Rösten som dödade

Ambulansförarna finner dörren på vid gavel, och därinne en surrealistiskt spöklik syn. En man och två kvinnor sitter och stirrar med tomma ögon. I famnen har den äldre kvinnan det blodiga liket av ett litet barn. Ingen svarar på tilltal, ingen säger ett ljud.

Klockan var 18:25 den 3 augusti 1968 när ambulansen från Brännkyrka brandstation skickades ut till Västertorp, i Stockholms södra förorter. Det är oklart vad som hänt, men det talas om ett plötsligt sjukdomsfall.
Det omsjungna och halvt legendariska året 1968 var trots alla sentida hyllningar kanske inte direkt något idealår. I USA mördas Martin Luther King och presidentkandidaten Robert F Kennedy, ryska trupper invaderar Tjeckoslovakien, och i Grekland tvingas kung Konstantin fly sedan han misslyckats avsätta militärregimen.

Det fanns många skäl att hata, och var det inte Vietnam eller Israel var det kriget i Biafra eller raskravallernas USA som drev folk ut på gatorna. Våldet låg hela tiden i luften, även här hemma. 1968 var också året då minicykeln slog igenom, Saab 99 lanserades, och högsta mode för kvinnor var kort byxkjol och knästrumpor. Årets stad var Karlstad.

En ung mor

/wp-content/uploads/content/historiskt/rosten-som-dodade/HusetFarg - version 2.JPGPå Skridskovägen i Västertorp, bilden till höger, bodde nittonåriga Ingalill ensam med sin tvåårige son. Det var ingen ovanlighet med unga mödrar, men man kan ändå räkna med att Ingalill och lille Johnny fick ögonbrynen att höjas hos de trots allt rätt konservativa förortsborna. En som ofta brukade hälsa på hemma hos Ingalill var hennes yngre bror Lennart.

De var födda på exakt samma datum märkligt nog, den sjunde maj, men med ett års mellanrum, och hade alltid stått varandra nära. De hade bägge vuxit upp här i Västertorp, i just den lägenhet där Ingalill nu bodde. I Västertorp fanns också alla Lennarts, eller Lelle som han kallades, kamrater, och därför var han en flitig gäst på Skridskovägen till både Ingalills och Johnnys förtjusning.

Förargelseväckande beteende

Lennart föddes 1950. Pappan var styckmästare med eget företag, men gick i konkurs. Ett öde som då även drabbade hans äktenskap. När Lennart är tre år separerar föräldrarna och han och systern bildar nytt hem med modern, som efter några år gifter om sig och flyttar till lägenheten på Skridskovägen. 1966 går Lennart ut Västertorpsskolan, och går till sjöss på Grängesbergsbolagets M/S Vistasvagge. Vilket var samma fartyg där Cornelis Vreeswijk gjorde en kort sejour som maskinbefälselev ett drygt decennium tidigare.

Inte heller Lennart skulle bli långvarig ombord. Hösten 1966 ligger man i hamn i italienska Taranto, och de glada sjömännen tar sig ett par glas för mycket, så även sextonårige Lennart. Det slutar med att de grips av italiensk polis för fylleri och förargelseväckande beteende när de ”förorenar i en park”. När fartyget återkommer till Sverige får Lennart sparken och blir svartlistad för att ha vanhedrat Grängesbergsbolaget. Han ställs utan pengar på kajen i Luleå och tvingas låna ihop till en biljett till Stockholm.

Hallucinationer

De kommande månaderna jobbar han som boktryckarlärling, men vantrivs med jobbet i en mörk och fuktig källare på Tulegatan. Han är annars mest som andra tonåringar, och ägnar fritiden åt popmusik och det nya ungdomsnöjet thinnersniffning. Thinner är ett samlingsnamn för ett antal olika ämnen, bland annat terpentin, av vilka de flesta har det gemensamt att de lätt löser målarfärg och dessutom ger skador på centrala nervsystemet. Ett bra och billigt sätt att göra sig omtöcknad och framkalla hallucinationer.

För Lennarts del yttrar det sig i att han en dag vid föräldrarnas kaffebord till sin förvåning upptäcker sig servera blommor istället för kaffe. Och även i att han börjar misstänka att Stockholm är hemligt ockuperat av fientliga trupper, en sak han dock med lätthet kan reda upp då han regelbundet förvandlas till Jesus.

Långbro sjukhus slutna avdelning

/wp-content/uploads/content/historiskt/rosten-som-dodade/Langbro.jpgI oktober 1967 har det gått så långt att han tas in på ökända, men numera nedlagda, Långbro sjukhus slutna avdelning M2, bilden till vänster.

Där kommer han att stanna tills han i december flyttas till den lite öppnare ungdomskliniken. Den 12 juni 1968, mindre än två månader före tragedin, skrivs han ut för gott.

– Han var förändrad sedan han kom ut från Långbro, berättade en vän.

– Det var väl dumt utav doktorerna att släppa ut han, skulle en annan kommentera.

Lennart skickas som elev till Berga lantbruksskola, en dåförtiden relativt vanlig destination för yngre så kallat missanpassade. Hårt arbete i sträng regim skulle se till att det inte blev tid över för grubblerier eller dåligheter.

I den lantliga miljön i Västerhaninge var det meningen att ungdomar på glid skulle ledas rätt och förvandlas till nyttiga samhällsmedborgare. Kanske fungerade det för en del.

Groggy av tabletter

Fredagen den 2 augusti tillbringar Lennart hemma hos sin familj i Tullinge. Han har svårt att sova, och sömntabletterna han fått med sig från Långbro ger inget resultat.

– Han låg och spelade grammofon halva natten, berättar hans mamma med illa dold irritation.

Dagen därpå beger han sig till Västertorp. Han leker med sin systerson, och går sedan hem till en kamrat, Bo Gustavsson, som bor i 22:an, porten bredvid på Skridskovägen.

Det är lördag och ett gäng grabbar sitter och lyssnar på musik. Kanske är det The Equals ”Baby come back”, eller Johnny Cash “Folsom prison blues”, vilka bägge gick in på topplistan just den här dagen. De dricker mellanöl, alla utom Lennart. Han är trött, och dessutom groggy av sömntabletterna. Efter någon timme reser han sig upp och går hem till sin syster för att försöka sova ett par timmar innan nattens bravader.

– Han såg ut som han hade druckit, men hade inte fått i sig någonting alls, skulle Bo Gustavsson berätta senare.

Ett blodigt bylte

Strax innan halv sju på kvällen ringer det på ytterdörren hemma hos Ingrid Nyström på Skridskovägen. Ute i trapphuset står grannen Ingalill med sin tvåårige son i famnen. Han är ett trasigt bylte. Hela bröstet är täckt av blod, och även golvet i trapphuset är fullt av blodfläckar. Ett par sekunder står de båda kvinnorna och stirrar på varandra innan den hemska förtrollningen bryts. Ingalill skriker rakt ut:

– Gör någonting.

Ingrids 19-årige son Tommy ringer ambulans, och ger den livlöse Johnny konstgjord andning. Blod droppar överallt, färgar de inblandades händer, kläder och ansikten. Barnet andas svagt, för att sedan slutgiltigt tystna. Det har gått på några minuter, och nu är allt över, alla ansträngningar förgäves.

När ambulanspersonalen anländer sitter de alla, Ingalill, Ingrid och Tommy utan att riktigt kunna förstå vad som hänt. Johnny körs till numera rivna Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen, men allt läkarna kan göra är att konstatera dödsfallet. Att det handlar om mord är helt uppenbart.

Rösten i huvudet

/wp-content/uploads/content/historiskt/rosten-som-dodade/Kniven.JPGTommy Nyström går upp till Ingalills lägenhet där han finner Lennart i djup sömn på den blodiga sängen. I rummet står det döda barnets leksaker, och bredvid Lennart ligger en kniv, bilden till höger, och ett nummer av nystartade tidningen ”Vi Föräldrar”. Tommy tar för säkerhets skull med sig kniven, och ett par minuter senare stannar tre polisbilar ute på gatan. Lennart erkänner omedelbart, och följer med utan motstånd. Det är en lika hemsk som oförklarlig berättelse han får ur sig på polisstationen. När han kommit hem till sin syster är han yr av trötthet, och går in i sovrummet efter bara några ord. En liten stund senare kommer Johnny intultande och ställer sig att prata med sin morbror. De tycker om varandra, och Lennart lyfter upp Johnny i sängen.

– Jag vet inte riktigt. Jag hörde någon som sa… någontning som sa att jag skulle göra det, berättar Lennart.

Rösten måste varit övertygande, för Lennart lyder. Ur innerfickan på sin svarta skinnkavaj tar han upp en 23 centimeter lång kniv som han burit på sig utan omgivningens vetskap, och hugger den åtta gånger i bröstet på sin systerson. Fyra av huggen går rätt in i hjärtat, ett kapar sjätte revbenet rakt av. Att Johnny inte dör omedelbart är i sammanhanget rent ofattbart.

– Ingalill, jag är inte riktigt klok, skriker Lennart innan han faller ihop.

Häng med och döda Johnny

/wp-content/uploads/content/historiskt/rosten-som-dodade/Lopsedel.JPGEn snäll men lite förvirrad kille som fallit offer för en ondskefull stundens ingivelse? Ja, så verkade det till en början, men redan dagen efter mordet kom första antydningen om att det skedda inte alls varit så oplanerat.

– Jag satt med honom i porten, då sa han att ”jag är en mördare”. Jag frågade vad han menade med det. ”Äh, jag fick ett konstigt ryck. För fjorton dagar sedan.” Vem har du mördat då sa jag. ”Äh, jag har inte mördat nån”. Ja, men då är du ingen mördare sa jag till honom. ”Äh, det gäller bara en liten lus”, sa han åt mig.

Orden var vännen Jan Anderssons, och fick polisen att haja till.

– Han frågade om jag ville hänga med och döda Johnny. Det var i tisdags. Det lät som han menade allvar, men det har han sagt många gånger att han skulle göra, döda honom alltså, berättade en annan vän.

Och så var det. Sedan Lennart kommit ut från Långbro hade han regelbundet talat med vännerna om att döda sin systerson, men ingen av dem tog det på allvar. De visste att han suttit på mentalsjukhus, var vana vid att han uppträdde virrigt och han talade om dödandet utan ilska, närmast som ett torrt konstaterande.

Familjetragedi utan motsvarighet

Vid personundersökningen lades stor vikt vid att hitta förklarande faktorer i Lennarts bakgrund. Han hade inget tidigare kriminalregister och hade aldrig visat tendenser till våld. Man spekulerade i LSD-missbruk, men ingen av hans kamrater hade någonsin sett honom berusa sig på andra sätt än med alkohol, hasch eller thinnersniffning.

I jämförelse med övriga ungdomar var han snarare inåtvänd och en smula grubblande. ”Han var tumsugare intill 10-årsåldern, och senare nagelbitare” antecknas dock som suspekt, men detta skulle ställas mot att ”föräldrarna äger ett radhus om fyra rum. Modernt. Färdigställt 1967”. Förhållandet mellan Lennart och hans styvfar var visserligen en smula spänt, men ”endast normal aga har förekommit som uppfostringsmedel” berättas det.

Resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen blev att intagne nummer 6119 Sture Lennart befanns schizofren, och skickades från Långholmens fängelse till Ulleråkers mentalsjukhus utanför Uppsala. Han var inte närvarande vid sin egen rättegång. Det behövde han inte då han bara var 18 år. Myndighetsåldern 1968 var nämligen 21, vilket betydde att det räckte om hans mamma var på plats i Stockholms rådhus. Det blev en hastig process, och domen blev inte helt oväntat sluten psykiatrisk vård.

– Jag gillade honom helskarpt, var bland det sista Lennart sa om lille Johnny innan sjukhusdörrarna slöt sig.

Han lyckades aldrig förklara sin gärning på annat sätt än med rösten i hans huvud. En polisman kallade det hela ”en familjetragedi utan motsvarighet”. Orden är knappast någon överdrift.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.