Frihetens pris

En av mina absolut bästa vänner, tillika den som jag skriver mina böcker tillsammans med, frigavs nyligen från sitt 14 åriga fängelsestraff.

Efter att ha avtjänat 9 år och 4 månader lämnade Pierre Kriminalvården och alla dess begränsningar. Han är en av de få som jag kommer att fortsätta ha kontakt med, förhoppningsvis resten av livet. Vi träffades första gången på anstalten Kumlas långtidsavdelning, där vi bodde bredvid varandra. Sedan flyttade vi bägge till studieavdelningen här på Tidaholm och blev ännu en gång cellgrannar. För att slutligen hamna på Tidaholms E-paviljong, och ja, även denna gång lyckades vi få möjlighet att bo intill varandra. Det var över sex år sedan som vi träffades och nu när Pierre äntligen är fri finns det få personer (förutom han själv då förstås) som är gladare än jag.

Blir nedstämd

Men samtidigt som jag är överlycklig att min vän åter får andas frihetens luft, känner jag ett vemod, för det kommer troligen att gå flera år innan jag får träffa honom igen. Han är som en bror till mig och vetskapen om hur lång tid det kommer att gå innan vi får träffas eller ens talas vid, kan göra att jag blir lite nedstämd. Tänk er själva att inte få ha annat än brevkontakt med en av de viktigaste personer i era liv, det är ingen rolig tanke.

Tills vidare är det alltså vanlig postgång som gäller, vilket naturligtvis även gör att bland annat författande blir lite mer omständligt – men vi ger inte upp. Minst en bok om året ska vi klara av och så förstås även de artiklar som vi skriver tillsammans.

Oavsett vad som väntar mig i framtiden så är en sak säker, min vänskap till Pierre kommer att bestå och hans stöd betyder ofantligt mycket.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.