Svar på nya frågor

Jag har fått flera frågor i kommentarsfälten och tänkte besvara dem.

Christian ställde några frågor om mina frekventa klagomål mot Kriminalvården. Först bör det sägas att den kritik jag riktar inte är menad som gnäll, utan snarare som en beskrivning av hur jag upplever situationen utifrån. Jag är även väl medveten om att min åsikt är partisk.

Individanpassade straff

Första frågan gällde hur jag skulle tycka att den ideala anstalten alternativt anstaltsvistelsen skulle utformas. Det viktigaste är att en individanpassning sker, de som har läshuvud borde få plugga, de som är mer praktiskt lagda borde få en yrkesutbildning, och så vidare. Just innehållet i straffet är alltså centralt. Oavsett om det gäller utbildning eller program måste verksamheten vara anpassad till de behov som finns. Idag kommer rehabiliteringen i andra hand. För helt ärligt, vem blir bättre av att sitta och sortera skruvar eller paketera skosnören – ingen!

Fungerande anstalter?

Om det finns några bra exempel på anstalter i Sverige eller utomlands där det fungerar, är svaret ett tveksamt ja. Framförallt Kanada har vissa speciella anstalter där verksamheten definitivt är individanpassad, men dessa är få till antalet och intagna som sitter där måste kvalificera sig särskilt. Just detta sistnämnda ger lite skeva resultat, om man hela tiden väljer ut de mest skötsamma och sätter dem på speciella anstalter så är det inte särskilt konstigt om andelen återfall därifrån är mindre jämfört med andra fängelser.

Alternativ till fängelse

På frågan om det finns några alternativ till dagens modell med fängelser blir svaret att inlåsning aldrig är ett bra alternativ, utan nästan alla experter är överens om att det för tillfället är det minst dåliga alternativet. Ur en ren samhällsaspekt är det viktigt att markera hur ett visst beteende inte är acceptabelt och här kommer fängelsestraff in.

Problemet är att de flesta som sitter inlåsta inte behöver göra det. Det primära med ett fängelsestraff är nämligen att upprätthålla ett samhällsskydd och av de cirka 5000 fångar som idag sitter i svenska anstalter är det enligt kriminologiska bedömare endast omkring 10 % som verkligen behöver sitta inlåsta av samhällsskyddsskäl. Övriga kan alltså avtjäna alternativa straff – exempelvis elektronisk övervakning – som inte bara är mycket billigare för samhället utan även mindre skadligt för individen. Och är det mindre skadligt blir risken för återfall även mindre.

Utslussning

Helen undrade lite över min syn på utslussning. Just övergången från fängelse till ett normalt liv, speciellt efter mångåriga straff, är bland det viktigaste för att minska återfallen – ändå är detta något som inte har någon prioritet hos Kriminalvården. Ta som exempel en kille som kom till min avdelning, han hade en månad kvar och placerades på en anstalt med högsta säkerhetsklass och gavs ingen möjlighet till utslussning. Den 25 december var han alltså för ”farlig” för att ens få en permission, men på frigivningsdagen den 26 december kunde han släppas ut i samhället. Det krävs inget geni för att se det ologiska i detta.

Idag är det i praktiken täta skott mellan Kriminalvården och de instanser som eventuellt kan ge stöd efter frigivning. Kriminalvården vill hålla ryggen fri så att inget händer när de är ansvariga och de som ska ge hjälp efter frigivning har begränsade möjligheter att hjälpa med bostad, jobb och liknande. Det krävs ett större och bättre samarbete mellan alla instanser, kanske en helt ny frigivningsmyndighet, just detta är något jag och Pierre D Larancuent kommer att återkomma till i en kommande debattartikel.

Min egen utslussning

Men även utslussningen är något som måste individanpassas. Detta sker förvisso idag, men det är alldeles för få som får del av den. För egen del är min förhoppning att få utslussning med elektronisk fotboja, det som kallas för ”utökad frigång”. Detta innebär att jag under en begränsad period i slutet av straffet får bo i en egen bostad och då sköta arbete och annat vardagligt, men måste all övrig tid befinna mig i min bostad – ungefär som husarrest. Då skulle jag kunna arbeta, betala skatt och sköta det vardagliga samtidigt som Kriminalvården har kontroll över mig och mina rörelser.

Sammanfattningsvis kan det bara konstateras att det inte finns någon universallösning på allt från inlåsning till utslussning och återinträdet i samhället. Utan det handlar om att samordna och hitta individuella lösningar för olika personer.

Tack för era frågor och ni som undrar något mer, tveka inte att höra av er så ska jag försöka besvara efter bästa förmåga.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.