Rynkar näsan åt fånge

Språkliga förbistringar kan ibland leda till komiska händelser som gör att till och med den hårda stämningen på en högsäkerhetsanstalt tillfälligt lättas upp.

Jag är en äkta skånepåg (en pojke från Skåne, för er som inte förstår skånska), född och till mestadels uppvuxen i Sveriges vackraste tillika plattaste landskap. Personalen här på Tidaholmsanstalten frågar ofta ”va?” när jag pratar, de har svårt med min dialekt. En vakt, som vi nu döper till Gun Jansson, brukar tjata om att det låter som om jag har flera wienerbröd instoppade i munnen. Inte för att deras dialekt, västgötska, är lättare att förstå. Jag tycker den låter så gnällig, ungefär som när rumpnissarna i Ronja Rövardotter pratar.

En intagen som talade ännu grövre skånska än vad jag gör, hade problem med en av vakterna. En lite yngre och blond tjej, låt oss kalla henne för Sara, hade stora problem med att förstå vad han sa. Varje gång den intagne kom ut och pratade med henne rynkande hon på näsan tittade på den intagne och gjorde en rejäl ansträngning för att förstå honom. Efter ett tag kom den intagne och frågade henne:

”Tycker du att jag luktar illa?”

”Va?” frågade hon och rynkade som vanligt på näsan.

”T-y-c-k-e-r … d-u … a-t-t … j-a-g … l-u-k-t-a-r … i-l-l-a?” artikulerade den intagne och försökte att inte bryta så mycket på skånska.

”Absolut inte”, svarade Sara. ”Hur så?”

”Varje gång jag kommer och pratar med dig så rynkar du på näsan?”

 Ja, så kan det gå när man inte kan förstå den vackraste dialekten som Sverige har att erbjuda.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.