Par i brott

Av Magdalena Khodr

Mörka teman som pedofili, trafficking och dödsstraff präglar Anders Roslund och Börge Hellströms romaner. De har blivit översatta till 33 språk och tilldelade ett stort antal priser. Nu är de aktuella med nya boken, Två soldater.

– Vi tar inte till oss priser som vi borde. Jag tycker att det är jättejobbigt att få positiv uppmärksamhet och beröm – och Börge ännu jobbigare. Vi är på något sätt inte värda det, så har det varit hela livet. Men vi har blivit bättre på det, kanske mognat, säger Anders.

Hur de arbetar tillsammans när de skapar böckerna i skrivarlyan är de synnerligen förtegna om. Det vill de inte avslöja, trots att de inte är det minsta svårpratade när vi sitter runt det bord som vi förvandlat till ett fikabord ute i naturen vid deras skrivarlya på Reimersholme. Det enda de inte diskuterar med andra människor är just hur de arbetar. Beslutet om att hålla processen hemlig togs redan i början av deras samarbete. Eftersom båda är lika viktiga för det gemensamma projekt de tillsammans arbetar fram vill de inte riskera att den ene får mer eller mindre ljus kastat över sig än den andra. Börge sätter punkt för diskussionen genom att säga:

– Uppenbarligen så går det ju bra med det sättet att arbeta på, så varför riskera att förstöra ett fungerande koncept.

Däremot diskuterar de gärna öppet hur karaktärerna skapas. I deras process är det viktigt att fånga känslan av att själva ha blivit utsatta eller utsatt andra. Precis som en skådespelare kliver in i sin karaktärsroll och musikern i sin tonfyllda värld.

– Skurkar är enklast att gestalta för de är oftast ganska statiska i sitt tänkande. Jävligt fantasirika och kreativa, säger Börge och skrattar.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/par-i-brott/Borge Hellstrom och Anders Roslund 042 - MORKARE copy.jpg

Para§rafs Magdalena Khodr möter författarna Anders Roslund och Börge Hellström    Foto: Åsa Mogren

Karaktären är självupplevd

Författarduon kliver in i de olika karaktärernas innersta rum och berättar de olika tillstånden som kännetecknar kriminalromaner. Allt i bokens handling diskuteras grundligt dem emellan innan de går vidare i processen och gör verklighet av en idé.

Att sätta sig in i de olika rollerna beskriver de båda som oerhört känsloladdat och det är ofta självupplevda incidenter på ett eller annat sätt. Trots att de kommer båda från olika bakgrunder har de det gemensamt att bägge blivit utsatta för övergrepp som barn.

Börge beskriver hur de gestaltade en av de prostituerade flickornas dödsskräck i Box 21.

– Jag vet precis hur det är att känna dödsskräck eftersom jag haft en pistol i käften. Den känslan lever kvar i flera år och det var riktigt obehagligt.

Även Anders har upplevt samma tillstånd av fruktan då han för många år sedan skenavrättades iförd ögonbindel i Israel, något som han fortfarande går i terapi för. Efter att duon bollat sina egna erfarenheter fram och tillbaka förstod de vilken stor makt hallicken hade över offret. På så sätt kunde de båda identifiera sig själva i känslan samt på ett trovärdigt sätt beskriva den laddade situationen till perfektion.

Perfektion

Mycket i deras arbete styrs av just perfektion. Ingen utav dem äger en kalender, trots att deras schema just nu är späckat. Ibland handlar det om minuter mellan de olika mötena, men de kommer aldrig försent till ett sammanträde. Anders lyfter upp armarna och visar sina nakna handleder. Han har nästan aldrig haft en klocka på sig, men lyckas ändå alltid komma i tid. Anders är nästan alltid på sekunden, enligt Börge som hellre kommer till ett avtalat möte för tidigt.

I förra veckan var de inbjudna på Kriminalvårdens kulturdag på Mariefredsanstalten där de var och talade, vilket de ställde upp på gratis. Det viktiga med arbetet är responsen de får av läsare, och eftersom intresset är så stort inom polis och kriminalvård känner de att de åstadkommit något givande med böckerna.

De skriver uteslutande om brott och blev därför stolta över att bli inbjudna eftersom de tidigare kritiserat Kriminalvården vid upprepade tillfällen. Polisen i Skåne anordnade nyligen en inspirationsdag för sina anställda dit författarduon bjöds in. I hela åtta timmar fick de tala om ämnen de brinner för inom rättsväsendet.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/par-i-brott/Borge Hellstrom och Anders Roslund 2 047 - MORKARE.jpg

  Foto: Åsa Mogren

Möten med läsarna

– När det gäller böckerna har man få veckor på sig att möta publiken i relation med vad boken tar att arbeta fram, det är fantastiskt att någon vill lyssna på en, säger Anders samtidigt som han ler lite blygt.

Trots detta levde de i skymundan den första tiden. Det var först efter fyra böcker som förlaget krävde att de skulle ut och visa sig eftersom läsarna krävde en dialog och det idag är viktigt med en avsändare.

– Utomlands är det annorlunda. Där lever boken ett helt annat liv. Där värderas den som en bok och inget annat. Inte alls som här i Sverige. I utlandet är det mindre fokus på oss som privatpersoner. Där struntar man fullständigt i hur känd eller framgångsrik en författare är. Det viktiga är bokens innehåll och det är det som är relevant när det gäller recensioner, säger Anders.

De flesta av de omdömen de fått genom åren har bara varit positiva. Men det har hänt ibland att det inte alltid är böckerna som kritiserats utan många gånger är det själva ämnet.

– En dålig recension kan vara otroligt givande. Men bara om den är professionellt skriven. Vi har studerat pedofili och har blivit utsatta själva men det var ingenting vi skrev på baksidan av boken, det var som några läste in att om man har ett syfte att skriva om sexualbrott har man ett syfte att tjäna pengar. Vi samarbetar med Rädda Barnen och skänker 10 procent av vinsten till dem. När de som tolkat det så, får reda på det blir det som att böckerna blir mindre spekulativa, berättar Anders vidare.

Men bland alla tyckare har de även fått otroligt fina ord publicerade. Ett av de amerikanska filmbolagen ringde och sa att de inte lyckas hitta ett endaste logiskt fel, vilket är väldigt ovanligt när man gör film av en bok. Detta bekräftar den perfektion duon utstrålar tillsammans. Det är punkt och pricka igenom hela intervjun. Ingenting förbigås.

Samarbetet

Samarbetet dem emellan startade för 15 år sedan då Anders arbetade som reporter för SVT och regisserade dokumentären ”Lås in dem”. Initiativet var unikt och det fanns inget liknande på den tiden. Därför slog filmen igenom med slagkraft. En av de fem huvudkaraktärerna var Börge, som då lämnat ett liv med kriminalitet bakom sig och idag räknas som en av initiativtagarna till KRIS. Efter produktionen fortsatte de att umgås flitigt utanför arbetet.

– Det är klart att vi pratade om kvinnor och fotboll och sådant, men vi pratade om det vi hade gemensamt och det var ju kriminalvården, säger Anders nästan leende.

Som i vilken relation som helst, uppstår det missförstånd som många gånger leder till gräl. Vid två tillfällen har det gått så pass långt att böckernas framtid stått på spel.

– Vi kan bråka hur mycket som helst. Det är vi överens om. Det är ok, men allt vi gör är för bokens bästa, det ska vara som ett äktenskap, när vi gått ut från lyan som vi har varit i. Då ska vi vara sams, säger Börge.

– Visst händer det efter 15 års intensivt umgänge att man reser sig upp och lämnar rummet i ren ilska, men det fina är att i morgon är allt ok igen, säger Anders och ger Börge medhåll.

Helan och Halvan

Samtidigt som de erkänner att de kan bli ordentligt osams, hyllar de varandra otroligt mycket under intervjun. De har en oskriven regel. Idag lämnar de aldrig rummet utan att de löst problemet sinsemellan. Orsaken till att tvister uppstår är inte för att de tycker olika, tvärtom så anser de att de tycker lika i de stora frågorna som de tar upp till diskussion i böckerna.

Det som oftast blir anledningen till deras tjafs är deras olikheter. Till skillnad från Anders som jämnt är punktlig och ofta genomtänkt i sitt sätt, är Börge impulsiv och säger oftast vad han tänker innan han riktigt hunnit utarbeta det han har i huvudet. Vilket många gånger leder till missförstånd då Anders enbart hör vad Börge säger och inte vad han egentligen menar alla gånger. När de diskuterar detta går det inte att förbise vilken stark respekt de hyser för varandras personligheter.

– Jag är jättetacksam för att jag och Anders träffades. Anders är skärpt och djävligt duktig, det finns ingen som kan såga som han kan, men jag fick lära mig att hantera det för Anders är ju van att jobba på en redaktion där man är väldigt hård mot varandra och så kommer stackars mjuka jag där. Har haft jättestor nytta av det idag. Det är bra kritik, inte jämt, men ganska ofta, säger Börge och lägger till ett, tyvärr.

De tittar på varandra och skrattar. Det slår mig hur lika de egentligen är, trots alla olikheter. De skojar om att de är Helan och Halvan. Jag skojar tillbaka om att de är som syskon. Det blir tyst runt bänken vi sitter på.

– Ja, vi är lite som syskon. Jag gjorde Börge illa för att jag använde ett bruk han inte var van vid. Det handlar inte om att du är dålig, det handlar om att det vi håller på med är dåligt, det är viktigt att skilja på de två sakerna, förklarar Anders.

– När jag la fram ett förslag och Anders sågade det så kunde jag ta det personligt. Det var ju aldrig Anders intention. Man får träna sig på varandra och förändra sig. Precis som i alla andra relationer, säger Börge.

Likadant är det med uppmärksamheten de får av allmänheten. Ingen av dem gillar egentligen att stå i centrum. Börge berättar om en rolig incident som hände för ett par år sedan då han tillsammans med min chef, Dick Sundevall, satt i en stor debatt då de plötsligt blev störda av en ringade telefon. Dick hade glömt att stänga av sin telefon och Börge, som stod bredvid honom, reste sig upp, pekade på Dick och sa skämtsamt: ”Det är han”.

Vi skrattar åt det och Anders berättar om en liknande incident han upplevde för många år sedan.

– Jag kommer ihåg en gång… nu ska jag berätta någonting jag aldrig har berättat förut. Det kanske jag har berättat, frågar Anders och tittar på Börge. De delade ut stipendium för skolans bästa elev, baserat enbart på betyg. Jag fick det fyra-fem gånger i rad. Det var inget jag ville ha. Kommer ihåg att de delade ut detta på skolavslutningen och jag vägrade resa mig upp när de ropade upp mitt namn. Min kompis ställde sig upp och pekade och skrek att här sitter han, så jag knockade honom på plats och gick därifrån. Det har jag ju fått jobba med i terapi. Jag kunde inte sluta slå.

Två för tango

De har för längesedan lärt sig att det krävs två för att dansa tango och kritiken är ömsesidig. De hade aldrig lyckats åstadkomma det de gjort idag om de inte varit två. Hemligheten bakom framgångarna tror de själva är just hemligheten. Att de vägrar att tala om den personliga sfären dem sinsemellan, eftersom de arbetar på ett väldigt personligt plan.

– Det finns ingen som känner mig så bra som Anders och tvärtom, på både gott och ont. Ingen av oss är perfekt. Anders är otroligt verbal och har en förmåga att förklara saker bra. Samtidigt som han är väldigt drivande, säger Börge.

– Det är skillnad på att vara drivande och bestämmande. Det handlar om att mötas, förhandla och vässa sina argument. Skulle det finnas en boss här så skulle det inte fungera. Det går inte att bestämma över Börge, samtidigt som det inte går att bestämma över mig. Jag har lärt mig att lita på Börges magkänsla precis som han har lärt sig att ta min kritik. Vi kompletterar varandra, resonerar Anders.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/par-i-brott/Borge Hellstrom och Anders Roslund 2 130.jpg

 Foto: Åsa Mogren

Egen nisch

Det som skiljer deras böcker från andra inom den svenska kriminalgenren, är enligt dem själva att de inte följer klassiska scenarion där bokens största fokus är att hitta den skyldige. Istället lägger de tyngden på att brottet ska ses ur olika synvinklar där läsaren får en bild av både offer, gärningsman och en inblick i samhällsperspektivet. Viktigt är, eftersom intresset är stort, att även förklara varför brottet begåtts och vilka konsekvenserna blir av handlingen för offret.

Genom att de hittade sin nisch som består av 50 procent fiktion och 50 procent sanning kunde de visa en verklighet där de tog upp ämnen långt före sin tid. Ett strålande exempel på detta är när de lät Ewert komma fram i ljuset och bli en huvudkaraktär genom att låta honom starta den första fiktiva bloggen med romankaraktär. Ewert som är en blandning av båda författarnas liv skrev under ett års tid artiklar där han tog upp både aktuella och fiktiva ämnen. Det kom att fungera som ett komplement till boken. Roligast och mest givande av det var kontakten med en av våra högsta polischefer som under alias ”Farbror Blå” kommunicerade med Ewert.

Hoppet genomsyrar

– I fiktionen måste vi låta karaktären överleva. Inte alla, men någon måste symbolisera hoppet. Samma i nya boken Två soldater. Där låter vi det gå bra för en karaktär eftersom det gått dåligt för den andre. Det måste finnas hopp i läsningen. Precis så som i dokumentärer, säger Anders.

De utstrålar en stark positiv energi tillsammans. Samtidigt skriver de om ämnen som uppfattas som väldigt mörka av många läsare. Jag frågar om det mörka i deras böcker speglar verkligheten. De tittar på varandra länge och för en gångs skull under intervjun blir det tyst.

– Verkligheten är mycket mörkare, svarar Börge efter en stund.

Vi avslutar intervjun med att jag frågar hur det känns att vara en fråga i ett deckarspel?

– Att bli en fråga i ett spel måste vara det bästa som man kan åstadkomma, svarar Anders och alla brister ut i skratt.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/par-i-brott/Borge Hellstrom och Anders Roslund 2 060.jpg

Foto: Åsa mogren

Anders berättar vidare om när han först såg en fråga om sig och Börge i Jeopardy och sen en till i tv-programmet Vem vet mest?

Impulsivt undrar jag hur det kändes?

– Vi kunde frågan, säger Anders skämtsamt och kommer genast på sig själv för att han tagit lite mer plats än han vanligtvis brukar.

Innan jag går ställer jag frågan jag suttit och klurat på under hela intervjun.

– Är det läsarna som behöver er eller är det ni som behöver varandra?

– Den frågan har vi aldrig fått tidigare. Det har vi har inte ens tänkt på, säger Börge och ser förvånat på Anders, som istället svarar:

– Man fortsätter skriva för sin egen skull. Man tänker ju inte att nu ska vi frälsa världen. Men når vårt budskap fram så är det bara bonus.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/par-i-brott/Tva soldater.jpg

 

 

Para§raf återkommer med en recension av boken
Två soldater inom kort.

Då Börge Hellström är fast krönikör hos oss,
har vi bett en skribent utanför
redaktionen att recensera boken.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.