13 år 1 månad 22 dagar

Vet inte varför, men när jag vaknade imorse började jag tänka på hur länge jag har suttit inlåst.

Jag kom fram till att det var 13 år 1 månad och 22 dagar sedan jag förlorade friheten. Tretton år, det känns som en halv evighet.

Tretton år, det motsvarar en dryg tredjedel av hela mitt liv. Tretton år, är å andra sidan sett till mitt brott egentligen en väldigt kort tid.

Räknar inte dagarna

När man som jag avtjänar ett väldigt långt straff blir tidsuppfattningen väldigt förvrängd, man liksom stänger av den. Det märks när jag pratar med vänner på utsidan. De tycker att ett halvår är lång tid, medan jag ser sex månader som ingenting.

Tror att denna skillnad ligger i att det härinne hade blivit övermäktigt och alldeles för deprimerande att dagligen kryssa av i en kalender att ännu en dag har passerat.

I flera amerikanska fängelsefilmer ser jag hur olika fångar gör detta, men under alla år har jag inte sett en enda av mina medintagna ha en kalender där de betar av varje dag som går.

Hänger man upp sig på att man har ett antal år kvar tror jag inte psyket håller. Istället måste man acceptera läget och inse att det inte hjälper att räkna dagarna till muck.

Nu när jag troligtvis kommit förbi halva mitt straff, börjar konstigt nog resten av tiden jag har kvar att kännas tyngre och längre än den tid jag har avtjänat. Är nog inte lika avstängd längre, utan börjar se ett litet ljus långt, långt framme i tunneln. Detta gör att man vågar hoppas på en framtid, även om det fortfarande återstår några år.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.