Häktesprästens hemligheter

Oändliga häktestider, psykiska besvär och självmordsförsök. Kronobergshäktets förra häktespräst Birgitta Winberg berättar om verkligheten på svenska häkten.

Få som går förbi det dystra och hotfullt opersonliga Kronobergshäktet i Stockholm undgår att ta intryck av det. Ett miljonprogramsbygge med uppgift att beröva människor friheten. Här låses bortåt 13 000 människor in årligen, en hel del av dem oskyldiga, och detta var häktesprästen Birgitta Winbergs så gott som dagliga arbetsplats under arton år. En fängelseprästs roll kan för utomstående tyckas gammaldags och rentav onödig, men för den som sitter isolerad på häkte kan människor som /wp-content/uploads/content/portratt/haktningsprastens-hemligheter/Birg2hojd.jpgBirgitta Winberg, på bilden till höger, vara det sista halmstrået, den enda du kan ty dig till och den enda som är villig att dela dina tankar. En häktespräst kan rädda liv.

– När man är misstänkt för ett brott så är det ju en stor kris i ens liv, och då kommer alla de här klassiska livsfrågorna. Meningen med livet, finns det förlåtelse, finns det liv efter döden. Vi präster har dessutom tystnadsplikt. Vi är inte heller anställda av Kriminalvården, utan av kyrkan och det var väldigt viktigt för de intagna, berättar Birgitta Winberg.

Sverige – värst i världen?

Att sitta häktad, oavsett om du är skyldig eller inte, är en upplevelse de flesta som varit med om det  beskriver som det värsta som någonsin hänt dem. Har du dessutom restriktioner, det vill säga vägras umgänge med andra fångar, inte tillåts ringa eller ta emot samtal eller besök, och ibland inte ens får ha radio, tv eller tidningar, kan upplevelsen lämna ärr för livet. På en yta av sju kvadratmeter tillbringas häktesperioder som många gånger överstiger ett helt år. Notera att alla som sitter här gör det i väntan på rättegång och att det alltså inte blivit utrett om de verkligen är skyldiga till något brott överhuvudtaget.

– Jag var under fem år ordförande i IPCA, International Prison Chaplains Association, en världsorganisation för fängelsepräster, och var mycket ute i världen och tittade och det finns en stor skillnad mellan hur de häktade behandlas i Sverige och resten av världen. Utomlands har de det ju bättre och de har större frihet för att de inte är dömda ännu. De kan ringa och ta emot besök. Sedan ändras det när de blivit dömda och då blir det annorlunda, men i Sverige är det tvärtom. Vi behandlar oskyldiga människor sämre än vi gör med de som är skyldiga. Det är helt absurt och det har jag inte sett någon annanstans i världen, säger Birgitta Winberg.

Fy fan, du har ingen aning

Bland det mest upprörande i sammanhanget är de orimligt långa häktestiderna, och Sverige har i ett flertal internationella sammanhang kritiserats för detta förfarande som i svåra fall går att jämföra med tortyr. Det är inte bara själva isoleringen, utan även ovissheten som tär. En man med erfarenhet av detta, men som föredrar att vara anonym, uttrycker det så här:

– Du har ingen aning. Fy fan. Det var värsta tiden i mitt liv. Jag har suttit ganska många gånger i en cell, men det här…  Jag satt på Österåker och hade ett jävla träd framför fönstret. Det hade ingenting på sig när jag kom dit. Det började få skott, det fick blad, bladen började ramla av och jag var fortfarande i det där jävla rummet. Det var en riktig tuff tid. Fängelset var ett fritids i jämförelse med häktet.

– De långa häktningstiderna påverkar. Det är faktiskt hemskt att se. Man får isoleringsskador ganska snabbt. Man tycker att man har synfel liksom. Att väggarna kommer emot en, att dörren kommer emot en. Man kan inte vara i större rum än de här sju kvadratmeterna, och de som ska på rättegång får rent fysiska reaktioner, svettningar och så, bara av att vara i ett stort rum. Man får paranoida föreställningar, och tycker att man hör röster. Man blir deprimerad, får mycket konstiga drömmar och får svårt att tala eller uttrycka sig, förklarar Birgitta Winberg.

 

/wp-content/uploads/content/portratt/haktningsprastens-hemligheter/HakteEntre.jpg

Ingen rättsstat

Hon berättar att hon talat med en psykolog som menar att det går att påvisa skador i hjärnan av långtidsisolering på häktet, och att dessa skador följer med den drabbade livet ut.

– Den här isoleringen tycker jag är rättsvidrig. Människor som blivit utsatta för den är inte i skick och kan inte sköta sitt eget försvar. Åklagare och polis vidhåller att de genomför en objektiv utredning, men det menar jag att det fungerar inte så. Jag har alltför ofta hört förtvivlade intagna säga att ”Jag har sagt åt dem att de ska kolla den och den personen för mitt alibi, men sen gör de inte det”. Advokaten har inte alls samma tid som åklagaren som ju har hela utredningsansvaret. Han kan komma in i ett ganska sent skede och får bara ta del av det material han får sig presenterat. De får ju inte betalt för att göra egna utredningar, och ytterst få av dem tar sig tid att titta i ”slasken”. Man säger att isoleringen är till för att de intagna inte ska kunna påverka utredningen, men å andra sidan blir det ju ingen rättvis rättegång när allting fokuseras på åklagare och polis. Det är ingen rättsstat som gör så. Man ska ju ha lika chans, menar Birgitta Winberg.

Överlevnadstips i häktet

Hennes samtal med de häktade skedde oftast i deras celler, den enda plats som finns anvisad för ändamålet om man inte vill sitta i ett förhörsrum med alla associationer det för med sig, och hon har genom åren lärt sig några enkla trick att försöka motarbeta de återkommande depressioner som är de långtidsintagnas värsta hemsökelse.

– Du måste ta in ljus. Du måste öppna persiennerna, och du måste ta alla tillfällen att gå på promenad i de här nätburarna så att du får luft. Du måste försöka gå upp på morgonen, och inte vända på dygnet, för det kan man också bli deprimerad av, säger hon.

Skuldproblematik

Att häktesprästen inte representerar Kriminalvården upplevs många gånger som en lättnad av de intagna. Inte enbart på grund av det rent uppenbara skälet att Kriminalvårdens anställda i sig är representanter för den myndighet som spärrat in dem, utan även för att en häktespräst är den enda av de fåtaliga människor en fånge möter som inte hela tiden ältar om brott och brottsmisstankar.

– De sitter där och gräver ner sig och pratar bara med människor som är intresserade av ens brott, alltså det värsta man har gjort. De pratar med polisen och advokaten och alla bara koncentrerar sig kring det här. Att då få tala med någon som möter en som en medmänniska kan vara värt hur mycket som helst bara det. Det vanligaste är skuldproblematiken. Skuldkänslorna mot sina anhöriga. Många som sitter där är missbrukare som drogat bort sina liv och relationer. De har skuldkänslor mot sina barn och sina kvinnor, för det är oftast män. De har missat sin mammas begravning. De har stulit sin pappas pengar. Det är sådant som man bär på och som kommer upp då när man nyktrar till. Kronobergshäktets förra chef brukade säga att det var Sveriges största avgiftningscentral, berättar Birgitta Winberg.

 

/wp-content/uploads/content/portratt/haktningsprastens-hemligheter/Birg4Profil.jpg

Självmordstankar

När hon beskriver hur häktningstiden ömsom härdar och ömsom bryter ner den intagnes psyke, låter det som om hon berättar om en krigssituation, om hur soldater reagerar på de nervslitande fasorna i skyttegravar.

– Man ska egentligen inte gå ut med det här, men vill man se någonting positivt överhuvudtaget i det så är det att ju att man vet vad man tål efter att ha varit med om någonting sådant. Människan klarar mycket mer än vad man tror, och det jag kunde säga till dem var att om du klarar av det här, vilket jag tror att du gör, så kommer det bara att bli bättre sen. För det blir det. Det där är värsta tiden. Sitta ensam med sig själv 24 timmar om dygnet i obegränsad tid. Man vet inte när det ska ta slut. Det är inte konstigt att människor funderar på att göra slut på sig. Det är rätt vanligt att de säger att de ska göra det, berättar Birgitta Winberg.

Även vakter är människor

Erfarenheten säger att den som hotar med att ta livet av sig sällan genomför handlingen, utan att hotet snarare är ett drastiskt formulerat rop på hjälp, men helt säker kan man aldrig vara.

– Ibland var det så att personalen ringde till mig och sa att ”vi är lite oroliga för en person här”. De flesta mord, till exempel, drabbar ju en anhörig, och det är klart att skuldproblematiken är enorm. Nu är det ganska svårt att ta livet av sig på häktet, men en del prövar och en del lyckas ju, säger hon.

Birgitta Winberg berättar om ett sådant tillfälle där hon efteråt intervjuades av P1:s Kaliber, där de försökte få henne att beskriva häktespersonalen som känslolösa mördare och till slut klippte bort hennes medverkan då hon inte dansade efter pipan.

– Vakter, eller vårdare som det heter, kan vara fel personer. De kan trakassera och vara maktfullkomliga på olika sätt, men de vill inte att folk ska dö i cellen. Det är ingen som vill att någon ska ta livet av sig, och det är inte roligt att komma in och se en människa hänga där död. Den där intervjun kom aldrig med på Kaliber för de ville ge en helt annan bild av det hela.

Ingen som bryr sig

Att inte kunna kommunicera med yttervärlden kan få oanade och långtgående konsekvenser för de häktade även utanför murarna. Den som slutar komma till jobbet utan att höra av sig får oftast sparken, och när hyresinbetalningarna upphör blir du vräkt. Man förlorar i ett slag hela sin plats i samhället, och detta drabbar som redan tidigare påpekats så väl skyldiga som oskyldiga. Det ynkliga skadestånd som tilldöms den som suttit oskyldigt frihetsberövad räcker knappast till för att starta om på nytt, och det är långtifrån ovanligt att häktade som släppts ut mötts av både betalningsanmärkningar och massiva inkassokrav, och som extra bonus dessutom en avskedspresent från Kriminalvården i form av psykisk ohälsa.

– Jag tycker att det är jättekonstigt att ett rättssamhälle, ett samhälle som talar med andra länder om mänskliga rättigheter, att vi behandlar människor så. Det finns ju inte heller någon opinion om det här. Det finns ju ingen som bryr sig om människor som har begått brott eller är misstänkta för brott. Det finns ingen som går ut på gatan och skriker om deras rättigheter, säger Birgitta Winberg.

Ett känsligt system

Hon beskriver Kriminalvården som ett system som kan förändras över en natt. Ett system där pendeln nu slår mot allt hårdare och längre straff trots att all tillgänglig statistik visar att ökad strafflängd inte på något sätt leder till minskad brottslighet.

– Jag vet inget annat system som kan förändras så, som är så känsligt. Varken socialvård eller skola. Ingenting. Kriminalvården kan förändras av en enda rymning. En generaldirektör kan få gå direkt och justitieministern drar in alla permissioner. Det fokuseras bara på säkerhet och det blir väldigt inhumant. Det drabbar ju alla, även de med korta straff, de som kanske bara kört bil olovligt. De får inte heller permissioner. Man skär över hela fångkollektivet. Det är också väldigt märkligt med de här säkerhetsanstalterna de bygger. De kan ju inte fylla dem. Så många farliga fångar har vi ju inte, säger hon.

Vad som är viktigt i livet

Är det ett deprimerande jobb att dag efter dag ta del av mänsklig olycka och förnedring, att tvingas möta nedbrutna och apatiska fångar? Märkligt nog kan den sortens arbete ändå innehålla glädjeämnen, om man får tro Birgitta Winberg.

– Det är klart att det inte alltid är roligt, men samtidigt kan det också vara djupt glädjande att se vilken överlevnadskapacitet människor har. Hur mycket de tar hand om varandra. Att de som är kriminella tar hand om dem som är i dåligt skick, det får man en stor tacksamhet av att se. Jag uppskattade mitt liv mycket mer under tiden jag jobbade som häktespräst därför att jag fick del av det här att jag inte längre tog saker för givet. De här människorna har ju verkliga frågor, verkliga problem. De gnäller inte över att skatten höjs eller att vi får biltullar. Det är inte det som är viktigt i livet, och jag tyckte att fick bättre perspektiv på livet genom det här, berättar hon.

Bekännelser

Hon har fått ta del av människors innersta tankar, av resonemang och funderingar de intagna kanske inte ens diskuterat med de som annars stått dem närmast. Någon enstaka gång har det dessutom hänt att hon, som präst med tystnadsplikt, fått ta del av information som förhörsledaren skulle offrat högra handen för att veta.

– Det hände inte ofta att jag fick sådana bekännelser, men det förekom. De flesta av de som bekänt för mig har sedan gått vidare och bekänt även för polisen. Det är inte som på film. Det har hänt någon enstaka gång under alla mina år att någon har talat om att han var med vid det här mordet, men han utförde det inte. Men han säger att om jag går till polisen och säger det så tror de att det var jag så det går liksom inte. Det har hänt, men vanligt är det inte, berättar Birgitta Winberg.

Aldrig rädd på häktet

Ett häkte är som sagt knappast någon avundsvärd plats att vara på, och även om en hel del av de intagna är oskyldiga är en försvarlig del även det rakt motsatta. Det är mördare, våldtäktsmän, narkomaner och yrkeskriminella i en salig blandning, våldsbenägna människor för vilka respekten för ett människoliv kan vara lika med noll.

– Jag var inte intresserad av vad de här människorna hade gjort. Jag tog aldrig reda på vad de hade gjort. Häktade människor är inte alltid farliga. När de sitter där är de väldigt små. De har absolut ingen anledning att ge sig på en präst. Det kan hända på ett mentalsjukhus kanske, men jag har aldrig någonsin varit rädd på häktet. Däremot har jag varit rädd på högstadieskolor i förorten, säger Birgitta Winberg en smula bistert.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.