Stryparen

Lägenheten var kolsvart, men i ljuset som föll in från trappuppgången kunde poliserna skymta en blek gestalt som iakttog dem med avvaktande blick. En helt naken man med händer och underarmar täckta av blod. På golvet bredvid honom låg en död kropp. 

Fredagen den 22 september 1967 sitter Solveig vid telefonen. Hon har hela dagen försökt få tag på sin mamma Margareta, som inte svarar hemma och inte heller har varit på jobbet, någonting mycket olikt en annars ganska vanemässig kvinna. När klockan passerat nio på kvällen och Solveig fortfarande inte lyckats komma fram börjar hon ana oråd, och kontaktar till slut polisen.

Halv tio beordras två konstaplar från den då självständiga radiobilssektionen att bege sig ut till 11:e polisvaktdistriktet för att undersöka vad som kan ha hänt, och tjugo minuter senare knackar de på i den kolsvarta lägenheten på Klensmedsvägen i Stockholmsförorten Hägersten, bilden nedan. Ingen svarar.

/wp-content/uploads/content/historiskt/stryparen/Klensmedsvagen2.JPG

Inte helt tillräknelig

1966 är Margareta en frånskild 46-årig fyrabarnsmor. Barnen är vuxna och har flyttat ut, och ingen av dem bor längre kvar i Stockholm, närmst är Solveig i Barkarby ett par mil norr om huvudstaden. Trots att Margareta för ett nästan mördande regelbundet liv är hennes före detta man Erik av rakt motsatt natur, vilket kanske varit anledningen till skilsmässan. Han beskrivs som ”inte helt tillräknelig” och har mer än en gång fått semestra på statens bekostnad, som det vackra uttrycket lyder.

I februari 1966 är Erik ute ur förvaringen och en sporadisk besökare hos sin förra hustru, och en av dessa gånger tar han med sig en vän från ungkarlshotellet Pilgården, Uno. Denne Uno är en lång och gänglig 35-åring från Sunne i Värmland. Han arbetar som byggnadsarbetare hos John Mattson Byggnads AB, nuvarande JM Bygg, och har ett kortare fängelsestraff för våldsbrott bakom sig. Det är bara några dagar sedan hans skilsmässa från sina bägge barns mamma gått igenom.

Raseriutbrott

Det klickar direkt mellan Uno och Margareta, och från den dagen är han en flitig gäst i tvåan på Klensmedsvägen, en sak som Erik inte riktigt uppskattar och som därför ganska snart leder till att den tidigare vänskapen får ett abrupt slut. Ett lika abrupt avbrott får förhållandet mellan Uno och Margareta, som varit passionerat så till den milda grad att han redan efter två månaders samvaro försökt strypa henne i ett plötsligt raseriutbrott.

I maj 1966 döms han till ett år och tre månaders fängelse för grov misshandel, och får en ny session bakom galler på Kungsgården i Svartsjö. Man skulle kunnat tro att Margareta efter denna incident fått en ny syn på deras förhållande, men så verkar inte vara fallet. Hon besöker honom på anstalten, och när han friges villkorligt den 12 mars 1967 är det hon som möter honom vid porten. För bekanta talar hon om att hon var trött på att bo ensam, men det är möjligt att hon även saknat uppmärksamheten från den elva år yngre Uno.

Djävla nazister

Till en början går förhållandet dock lite på sparlåga. Uno hyr en stuga ute på Örby Slottsväg  i Älvsjö, granne med det miniatyrartade men vackra 1600-talsslottet Örby som då ännu inte blivit ambassad. Sommaren 1967 är en glad tid för Margareta och Uno, kanske mest för den senare som sedan han muckat inte haft tid att söka nytt jobb, utan tillbringat dagarna i sällskap av vänner och alkohol.

Söndagen den 30 juli befinner han sig på Hötorgets tunnelbanestation och har köpt öl i butiken på övre plan. Klockan är strax innan sju på kvällen och mängder av folk passerar ut eller in genom spärrarna, vilka dock inte alla finner nåd i den druckne Unos ögon.

– När vi var på väg ner i trappan observerade vi en person som sprang omkring och skrek. Det hördes ända ut på gatan. ”Förbannade utlänningar” och ”djävla greker” ropade han”, berättar en av poliserna som kallats till platsen.

Uno Holmberg har dock ingen lust att följa med, utan måttar ett slag med ölkassen mot den ene samtidigt som han försöker sparka den andre. Det blir en enda röra av armar och ben när poliserna brottar ner honom på marken, och Uno skriker hela tiden ”Släpp mig djävla gestapodrängar” och ”nazistdjävlar”. Det hela slutar med att de bokstavligen bär honom ut på gatan och på 1:a vaktdistriktets station konstaterar man torrt att ”ett flertal personer uttryckte förargelse över hans beteende” och att ölen han använt som tillhygge var av märket ”Hajniken” (polisens stavning). Ett nytt åtal läggs till Unos register, och på baksidan av blanketten kan man läsa hans förargade ord ”Erkänner ej fylleri, högaktningsfullt: Uno” plus efternamnet, med en handstil som genast motsäger det skrivna.

En öl på Sätragrillen

Mot slutet av sommaren säger Uno upp hyreskontraktet i Örby, och tar sina fåtaliga pinaler och flyttar hem till Margareta för andra gången. Torsdagen den 21 september grälar de under dagen. Grannarna kan höra Unos uppretade röst genom de tunna väggarna, men efter en stund blir det tyst när Margareta ger sig av. Hon ska till jobbet på konditori Festa i Sätrahallen, nuvarande Sätra Centrum, som bara två år tidigare invigts som Stockholms första inomhuscentrum, och om det idag andas förfall och tristess var det 1967 toppmodernt.

Vid åttatiden får hon besök av Uno som vill be om ursäkt, men Margareta är arg och talar om för honom att om han inte försvinner ur hennes lägenhet ska hon ringa polisen, så Uno går. Klockan nio på kvällen stänger konditori Festa, och efter att ha städat och plockat undan gör Margareta sällskap med sin arbetskamrat, 17-åriga Christina, till Sätragrillen där de tar en mellanöl tillsammans med Christinas pojkvän. Strax efter tolv på natten säger Christina adjö till Margareta när hon kliver av tunnelbanan vi Telefonplan, ett par minuters promenadväg från bostaden. Det är sista gången någon ser henne i livet. Utom mördaren.

Polisen knackar på

Klockan är tio minuter i tio på kvällen den 22 september 1967. Det har gått nästan ett helt dygn sedan Margareta sist sågs i vit kappa och röd klänning på väg längs perrongen på Telefonplans tunnelbanestation. När de två poliserna från radiobilsavdelningen inte får svar på sina knackningar bestämmer de sig för att bryta upp dörren till hennes lägenhet.

Vid ljudet av hammarslagen hörs plötsligt en mansröst inifrån. En misstänksam och avvaktande röst som frågar ”Vem är det?” När svaret blir polisen tystnar rösten, och efter en stunds fåfänga övertalningsförsök att få mannen därinne att öppna fortsätter hamrandet tills gångjärnens sprintar slagits ut och dörren ramlar ur sitt fäste. I ljusskenet från hallen syns en blek gestalt, helt naken med blod över händer och underarmar. När poliserna frågar vem han är skakar han på huvudet utan att säga ett ord. Strax bakom honom ligger en orörlig kropp utsträckt på golvet.

/wp-content/uploads/content/historiskt/stryparen/Oelflaska2.JPG

En av polisens bilder från mordplatsen med en av ölflaskorna och blodfläckar

En bisarr och skrämmande berättelse

Det tar inte lång tid att konstatera att kvinnan på golvet är död. Hon ligger på rygg under en randig bomullsgardin, och i hennes hand har någon lagt en bukett astrar. I lägenheten råder överraskande nog ingen oordning, men golvet är täckt av torkat blod som uppenbarligen droppat från såren i den nakne mannens handleder. Genom krimjouren tillkallas personal från TA, Tekniska Avdelningen, och den nakne mannen, som visar sig vara Uno, förs till Serafimerlasarettet för att få sina skador omsedda innan han förpassas till polishuset längre upp på Kungsholmen. Uno erkänner omedelbart mordet, men får sova några timmar innan han förhörs då han ännu är groggy av tabletter. Hans berättelse är lika bisarr som skrämmande.

/wp-content/uploads/content/historiskt/stryparen/Aftonbladet2.jpg

Ska jag ta hit Nykterhetsnämnden?

Efter att ha besökt konditori Festa åker han hem till Margaretas lägenhet och sätter sig att vänta. Enligt egen uppgift är han helt nykter. Ju längre tiden går desto mer irriterad blir han. Strax efter tolv öppnas ytterdörren av Margareta, som inte väntar sig att finna Uno där och inte heller lägger märke till honom då han sitter i mörkret i vardagsrummet. Hon låser dörren efter sig med en nyckel hon stoppar i kappfickan, någonting Uno inte ser och som gör att han senare inte kan komma ut.

När hon hängt av sig ytterkläderna och bytt ut sina pumps mot ett par tofflor presenterar sig Uno överraskande.

– Ska jag ta hit Nykterhetsnämnden? frågar han med bitande ironi när han känner att hon luktar öl.

Denna Nykterhetsnämnd var ett statligt organ som instiftats i förbudstiden kring första världskriget och som tills dess det stegvis avskaffades från och med 1970 hade till uppgift att övervaka den så kallade folknykterheten. Den som blivit dömd för fylleri, en ingalunda ovanlig dåtida brottsrubricering, eller suttit i fängelse hamnade ofta i Nykterhetsnämndens klor, och myndigheten hade faktiskt befogenhet att låsa in folk på särskilda alkoholistanstalter.

Det blixtrade till för mig

Att fyllbulten Uno hotar med Nykterhetsnämnden gör Margareta rasande, och hon tar toffeln hon ännu har i sin hand och slår till den häpne Uno i ansiktet.

– Det blixtrade till för mig, så jag högg tag i strupen på henne och gjorde allvar av det hela, berättar han senare för polisen.

Margareta ramlar omkull på vardagsrumsgolvet med Uno över sig. Han släpper inte på greppet utan kramar åt så hårt han kan.

Vid obduktionen visar det sig att såväl sköldbrosket, ringbrosket och tungbenet är krossade.

– Hon sa ”Aahaaa” när hon dog, förklarar Uno Holmberg. Jag fick dra henne en bit så att ingen skulle se. Det var ju lyse på och hon har grannar på andra sidan.

För att dölja liket ytterligare lägger han gardinen över, men ”det började rossla lite så jag gick tillbaka med händerna på halsen på na.” När allt är över hittar Uno Holmberg tre flaskor TT som han dricker upp för att lugna nerverna. När han ska därifrån märker han att ytterdörren är låst och hur han än söker i Margaretas handväska hittar han inte nycklarna. Trots att lägenheten ligger på nedre botten verkar han aldrig ha kommit på tanken att hoppa ut genom fönstret.

Gemensamt in i döden

Om det är de tre ölen som gjort verkan, eller om Uno redan tidigare varit berusad är det ingen som vet, men när han ser liket av sin käresta blir han sentimental och börjar gråta. I en vas på soffbordet står en bukett astrar han lägger i Margaretas döda hand varefter han bestämmer sig för att begå självmord.

I köket hittar han en burk Barbitropin, ett lugnande medel som avregistrerades 1976, och häller i sig hela innehållet med resultat att han kräks ut merparten över golvet. Med en kökskniv skär han sig i handlederna och skriver med vinglig, halvt oläslig stil ett avskedsbrev som hittas på spisen: ”Förlåt mig. Mina nerver är slut. Vi går gemensamt in i döden”.

/wp-content/uploads/content/historiskt/stryparen/Avskedsbrev2.JPG

Halvt omtöcknad skär han upp handlederna djupare med ett rakblad och tappar upp vatten i badkaret där han lägger sig för att dö. När polisen senare anländer är badvattnet så blodblandat att det ser ut som om karet varit fullt av rent blod.

Nio års fängelse

Men döden vill inte komma och badkaret är både litet och obekvämt. För tredje gången skär Uno upp sina handleder och lägger sig sedan i sängen där han somnar, påverkad av tabletter, alkohol och kanske blodförlust. Vid brottsplatsundersökningen beräknade man den sammanlagda blodmängd som droppat över golven, inte inräknat den i badkaret, till ungefär en halvliter.

Uno ligger sedan och sover tills han hör dunkandet när polisen slår sprintarna ur ytterdörren nästan exakt ett dygn senare. Den 6 maj 1968 döms han till nio års fängelse för dråp, en dom som överklagas till Hovrätten som emellertid inte ändrar Rådhusrättens beslut. Mordet på Margareta blev ett par rubriker som blänkte till i det ständiga nyhetsflödet. Idag är både hon och Uno glömda, och i lägenheten på Klensmedsvägen bor andra människor, troligen utan att ana vad som skedde där hösten 1967.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.