Vem bryr sig

Vem bryr sig om Quick/Bergwall? De som är helt säkra på att han är oskyldig tycks i första hand ägna sig åt att kasta skit på andra.

När jag en gång i tiden arbetade med fallet med den oskyldigt dömde hemvårdaren Joy Rahman, kom det personer som ville hjälpa till. En del av dessa hade professionella kunskaper som vi hade glädje av. Medan andra egentligen inte tycktes vara så värst intresserade av att Joy skulle frikännas, utan istället la hela sin kraft på att ta heder och ära av Joys första advokat, åklagarna och domstolarna.

Känner igen mönstret

När jag igår såg debatten från Publicistklubben kände jag igen mönstret. Var det någon som hörde någon ens antyda någon medkänsla och omsorg om Sture Bergwall? Ja, faktiskt en, Claes Borgström. Övriga hade fullt upp med att idiotförklara och kränka den som inte delade deras åsikt. Samma medkänsla som Borgström gav uttryck för, har jag hört Bergwalls nuvarande advokat, Thomas Olsson, uttrycka.

Egentligen var det väl bara en enda sakupplysning som framkom i debatten och som var ny: Den att Jan Guillou hade fått gå in och ändra ett antal faktauppgifter i en sina böcker, efter att Gubb Jan Stigson hade påvisat att de var felaktiga.

Annars var det lite av pastorer från någon sekt som var och en mässade den absoluta SANNINGEN. Mattias Göransson hade dock den intellektuella hederligheten att tillstå att han inte längre agerade som journalist utan som propagandist och någon form av talesman för den döde Hannes Råstam. Sedan fortsatte han att hävda att han var den som hade sett ljuset och stod för den stora sanningen.

Det var ganska befriande när Claes Borgström på slutet sarkastiskt konstaterade att de enda som alltid visste vad som var absolut sant, var Gud, Leif GW Persson och Jan Guillou.

Osakliga argument

En hel hög med argument från båda sidor väger tunt: En massa människor har gjort karriär på det här, säger de som hävdar att Quick/Bergwall är oskyldig. Vilka då? I varje fall är det inte åklagaren Christer van der Kwast, utredaren Seppo Penttinen och andra poliser på den sidan.

Claes Borgström har tjänat en massa pengar på det här, påstår man också. Ja, Borgström har debiterat vad han och andra brottmålsadvokater debiterar för sådana jobb. Med en timdebitering som de själva inte har fastställt, utan som är densamma för allihop.

Vid den här tiden var han en av landets mest framstående och efterfrågade advokater. Han hade alltså tjänat lika mycket på att sitta på sitt kontor och läsa utredningar avseende andra, som han gjorde genom att knalla omkring i regn och rusk i skogarna med Quick och ett gäng poliser.

Den sidan påstår också att domstolarna inte fick reda på hur det hade gått till vid förhören med Quick och att han kommit med olika uppgifter hit och dit. Men nu framträder ju den ena domaren efter den andra domaren och säger att det var just det som man ägnade mest tid åt under rättegångarna. Dessa domare hade enkelt kunnat komma undan alltihop genom att inte klargöra det här. Och istället påstå att de inte visste.

Så tunt

Den andra sidan gör bland annat stor sak av att Quick sa att en vägbom var uppfälld när han hade varit där. Och att det sedan visade sig att den kunde ha varit det.

Quick kommer till platsen för en rekonstruktion och ser då att bommen är nedfälld så att man inte kommer in där. Om han ljuger om alltihop, om det alltså är falska erkännanden, så säger han naturligtvis i det läget att den då var uppfälld. Vilket den varit till och från. En bom är antingen nedfälld eller uppfälld. Det finns inget tredje alternativ. Att man träffar rätt på något som det är 50 procents chans att träffa rätt på, säger ingenting.

Väger tyngre

Vad som för mig väger betydligt tyngre idag är vad de poliser säger, som var med. De som steg av utredningen för att de inte ville vara med om det som pågick, som Jan Olsson. Därtill att Quick har ”erkänt” mord på personer som bevisligen inte är döda.

Och på den andra sidan att norska poliser och åklagare på hög nivå tycks vara övertygade om att fallet med Therese Johannessen är avklarat i och med att Quick dömdes för det mordet. De grundar sitt ställningstagande på egna utredningar och att de tagit del av de svenska och den nu pågående resningsprocessen. Och därmed letar de inte efter någon annan tänkbar mördare. Norrmännen har inget att försvara utan kan skylla allt på det svenska rättsväsendet. Jag menar att de därmed kan ses som en fristående opartisk professionell enhet som grundligt har gått igenom fallet.

Kort sagt, fan vet hur det är med de här åtta morden.

Hur att förhöra?

En sak till: Om svensk polis förhör en person som är misstänkt för mord, så hoppas jag att vi kan vara överens om att man inte bör förhöra på samma sätt och med samma metoder, om det i det ena fallet är en vanlig mentalt frisk person ute i samhället, som när det är en psykiskt sjuk person som med en tung diagnos sitter inlåst på den hårdaste formen av mentalsjukhus vi har i landet.

I det senare fallet är det kanske inte heller så helt konstigt om svaren till och från blir motsägande, svårtolkade och ibland helt bort i tok.

Därmed inte sagt att Quick/Bergwall är skyldig till något av de åtta morden – eller att han är helt oskyldig.

 

Publicistklubbens pajkastningsdebatt kan man se här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.