Att bli övertygad

En del som kommenterat våra artiklar om Quickärendet har frågat mig hur jag ska kunna bli övertygad om att Quick/Bergwall är oskyldig?

Det där är en svår fråga då den till viss del handlar om hur den mänskliga hjärnan fungerar – men ändå befogad. Nu har jag hunnit fundera:

Om överåklagare Björn Ericson och hans team hade sökt upp Bergwall och frågat ut honom om det som i de sex domarna anges som den stödbevisning han dömdes på, kunde det kanske ha resulterat i att jag blivit övertygad. Utfrågningen skulle då rimligen handla om hur Bergwall kunnat berätta om olika saker som van der Kwast och Penttinen med flera såg som unik kunskap om fallet.

Hade blivit övertygad

Hade Björn Ericson och hans folk därtill kontrollerat de förklaringar Bergwall då kom med – och efter en sådan undersökning kommit fram till, och klart redovisat, att allt väsentligt som Bergvall framfört hade han antingen fått från olika medier, eller från Penttinen eller från andra inblandade – så hade jag blivit övertygad om att Bergwall därmed var oskyldig.

Men nu har man inte gjort detta – som naturligtvis borde ha gjorts. Som rimligen borde ha varit det mest självklara att göra. Och därför upprepar jag envist att det är olyckligt att det inte blev nya rättegångar. I nya rättegångar hade de här frågorna om stödbevisningen naturligtvis varit det centrala som hade avhandlats – och det som Bergwall i första hand hade förhörts om.

Domstolarnas skuld

Om nu Bergwall är oskyldig så tycks de flesta som har kommit till den slutsatsen, hävda att domstolarna är utan skuld. Det har jag svårt att förstå.

Då och då åtalar en åklagare någon för mord eller dråp utan att man funnit något lik. I nästan samtliga fall blir det då ingen fällande dom. Argumentationen från advokatens sida blir ju ganska enkel och självklar:

– Vi vet inte om den person som åklagaren hävdar att min klient ska ha dödat är död. Rimligen måste det bevisas innan vi ägnar oss åt frågan om vem som har dödat personen ifråga.

Mig veterligen är det bara två fall de senaste hundra åren, förutom Quick-fallen, där någon dömts för mord utan att man funnit något lik. I båda fallen har det funnits rimliga förklaringar till att inte liken kunnat hittas. I det ena fallet att liket hade flutit ut i Bottenhavet. Och i båda fallen fanns det omfattande klar teknisk bevisning och klara och tydliga erkännanden från personer som inte var mentalpatienter.

När det gäller Quick/Bergwall och de fall där man inte funnit något lik, hade van der Kwast en ordentlig uppförsbacke när han kom till domstolen: Han hade inget lik, ingen teknisk bevisning och den som hade erkänt hade gjort det förvirrat och oklart – och var en mentalpatient.

Ändå blev det fällande domar. Utan att ha undersökt det i detalj så törs jag påstå att det inte sedan 1865 finns någon annan i Sverige, än Quick/Bergwall, som blivit dömd för mord på ett sådant underlag. Så om Bergwall är oskyldig, vilar nog en del av skulden för de fällande domarna på dessa domstolar.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.