Han var nästan odödlig

Som alkoholist var Michael Malloy ett tillsynes lätt mordoffer i ett livförsäkringsbedrägeri, men mördarna misstog sig gravt och deras tilltänkta offer överlevde allt från förgiftningsförsök till att bli överkörd av en bil.

Den 60-åriga irländaren Michael Malloy var en före detta brandman som bodde i New York. Till följd av depressionen som rådde under 1930-talet bodde han i ett råtthål till lägenhet och spenderade dagarna med att söka tröst i alkoholens rus.

Som ensamstående och utstött uppmärksammades han av några kriminella som det perfekta offret, men de kunde inte ha haft mer fel.

Mordtrusten

Malloy var skyldig nästan varenda krog i stadsdelen Bronx pengar, efter hand som han nekades dricka hos alltfler så hamnade han slutligen i en illegal bar som ägdes av den kriminella Tony Marino.

Här fick han fortsätta krita, men precis som tidigare så blev skulden allt större och till slut stoppades krediten.

Trots detta återkom Malloy dagligen till Marinos. Som den charmige irländare han var lyckades han oftast få någon att bjuda på några glas, men han hade nu hamnat i blickfånget för ett litet kriminellt gäng.

Gänget som kom att bli kända som ”mordtrusten” bestod av barägaren Tony Marino, tidigare /wp-content/uploads/content/utblick/han-var-nastan-ododlig/MikeMedMordarna2.jpgkemisten, numera bartendern Joseph Murphy, begravningsentreprenören Francis Pasqua, taxichauffören Harry Green och fruktförsäljaren Daniel Kreisberg. Bilden till höger visar fyra av dessa fem.

De hade tidigare genomfört ett försäkringsbedrägeri när de tecknat en livförsäkring på Marinos flickvän. En kväll hade den unga kvinnan supits medvetslös och lagts i ett sovrum. De fem hade hällt kallt vatten över henne och öppnat fönstren på vid gavel, för att släppa in den isande vinterkylan. På morgonen var hon död och efter en kortare utredning betalade försäkringsbolaget ut livförsäkringen. Men dessa pengar var sedan länge slut och de fem mördarna sökte nästa offer. Valet föll på Michael Malloy.

Drack kylarvätska

Steg ett var att ta ut en livförsäkring på den irländska alkoholisten, något som var lättare sagt än gjort. Men genom en korrupt försäkringsagent så gick det vägen. Tony Marino skrevs som förmånstagare och nu var formaliteterna klara. Nu tänkte mordtrusten att den lätta delen återstod, att se till så att Malloy dog.

Först så lät de honom få dricka hur mycket han ville i Tony Marinos bar, i hopp om att alkoholförgiftning skulle bli resultatet. Men mördarna insåg ganska snart att den gravt alkoholiserade irländaren inte skulle supa ihjäl sig. Det som istället hände var att barens spritlager började ta slut. Så då blev det dags för de fem att vara mer kreativa. Enligt ett förslag från kemisten Joseph Murphy så ersattes whiskeyn som serverades med kylarvätska.

Men Malloy fortsatte glatt och helt oberörd att dricka sig berusad. Men efter ett halvt dussin supar så svimmade han och begravningsentreprenören Francis Pasqua konstaterade glatt att hjärtslagen var svaga och att döden inte låg långt borta, så de lämnade Malloy på bargolvet och väntade. Men inom några timmar hade den glada irländaren vaknat till liv igen och ville fortsätta supa. I flera dagar hällde Malloy i sig flera liter kylarvätska, men varje gång han svimmade så tog det bara några timmar innan han vaknade till liv och satte sig vid baren igen.

Åt spik

När kylarvätskan uppenbarligen inte fungerade så byttes det till terpentin, men även detta hällde irländaren glatt i sig utan att ens bli sjuk. Råttgift blandades då ner i de drinkar som det bjöds på, men inte ens då fungerade det. De fem kallhamrade mördarna blev alltmer desperata och förstod inte hur Malloy fortfarande kunde vara vid liv.

Efter långa diskussioner om nästa steg beslutades att de skulle bjuda på en alldeles speciell lunch. De tog en burk med ruttna sardiner och la dessa mellan två brödskivor. Sardinburken strimlades till små metallspån som de också använde som pålägg. Som lite extra krydda hällde de på en handfull av små spikar.

Malloy var glad över att få en gratis måltid så han stoppade i sig hela smörgåsen och sköljde ner den med kylarvätska och terpentin. Framåt småtimmarna ragglade irländaren hem och nu var mordtrusten övertygade om att deras offer inom några timmar skulle hittas avliden. Men nästa dag kom Malloy in genom barens dörrar, lika glad som alltid.

En professionell mördare

Det var uppenbart att förgiftning inte var vägen att gå. Med en stålmage som verkade tåla allt så tänkte mördarna testa det som hade fungerat när de dödade Tony Marinos flickvän – nämligen vinterkylan. Efter att ha supit Malloy medvetslös bar de fem honom till en närliggande park, tog av honom jackan och knäppte upp hans skjorta. Därefter hälldes flera liter vatten över honom. Denna natt var temperaturen långt under nollstrecket och mordtrusten räknade med att dödens iskalla armar äntligen skulle omfamna irländaren.

Dagen efter hade två av de fem mördarna blivit kraftigt förkylda och mådde dåligt efter att ha varit ute hela natten i den extrema kylan. Ännu hade ingen hört någon rapport om Malloys död, dock var alla övertygade om att han inte var i livet. Men mitt i en diskussion så klev ingen mindre än den alltid lyckliga irländaren in på baren.

I desperation så rådgjorde mordtrusten med en professionell mördare som föreslog att en alkoholist lätt kan vandra ut i trafiken och bli påkörd. Samma kväll, efter att de supit sitt offer medvetslös, så tog Harry Green sin taxi och nådde en hastighet på drygt 70 km i timmen innan han kraschade in i irländaren. Den livlösa kroppen lämnades åt sitt öde.

Försökte döda en annan luffare

Nästa dag dök inte Malloy upp i baren. Det gick två veckor utan att någon hörde av honom. Mordtrusten var övertygad om att de äntligen hade lyckats, men för att få ut försäkringspengarna behövdes bevis. De försökte lokalisera Malloys kropp genom att kontakta bårhuset och ringa till sjukhusen, men ingen visste något. En ny plan tog då form. De letade upp en okänd luffare, körde över honom och hoppades kunna hävda att han var Michael Malloy. Men luffaren överlevde och hamnade på sjukhus.

Innan mördarna hann fundera ut något nytt så steg Malloy in på Marinos bar. Mordtrusten förstod ingenting, men irländaren förklarade att han varit i en bilolycka och hamnade på sjukhuset, men att personalen missat att skriva in honom. Olyckan gav honom en hjärnskakning och en fraktur i ena axeln, men annars mådde han bra – bortsett från att han behövde en sup.

/wp-content/uploads/content/utblick/han-var-nastan-ododlig/mike-malloyKlipp2.jpgI ännu ett mordförsök söps Malloy återigen medvetslös och sedan bars han hem. En gummislang kopplades mellan ett gasintag och irländarens mun. Denna gång väntade de tills han avlidit. Mordtrusten kände sig lättade och fick äntligen ut sina pengar från livförsäkringen.

Pratade för mycket

Den professionella mördaren som hade gett råd och även handgripligen hjälpt till ville ha en större andel, vilket ledde till att mordtrusten dödade honom. Men de fem tjafsade mycket och alldeles för högljutt.

Rykten om vad som hänt började spridas. När polisen fick reda på att en livförsäkring hade tecknats och en barägare var förmånstagare så grävdes Michael Malloys kropp upp och en obduktion genomfördes. Man fann då att han hade mördats.

En rättegång hölls och samtliga fem dömdes. Taxichauffören Harry Green fick ett långt fängelsestraff, övriga fyra skulle möta döden i elektriska stolen. Bilden till vänster visar en del av den uppmärksamhet fallet fick i olika medier.

Exakt vad som i den här historien är hundraprocentig sant utifrån vad som kom fram vid förundersökningen och rättegångarna och vad som på vägen gjort en dråplig historia än mer ”dråplig” – ska dock vara osagt.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.