Svar på många frågor

Efter mitt blogginlägg där jag utmanade näthatarna fick jag ett flertal frågor som här besvaras.

Men innan jag börjar vill jag gärna lyfta fram ett av mina tidigare blogginlägg. Där utvecklar jag mina tankar kring mitt brott, min förändring, med mera. Inlägget heter ”Att ångra sitt brott” och finns att läsa här.

   Hur ser du på brottet/brotten september 1999 i Klippan – idag? Hur mycket tycker du att du dags dato har sonat det hela?

Jag skäms. Jag ångar mig. Jag är obeskrivligt ledsen. Det finns inga ursäkter. Mitt brott är inte bara horribelt utan även oacceptabelt. När det gäller brottet så är det aldrig något jag kan sona helt. En person som är död kan aldrig få livet åter. Men jag tror och hoppas att jag kan fortsätta sona mitt brott ännu mer ute i det fria, än vad jag kan göra som inlåst. Genom att arbeta och betala skatt kan jag bli en liten kugge i det stora samhället som bidrar istället för att kosta pengar.

   Hur lång eller kort tid kvar i fängelse anser du att du borde ha kvar? Motivera varför?

När det gäller min egen tid i fängelse finns en del av mig som inte anser att jag förtjänar att släppas ut. Samtidigt önskar en annan del av mig inget hellre än att få andas frihetens luft. Att sätta en siffra på hur lång som jag borde sitta går inte att göra, för hur skulle man göra en sådan värdering. Det går inte att värdera mänskligt liv på det sättet.

Däremot kan jag utifrån ett juridiskt perspektiv säga att jag troligen kommer att få sitta drygt fem år till i fängelse. Detta utifrån den praxis som har utvecklats när det gäller omvandling av livstidsstraff.

   Upplever du verkligen ett näthat idag? Kan du utveckla vari detta består?

Ett visst näthat upplever jag. Det handlar mycket om hur människor inte skiljer på mig och mitt brott. Jag som människa behöver inte vara ond bara för att mitt brott är förkastligt. Som jag avslutade mitt blogginlägg ”Att ångra sitt brott”: Hata gärna mina brott, men hata inte mig.

   Du nämner Flashback i din blogg här: Rätta mig om jag har fel här, men är inte det som hittills skrivits där förhållandevis sakligt? Jag hittar inget direkt näthat där på den tråden, måste jag säga (allra minst jämfört med andra dylika trådar där). Kan inte en sådan tråd rentav tillföra något dialogiskt konstruktivt, Ricard?

Även om jag nämner Flashback, så erkänner jag att det inte är det bästa exemplet. Det finns andra sidor där elakheten är betydligt mer uppenbar. Nu har hätskheten blivit betydligt mindre sedan de flesta tidningar har stängt sina kommentatorsfält, men dessförinnan förekom allt från dödshot till högst personliga samt hatfulla påhopp. Sen finns det självklart många på nätet som utsätts för betydligt grövre övergrepp, men att det finns ett näthat mot mig har jag ingen tvekan om – även om detta har minskat med åren.

Vad gäller tråden på Flashback så håller jag med om den idag faktiskt kan vara dialogmässigt konstruktiv eftersom där numera verkar tillkomma alltfler personer som är sakliga i sin argumentation.

   Hur ser du annars på framtiden? Vad har du för planering och önskemål med livet efter fängelsetiden?

Min förhoppning är att kunna arbeta dels som journalist och dels som författare. Skulle det inte gå hade det varit intressant att arbeta inom den akademiska världen. Men saken är den att jag tar vilket arbete som helst, bara möjligheten att försörja mig själv finns. Mina krav på livet är idag anspråkslösa: Tak över huvudet, en inkomst som täcker mina behov och en familj som jag kan älska och som älskar mig.

   Hur ser du på hatet från vänner, släktingar och bekanta till de offer som du lämnade efter dig. Är det dags för dom att sluta hata och skärpa sig. Du har ju faktiskt straffats nog?

Mitt blogginlägg om näthatare syftar inte på dem som drabbats av mina brott. De som har berörts av mina gärningar har all rätt att hata mig. Jag har ingen rätt att begära något av dem på något sätt. Jag kan inte straffas nog för mina brott, vissa gärningar går aldrig att sona. Jag kan bara göra mitt bästa för att skapa ett liv där jag dagligen försöker ge tillbaka så mycket det går i ett omöjligt försök att göra rätt för mig.

   Vore intressant att få dina synpunkter på det så kallade ”rock managermordet”. Flertalet insatta verkar tro att det är du som är skyldig. Kommentar till det?

Jag besvarar alla funderingar ni kan ha utom sådant som är baserat på spekulationer och rykten.

   Har du förståelse för att vissa människor tycker att det du gjort är oförlåtligt och att dessa aldrig kommer sluta hata? Vad gör du åt det? Har du bett om att få träffa närstående till dina offer eller har någon bett om att få träffa dig?

Självklart har jag förståelse för att en del människor tycker det jag har gjort är oförlåtligt. Jag tycker själv det är oförlåtligt. Som jag skrev ovan är det inte på något sätt konstigt att anhöriga hatar mig, det är deras rätt. Det jag opponerar mig mot är hur främlingar som inte ens känner mig riktar illvilja min väg – jag har fått flera regelrätta dödshot genom åren.

Jag har i flera mediala sammanhang varit väldigt tydlig med att jag ställer upp för anhöriga som vill träffa mig eller på annat sätt ha kontakt. I mina ögon är det min skyldighet att ställa upp om de önskar det. Om detta har skett eller inte låter jag vara osagt.

   Tycker du inte att det är lite småaktigt att gnälla över näthat som riktas mot dig mot bakgrund av de 1000 gånger värre saker du gjort?

Det handlar inte om att jag gnäller, utan mitt syfte är att lyfta näthatet från det osakliga och fientliga till en mer sansad plattform. På detta sätt ger man utrymme för en konstruktiv dialog snarare än ett ensidigt hatande. Om detta kan ske tror jag att bägge sidor kan nå insikter som de tidigare inte hade.

Och självklart går det inte att jämföra mina brott med att någon skriver illvilliga inlägg om mig på internet. Men det är inte heller vad det handlar om. Jag tycker att var och en får ha sin åsikt om mig, men att spy ur sig galla som man inte vågar stå för är bara fegt.

   Avslutningsvis vill jag säga att vissa av mina inlägg och ibland även artiklar är avsiktligt provocerande för att fånga läsarnas uppmärksamhet. Dessutom vill jag väcka känslor och förhoppningsvis få en och annan att tänka till. Men jag vill försäkra er alla om att jag inte på något sätt tycker synd om mig själv. Min situation är konsekvenserna av mitt eget handlande. Jag skyller inte på någon annan: Mitt liv – mitt ansvar.

 

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev
Nyhetsbrevet mejlas ut varje måndag och innehåller och innehåller bland annat extramaterial som inte publiceras på sajten. Du prenumererar utan kostnad här: Nyhetsbrevet.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.