var händelsernas årtionde. Beatles och Rolling Stones toppade listorna, och Mary Quants minikjolar fick ögonbrynen att åka i taket. Sverige var dock inte riktigt som England, och Stockholm definitivt inte London. I den dödsdömda och avfolkade stadskärnan rasade grävskoporna, och i de övergivna husen härskade ett klientel väldigt långt från Bildjournalens trendiga tonårsidoler. Det var här småtjuven Hasse Marmbo plötsligt fick smak för mord.

På eftermiddagen den 5 november 1966 strosade tjugotreårige taxichauffören Lars Olsson omkring vid parkeringen på kanslihuskajen i Stockholm i väntan på en kund. Det var kallt i luften och Norrströms ogästvänliga grå vatten kom väsande och virvlande ner från Vasabron. När Lars Olsson lutade sig över räcket fick han syn på ett bylte som kom flytande, ett bylte med otäckt mänskliga drag. Det var liket efter grovarbetaren Per Hallsén, och när strömmen vände det på rygg grinade hans uppsvullna ansikte grönt och blått mot taxichauffören. Per Hallsén hade legat på Riddarfjärdens botten nästan en månad innan han slutligen flöt upp och drev iväg mot kanslihuskajen, och hans plötsliga uppdykande markerade slutet på den intensiva polisutredningen av vad fantasifulla journalister döpt till träskmorden.

Träsket

Stockholms gamla stadskärna såg i mitten av sextiotalet ut som någonting hämtat ur en bilderbok om andra världskriget. Klarakvarteren var jämnade med marken, Brunkebergstorg skövlat, och ända bort mot Johannes kyrka gapade hålen stora där huskropparna raserats. Allt skulle bort, artonhundratalets villerkullabebyggelse likaväl som herremanshusen från sexton- och sjuttonhundratalen, och vad som ännu stod tvångsinlöstes av Stockholms stad och hyrdes ut på rivningskontrakt eller togs helt sonika över av människor som av skilda anledningar valde att hålla sig undan. Prostituerade, alkoholister och narkomaner flyttade in vägg i vägg med studenter och underbetalda diversearbetare. Fickstölder, knivslagsmål och inbrott blev vardagsmat, och stadsdelar som en gång ansetts ståndsmässiga kunde nu varit hämtade ur en Dickens-roman. I pressen kallades området träsket, och här umgicks karaktärer som ”Västeråskattan”, ”Hasse kofot” och ”Olle Masen”.

Hundra kronor för ett knull

En typisk fastighet i dessa stadsdelar var Brunnsgatan 26. Ett smalt ålderdomligt fyravåningshus som ännu i förfallet bevarade en smula av sin forna charm med stenlagda golv och stor öppen spis i trappuppgången. Här bodde bland andra svetsaren Åke Björkman, i en etta en trappa upp och med fönster mot gården. Med honom bodde hösten 1966 Astrid Gennestad. De hade bägge sett sina bästa dagar utan att för den skull vara lastgamla. Åke Björkman var 37 år och svetsare oftast endast till namnet. Han hade svårt att behålla jobb då spriten kom i första rummet, och dessutom led han av gulsot vilket gjorde att han var flitig gäst på sjukhus. Astrid var ett år äldre och gift, dock inte med Åke. Hennes man åkte jojo in och ut på landets fängelser, och Astrid försörjde sig så gott hon kunde genom vad som med den tidens slang kallades att ”gå på sporten”. Ett knull kostade en hundring, strax över åttahundra i dagens penningvärde, och höll henne och Åke flytande och packade ett par dagar. Det var inte kärlek, men det var ett sätt att leva.

/wp-content/uploads/content/historiskt/traskmordaren/Brunnsgatan 26.jpg

Brunnsgatan 26                          Foto: Stadsarkivet

Rykten om mord

De halvt laglösa kvarteren i Stockholms City surrade av rykten. Det var kupper som planerades, tillslag som gjorts och människor som försvunnit. Någon hade hamnat på torken, en annan på kåken, och någon hade gift sig rikt och levde nu ett liv i lyx. De flesta av dessa rykten var som vanligt ett sammelsurium av påhitt och halvsanningar, men de gick sina varv och lyssnades på, även av polisen. I slutet av oktober 1966 började det viskas om mord, flera mord. Detta var ingenting nytt eller ovanligt, men just de här ryktena var intensivare än annars, och dessutom märkvärdigt preciserade. De gav till och med adressen på en lägenhet där morden skulle skett: Björkman, Brunnsgatan 26. Stockholmskriminalen skickade två man på rutinkontroll. Det var inte troligt att flera människor mördats utan att de skulle märkt det, men rykten av det här slaget måste givetvis ändå kontrolleras. Klockan sju på kvällen den 27 oktober knackar man på dörren till den Björkmanska lägenheten. Där sitter Astrid Gennestad, berusad och påtagligt nervös. Väggarna och golvet är fläckade av blod. Det är en bisarr och fasaväckande historia som hon hackande och svamlande så småningom får ur sig.

Dr Jekyll och Mr Hyde

Det hela kretsar kring en man vid namn Hans Marmbo. Vid det här laget är han trettiosju år gammal, frånskild tvåbarnsfar, och har varit med om lite av varje, som ett utdrag ur polisregistret visar. Stöld, häleri, rattfylleri, bedrägeri och egenmäktigt förfarande var de oftast återkommande rubrikerna ur hans levnadsbeskrivning. Suttit inne hade han gjort ett flertal gånger, och drack gjorde han så gott som dagligen. Trots detta var Hans, eller Hasse som han allmänt kallades, ändå ett snäpp över de flesta andra vinddrivna existenserna här. Han hade en liten men ren lägenhet på Döbelnsgatan, och var alltid i tid på jobbet om han hade ett, och dessutom omvittnat snäll och givmild. Han delade gärna sina få tillhörigheter med dem som behövde dem bättre, och bjöd ofta på mat eller dryck. Den som inte hade någonstans att bo kunde alltid finna en ledig plats på hans soffa, och han hade med sina knytnävar stoppat fler än ett våldtäktsförsök i de ruffiga citykvarteren. Marmbo var en sällskapsmänniska med ett bullrande skratt, problemen kom när han drack. Hans humör kunde då skifta från Dr Jekyll till Mr Hyde på några sekunder och utan synbar yttre orsak. Lika många som höjde hans generositet och vänlighet till skyarna var det som samtidigt berättade att de var rädda för honom. Hans livs kärlek hade inte varit hans fru utan en kvinna som inte ville veta av honom. Han tatuerade ändå in hennes namn på sin ärrade kropp, och glömde henne aldrig.

Kuppen mot restaurang Söderport

Sent på fredagskvällen den 7 oktober knackar det på Hasse Marmbos dörr. Det är Perra Hallsén och Hasse Kofot, och de börjar upphetsat berätta om en stöt de planerat, en stöt som är i stort sett riskfri och kan ge grova pengar. Det handlar om 25 000 kronor som ska finnas i det skraltiga gamla kassaskåpet på restaurang Söderport. De kommer att ligga där tills banken öppnar på måndag, och att komma åt dem blir en barnlek. Hasse Marmbo är ingen dumskalle, och inte heller är det första gången han hört sådana historier, men tjugofemtusen är mycket pengar, långt över 200 000 i nutida penningvärde, så han låter sig övertalas mot bättre vetande. I en stulen bil lastar man sin likaledes stulna utrustning och kör till Liljeholmsbron 8 där Söderport ligger. Hasse Kofot, vars riktiga namn är Björkman, öppnar dörren på det sätt som gett honom hans smeknamn. Det tar inte många sekunder innan det går upp för Hasse Marmbo att historien återigen varit lite för bra för att vara sann. Det gamla kassaskåpet har blivit utbytt mot ett av senaste modell, och även om han är händig med en skärbrännare är det här överkurs. Efter ett gräl gör man det bästa av situationen och lämnar platsen utan pengar, men med så mycket sprit man orkar bära.

Fylla och misshandel

Färden ställs mot Brunnsgatan 26, där Hasse Kofots bror Åke har en lägenhet, men stämningen i bilen är allt annat än munter. Ingen av dem är nykter, och Hasse Marmbo är förbannad. Istället för en förmögenhet har de fått med sig vanlig sprit. Det är bara två månader sedan han muckade från Lärbroanstalten, och nu riskerar han att åka in igen för några ynka spritflaskors skull. Det känns surt. De lämnar av alkoholen och Hasse Kofot, och fortsätter till en bekant ute i Hjorthagen för att dränka besvikelsen. Där finns även Åke Björkman och Astrid Gennestad. När spriten sent omsider tar slut slänger sig Hasse Marmbo, Perra Hallsén och Åke Björkman i bilen för en tur tillbaka till förrådet. Stämningen är fortfarande spänd och har inte blivit bättre av att Perra Hallsén misshandlat Astrid Gennestad. Fredagsnatten har under dryckesslaget övergått i morgon och sedan dag och till och med kväll. Det är lördagen den 8 oktober.

Första mordet

I bilen blir ljudnivån högre. Åke Björkman käftar, och Perra Hallsén skryter om sina lyckade stötar. Perra Hallsén som först lockar med tjugofemtusen och sedan bara levererar lite sprit. Hasse Marmbo sitter bister och tyst vid ratten. När de kommit i höjd med Riddarholmen får han nog, och trampar gasen i botten. Han svänger med tjutande däck över bron och tvärbromsar nere vid kajen. Med ett ryck sliter han ut Perra Hallsén. Några meter från Svea Hovrätt är det dags att göra upp. Perra Hallsén måttar en sving mot Hasse Marmbo som kontrar med sin specialare, en stenhård vänsterkrok som träffar rätt i tinningen. Utan ett ord sjunker Perra Hallsén ner på marken och glider över kajkanten. Det är det sista någon ser av honom innan han flyter upp framför ögonen på taxichauffören Lars Olsson en månad senare.
– Så ska en luffare tas, kommenterar Hasse Marmbo torrt.
Att han just begått sitt första mord börjar så sakteliga gå upp för honom, men han är förbannad och har dessutom sett en hel del i sitt trettiosjuåriga liv.

Jävla skithora

Kanske hade historien slutat där om inte Åke Björkman några dagar senare fått en släng av gulsot.  Han förs med ambulans till Sabbatsbergs sjukhus, och vännen Hasse Marmbo kommer upp med en bukett. Åke Björkman är orolig. Hyran är inte betald, och någon måste hålla koll på Astrid och köra ut alla knarkare som han misstänker flyttat in när han är borta. Hasse Marmbo lugnar honom. Han ska fixa allt, och han menar vad han säger.
På kvällen den 15 oktober promenerar han bort till Brunnsgatan. I lägenheten finner han Astrid Gennestad tillsammans med en torsk. Affärerna är avklarade, men de sitter kvar och pratar och Hasse Marmbo sällar sig till duon i den sjabbiga våningen. Torsken är en man vid namn Nils Stenbäck, en 45-årig lagerarbetare från Solna. Han berättar att han precis kommit hem från Tyskland, där det minsann är klass på hororna.
– Inte som den där jävla skithoran, säger han och pekar på Astrid Gennestad. Men det vet väl inte du någonting om, du har väl aldrig varit där. Du har väl aldrig ens haft något jobb din jävla hallick.
De sista orden riktar han föraktfullt till Hasse Marmbo. Det är de sista ord han någonsin yttrar. Återigen är det vänsterkroken som fäller avgörandet. Nils Stenbäck sjunker ihop som en säck och slår ansiktet i en stolskant. Blixtsnabbt är Hasse Marmbo framme och sliter upp en kniv. Fem hugg senare är en käftsmäll förvandlad till ett mord. Nils Stenbäck dör utan så mycket som en grymtning. Astrid Gennestad sitter kvar i sin fåtölj och tittar på som om det hela var en film och inte någonting som hände i hennes eget hem. När allt är över går hon fram och befriar den döde från hans klocka och plånbok.

Oroa dig inte för Perra

Trots att det bara är hans andra mord uppträder Hasse Marmbo redan som ett proffs. Han tar med sig Astrid Gennestad och tillsammans söker de upp en vän som motvilligt tvingas hjälpa till vid flytten av liket. Man stjäl en bil, en Opel Caravan, och medan Astrid Gennestad håller utkik lämpar man Stenbäcks kropp i baksätet. Den hamnar på en broderad kudde med texten ”Var vänner på vägen”. Färden går på nytt mot Riddarholmskajen, varför ändra ett vinnande koncept? Med ett gurglande försvinner Nils Stenbäck tätt intill kajkanten. Han kilas fast mellan kajen och en kassun som används vid de reparationsarbeten som utförs på kajens stenskoning. Där står han upprätt på botten när polisens dykare hittar honom ett par veckor senare. Av outgrundlig anledning börjar Astrid Gennestad plötsligt fråga efter Per Hallsén, som om hon i sitt druckna tillstånd känt på sig att han var i närheten.
– Oroa dig inte för Perra. Han ligger där nere, svarar Hasse Marmbo och pekar i det svarta vattnet.

Vad har hänt här?

När de återvänder till Brunnsgatan står Kurt Ahlgren, Västeråskattan kallad, där och tar emot dem.
– Vad fan har hänt här, frågar han. Det var en jävla massa blod här som jag har torkat upp.
– Ingenting. Det var bara ett kurr, svarar Hasse Marmbo med en axelryckning.
Åke Björkman blir kvar på sjukhuset, men Hasse Marmbo tar sitt jobb som Astrid Gennestads skyddsängel på allvar. Han lagar mat åt henne, ser till att hon betalar hyran. En kväll upptäcker de att några knarkare, med en viss Olle Masen i spetsen, tagit över lägenheten på Brunnsgatan. Det tar bara ett par sekunder för Hasse Marmbo att slänga ut dem, sedan spikar han ihop den söndersparkade dörren. Astrid är full och han ser till att hon kommer i säng. Natten igenom sitter han och vakar över henne ifall knarkarna skulle komma tillbaka.

Preludinknarkare

Sent på kvällen den 18 oktober, bara tio dagar efter det första mordet, vaknar Hasse Marmbo i lägenheten på Brunnsgatan. Han har suttit inlåst eftersom det bara fanns en nyckel, och Astrid Gennestad som väckt honom sträcker triumferande fram en flaska brännvin. Med sig har hon en annan prostituerad, Siv Gryting. Hon är 36 år gammal, och hör liksom Astrid Gennestad till de äldre och mer erfarna i yrket. Hon är smal och kortväxt, bara 160 cm, men de höga klackarna kompenserar detta. Kvällen till ära är hon klädd i svart skinnkappa och kort röd kjol. Hennes blonda hår hänger fram över ansiktet och hon bär solglasögon trots att det är mörkt. Hon har så gott som alltid solglasögon, och rykte om sig att vara spännande. Den verkliga anledningen till solglasögonen blir dock uppenbar så snart hon tar av sig dem. Hon saknar nämligen höger öga och använder inte protes, någonting hon däremot gör i munnen då hon lyckats med konststycket att inte ha en enda riktig tand kvar. Hasse Marmbo gör en grimas när hon kommer in och sjunker ner på sängen. Han tolererar henne därför att hon är syster till Hasse Kofot och Åke Björkman, men han tycker inte om henne. Han tycker inte om någon knarkare trots att han själv då och då också tar en ”pump”, för att använda tidens uttryck. Siv löser upp några Preludintabletter, ett amfetaminliknande medel egentligen avsett som bantningsmedicin, och injicerar dem medan Hasse Marmbo och Astrid Gennestad tar varsin sup. Siv Gryting slänger kappan på golvet och lägger sig ner med ett förväntansfullt leende.

Den värsta snedtändning jag sett

Efter en stund far hon upp med ett ryck. Ansiktet grinar som en dödskalle med uppdragna läppar och tom ögonhåla, och hon skriker åt Hasse Marmbo och Astrid Gennestad att de ska ut. Hon börjar välta möbler och slita saker ur garderoben, hela tiden skrikande och vrålande. 
– Alla knarkare ska ut härifrån. Även du om du inte håller dig tyst och lugn, säger Hasse Marmbo varnande.
Även han får skrika för att höras i vrålet och oljudet, men Siv Gryting reagerar inte på tillsägelsen.
– Det var den värsta snedtändning jag någonsin sett, berättar Hasse Marmbo senare vid rättegången.
Han kniper ihop munnen, och går ut i köket och hämtar en rörtång som ligger på diskbänken. Siv Gryting får en smäll i bakhuvudet. Det är ett hårt slag, och kanske är Preludinet orsaken, men hon vinglar bara till. Hon vänder sig om och ser rörtången hotande i luften.
– Snälla Hasse. Slå inte, ber hon.

/wp-content/uploads/content/historiskt/traskmordaren/Rortang.jpg

Dessa två rörtänger beslagtogs av polisen i lägenheten på Brunnsgatan. Den övre, som fått numret 1, är den som krossade Siv Grytings skalle. Foto: Stockholms stadsarkiv.

En bil som rymmer mycket

Denna gång träffar slaget i pannan, och med blodet sprutande över väggen faller hon ihop endast ett par meter från platsen där Nils Stenbäck mördades. Hasse Marmbo reagerar iskallt, själv beskriver han det senare som att han vaknar upp ur en dröm. Han lägger tillbaka rörtången på diskbänken, och tar med sig Astrid Gennestad som åter suttit tyst åskådare. Lägenheten har ingen telefon så de går ner på Regeringsgatan och får tag i en taxi som tar dem ut till en verkstad där Hasse Marmbo tidigare arbetat. Han bryter upp dörren och lägger beslag på en Volvo Duett, en bil som enligt reklamen är ”gjord för att rymma mycket när det behövs”. Snart är de tillbaka på Brunnsgatan.

Bruten nacke

En stor del av kvarteret kring Brunnsgatan 26 är redan rivet och förvandlat till provisorisk parkeringsplats, och Hasse Marmbo ställer bilen så nära ingången till 26:ans trånga gård som möjligt. Ju färre som blandas in desto bättre, och han bestämmer sig den här gången för att frakta undan Siv Gryting utan annan hjälp än den mycket berusade Astrid Gennestad. Uppe i lägenheten öppnar han fönstret och slänger ut en matta på gården. Samma väg åker Siv Gryting. Hon gör ett stort märke i fönsterblecket och tar mark med en dov duns. Vad varken Hasse Marmbo eller Astrid Gennestad vet är att trots de två slagen med rörtången levde Siv Gryting ännu. Fallet från första våningen ner på betongen krossar hennes underkäke, bryter nacken samt ryggraden på två ställen, och dessutom båda armarna och höger ben. Hon dör. Hasse Marmbo rullar snabbt in kroppen i mattan och släpar den bort till den stulna Volvon som står med öppna bakdörrar. Kanske känns vattnet utanför Riddarholmskajen överbefolkat vid det här laget, i varje fall ställs färden nu till Strandvägen och vid kajplats 24, strax utanför Banérgatans mynning åker Siv Gryting i. Där hittar polisens dykare henne under stort pressuppbåd tio dagar senare.

/wp-content/uploads/content/historiskt/traskmordaren/Kajplats 24 igen.JPG

Kajplats 24 på Strandvägen ligger nästan rakt utanför Banérgatans mynning i närheten av Djurgårdsbron. Fem meter ut från kajkanten hittade dykare Siv Grytings kropp liggande på mage i bottenslammet. Foto: Petter Inedahl

Stackars sate

När Astrid Gennestad börjar haspla ur sig sin berättelse den 27 oktober går det snabbt upp för polismännen att det är allvar. Larmet går, och under de närmaste timmarna arresteras ytterligare fyra personer, bland dem Hasse Marmbo och Åke Björkman. Mordvågen var över, men kvar står frågan: Hur kunde en vanlig halvalkoholiserad småförbrytare förvandlas till en veritabel dödsmaskin? Hasse Marmbo själv hade ingen annan förklaring än att han ”fick kortslutning”. Straffet blev livstids fängelse. Han dog 2004, och ligger nu begraven på samma kyrkogård som Siv Gryting. Stenen har ingen inskription, inget efternamn eller datum, bara det enda ordet Hans. Jourhavande åklagare lär ha kallat honom ”stackars sate”.

Para§rafs chefredaktör, Dick Sundevall och den legendariske kriminalreporten Börje Heed träffade under 1980-talet ”träskmördaren” Hans Marmbo vid ett flertal tillfällen. Du kan läsa om deras möten nedan.

Möten med ”Träskmördaren”

Av Dick Sundevall

Första gången jag träffade Hans Marmbo var när den legendariska kriminalreportern Börje Heed sammanförde oss. Det var i början på 1980-talet som vi tre hade kommit överens om att äta middag på Centralstationen i Stockholm. Efter att Marmbo hade beställt in och fått i sig några snapsar blev han kaxig och skroderade om de hårda åren på 60-talet, då han var känd som en person man inte skulle bråka med.
– Vänsterkroken har ju alltid suttit där den ska, sa han och viftade med vänster arm.

Börje Heed och jag arbetade på en serie om historiska mord och hade bestämt oss för att ett av dessa, eller snarare tre, skulle vara Hans Marmbos så kallade träskmord 1966. Under några månader den hösten mördade han i tur och ordning: Per ”Jokern” Hallsén som var en gangster och hallick, en metallarbetare som kom i Marmbos väg och Siv Gryting som var en prostituerad narkoman. Därför ville vi träffa Hans Marmbo och höra vad han nu, mer än tio år efter morden, kunde berätta om de där våldsamma höstmånaderna.

”Tuppen”

Börje var unik som journalist i den meningen att han hade en god relation till nästan alla brottslingar han skrivit om. Och det hade hunnit bli några stycken under de dryga 30 år han arbetade som kriminalreporter på Aftonbladet. Han hade fått en glasmålning föreställande en tupp av Marmbo, som han kom och lämnade under en permission. När Börje visade mig tavlan där den hängde hemma hos honom på vägen, berättade han:
– När Marmbo visade mig glasmålningen, sa han att det var ett självporträtt. Han kallades ju ”tuppen” och hade inget emot det kaxiga smeknamnet.
Börje berättade också om när han skulle besöka Marmbo i fängelset vid ett tillfälle:
– När jag fick syn på honom satt han och spelade schack med en annan intern. Jag stod en bit ifrån och tittade och försökte komma på var jag hade sett den andre mannen tidigare. Men det var först när jag kom fram och hälsade och han presenterade sig, som jag insåg vem han var. Hade ju aldrig sett honom i fängelsekläder tidigare utan bara i uniform men nu kände jag ju igen honom.
Där gjorde Börje en konstpaus och tittade roat på min nyfikna uppsyn.
– Okej, vem var det då, frågade jag.
– Stig Wennerström. Översten som dömdes till livstid för grovt spioneri. På fängelserna kan det ju bli såna där underliga konstellationer. En överste från överklassens Djursholm och en trippelmördare från träsket i Stockholm. För de hade en sak gemensamt, de älskade att spela schack.

Dränkte ”Jokern”

Då Börje Heed och Hans Marmbo alltså kände varandra väl var inte Marmbo misstänksam och på sin vakt när vi nu satt och åt, utan berättade målande om de tre morden och varför det blivit som det blev.
Jag frågade varför han inte nöjt sig med att slå ner Per Hallsén, utan även dränkt honom? Var väl medveten om att Marmbo aldrig tillstått att han avsiktligt knuffat eller sparkat ner Hallsén i vattnet, men tänker att han nu kanske kunde göra det.
– Ja, det där ja, sa Marmbo. Jokern, alltså Perra, hade ofta en pistol på sig. Och fan vet som kunde ha hänt om han kommit upp igen innan vi hade kört därifrån.
– Siv Gryting så, sa jag. Varför använde du en rörtång mot en ganska liten kvinna?
– Jag hade stukat vänster handled så jag behövde något att slå med, svarade Marmbo som om vi pratade om väder och vind.

Nedgången

När vi sågs nästa gång hade det hunnit gå många år. Det är 1995 och Hans Marmbo bor då i en liten smutsig etta i Tystberga i Södermanland. Han har ingen telefon och bara ett fåtal slitna möbler. En flyttkartong utgör soffbord. Han har gått ner sig ordentligt under de här åren. Är böjd och luktar smuts. När vi går ut och går plockar han fimpar som han stoppar ner i en plåtask. Jag har sökt upp honom för ett annat reportage och för att jag har försökt förstå vad det var som förvandlade den här ganska godmodiga småtjuven till en kallblodig trippelmördare på kort tid. Och jag har en teori.
– Astrid Gennestad tjallade ju på dig och dom andra som sedan dömdes, säger jag.
Marmbo nickar.
– Och då är det ju helt okej i den kriminella världen att man lägger hur mycket som helst på den som har tjallat. Men du gjorde inte alls det utan du täckte henne hela tiden. Både i polisförhören och i rättegångarna. Varför?
– Äh, Astrid var en bra tjej. Men hon var ju rädd för att hon skulle stå på tur. Trodde att jag skulle göra slut på henne för att hon visste vad som hade hänt. Men jag skulle ju aldrig göra henne något ont.
– Nej, för du var väl kär i henne, säger jag.
Marmbo stannar upp och tittar på mig.
– Skulle jag ha varit kär i en hora, säger han.
– Ja, det kan man väl vara. Och alla jag pratat med som kände Astrid på den tiden har bara gott att säga om henne.

Minsta gemensamma nämnaren

Förklarar för honom varför jag tror att det var så: De tre morden hade ytligt sett inget som helst tydligt samband. Men om nu Hans Marbo var kär i Astrid Gennestad så kunde man se ett samband, en minsta gemensamma nämnare – Astrid.
Det första mordet, när Per Hallsén dödas, sker efter att han har misshandlar Astrid.
Det andra efter att mordoffret, Nils Stenbäck, kallat Astrid för ”den där jävla skithoran”.
Och det tredje, mordet på Siv Gryting, sker efter att hon skrikit om att hon nog vet vad Astrid och Marmbo har gjort. Och därtill försökt kasta ut Astrid från lägenheten.
– Du accepterade inte att någon slog eller kränkte Astrid, säger jag. Och du var så kär i henne att du även fortsatte att skydda henne efter att hon hade tjallat på dig.
– Ja… jag var väl det. Hon var fin Astrid.
Vi skiljs åt efter att ha gått bort till en kiosk där jag kan köpa ett paket cigaretter åt honom.

Asfaltsblomman

Där kunde historien ha varit slut. Men två år senare träffar jag en före detta rövare, som han kallade sig själv, på ett kriminalseminarium. På kvällen frågar jag honom om han kände till en viss Astrid Gennestad?
– Ja, för fan. Astrid är gudmor till min grabb, svarar han. Hon är en legend. När man hade muckat från kåken åkte man hem till henne och åt hennes fläskpannkaka. Hon är fin Astrid.
– Lever hon fortfarande?
– Javisst.
Återigen detta om att hon är så fin. Det har hunnit bli många genom åren som upprepat det.
– Vadå fin? Hon krökade hårt i perioder och gick till och från på gatan.
– Jaja, livet kan vara tufft. Men du har väl hört talas om asfaltsblommor. Astrid är en av dom där blommorna som lyser upp tillvaron trots att dom knappast fått någon näring alls.
Den polis som varit hennes förhörsledare 1966, mindes henne mycket väl när jag pratade med honom 1995:
– Det var något speciellt med Astrid, sa han. När hon hade fått sova ut och nyktra till så var det som om det var något konstigt ljus omkring henne. Hon blev så vacker på något speciellt sätt… Fan vad jag minns det där väl, säger han förvånat. Det är väl över 20 år sedan jag förhörde henne?
– Ja, det är 29 år sedan.

 

 



Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.